Genus och makt i mytologin

Fornnordisk mytologi rymmer starka och självständiga kvinnofigurer vid sidan av en tydlig manlig dominans, och modern forskning har undersökt hur genus, makt och rituell kompetens samverkar i mytologin.

Völvur, valkyrjor och Freyjas självständighet

Völvan i Völuspá talar med en auktoritet som saknar direkt parallell bland manliga gudagestalter: det är hon som ser och minns världens historia, och det är hennes ord som bestämmer ramen för kosmologin. Jenny Jochens har visat hur völvor i sagalitteraturen uppfattas som potentiellt farliga men oundgängliga rituella specialister, vars kunskaper om ödet och förmåga att kommunicera med döda ger dem social makt utanför det normativa genussystemet.

Valkyrjorna oscillerar i texterna mellan autonoma krigarinnor med egna namn och viljor och passiva redskap för Odens vilja. De tidiga skaldiska skildringarna av valkyrjor som blodigare och vildare väsen skiljer sig markant från de sentida romantiska portarna till Valhall. Carol Clover har analyserat hur denna domesticering av valkyrjan i handskrifternas tid kan återspegla förändrade attityder till krigarinneideal.

Freyja är den gudinna som tydligast bevarar drag av självständighet och handlingskraft. Hon gråter tårar av rödrött guld när Óðr är borta, hon sover med fyra dvärgar för att vinna Brísingamen, och hon kräver hälften av de slagna krigarna. Dessa drag passar inte in i bilden av en passivt väntande gudinna, och de har tolkats som minnen av en äldre, mer maktfull gudinnetradition.

Seiðr, ergi och könskodning av magi

Seiðr är i de norröna källorna primärt kopplat till kvinnliga utövare och till Freyja som dess ursprungliga lärare. Att Oden utövar seiðr är belagt men problematiserat: Loke hånar honom i Lokasenna för att han ägnat sig åt en omanlighetsbelastad praktik (ergi). Könskodningen av magityperna, seiðr som kvinnlig och runorakel som manlig, har tolkats av Preben Meulengracht Sørensen som en avspegling av djupa strukturer i det norröna genussystemet.

Carol Clovers analys av konceptet ergi (social skam kopplad till passiv sexuell roll och till magiska praktiker) visar hur genus i det fornnordiska samhället var performativt snarare än biologiskt fixerat. En man som utövade seiðr hotade sin sociala ställning genom att anta den feminina subjektspositionen.

Neil Price har i The Viking Way argumenterat för att seiðrpraktiker hade ett bredare socialt sammanhang än de litterära källornas selektiva bild antyder. Arkeologiska fynd av stavar och rituella föremål i gravar av varierande kön pekar mot att gränsen mellan manlig och kvinnlig rituell kompetens var mer genomsläpplig i praktiken än i de normativa texterna.