Snorres Edda som källa

Snorri Sturluson är vår rikaste källa till fornnordisk mytologi, men hans kristna lärdom, hans estetiska syften och hans euhemeristiska ram väcker grundläggande frågor om källvärdet.

Den euhemeristiska ramen

Snorri inleder Gylfaginning med en berättelse om hur gudarna i verkligheten var asiatiska konungar från Troja, vars minne avguderiet förvandlat till gudadyrkan. Denna euhemeristiska tolkning, hämtad från klassisk antik tradition via medeltida latinsk lärdom, tillät Snorri att skriva om de hedniska gudarna utan att bekänna sig till deras gudomlighet. Anthony Faulkes har visat hur genomtänkt denna ram är som retorisk strategi.

Konsekvensen är att Snorri presenterar mytologin på dubbla nivåer: som litterär fiktion (Gylfis möte med gudarna) och som historisk förklaring (gudarna var egentligen människor). Vad som är 'autentisk' förkristen tradition och vad som är Snorris egen konstruktion är ofta omöjligt att avgöra utan jämförande källmaterial.

Margaret Clunies Ross har argumenterat för att Snorri är en skapande teolog snarare än en passiv sammanställare. Hans systematisering av kosmologin i Gylfaginning, med dess precisa uppgifter om antal och ordning, saknar direkt parallell i de eddiska dikterna och kan delvis återspegla hans egna intellektuella intressen snarare än en sammanhängande förkristen världsbild.

Redaktionella val och tystnadens vittnesbörd

Snorri citerar eddiska dikter som belägg för sina påståenden, men han väljer sina citat och hans urval återspeglar syftet att skriva en lärobok i skaldisk diktning. Skáldskaparmál är framför allt en katalog över kenningar, och de berättelser Snorri berättar syftar till att förklara kenningarnas ursprung. Det betyder att berättelser som genererade många kenningar är välrepresenterade, medan andra kanske utelämnats.

Det är lika viktigt vad Snorri inte berättar. Gudinnornas roller, till exempel Frigg och Freyjafigurernas inbördes relation, behandlas summariskt jämfört med Oden och Tors äventyr. Denna snedvridning kan avspegla det fornisländska samhällets genushierarkier snarare än en förkristen tendens.

Jämförelser med saxiska och danska kristna skribenter som Saxo Grammaticus och Adam av Bremen visar att det funnits ett rikare mytologiskt material än vad Snorri återger. Saxo berättar varianter av berättelser som Snorri känner till men presenterar annorlunda. Ingen enskild källa fångar hela traditionen.

Snorri som förlaga och som filter

Snorris Edda har paradoxalt nog format den moderna bilden av fornnordisk mytologi mer än någon annan källa. Berättelser som saknar stöd i de eddiska dikterna, till exempel den detaljerade skildringen av Ragnarök i Gylfaginning, har blivit standardversioner. Att skilja 'Snorris mytologi' från 'fornnordisk mytologi' är en metodologisk utmaning som alla forskare måste förhålla sig till.

Anthony Faulkes kommenterade utgåva av Edda (1982-98) och hans arbete med ordlistan och kommentarerna har gett forskare verktyg för att arbeta med Snorri kritiskt. Han påpekar att Snorri hade tillgång till källor som vi saknar, vilket innebär att hans uppgifter ibland kan vara välgrundade även när de saknar belagd parallell.

Den rimligaste metoden är att använda Snorri som en förstahandsguide som alltid måste konfronteras med de eddiska dikterna, med skaldisk poesi och med arkeologiskt och ortnamnsmässigt material. Snorri förtjänar varken blind tillit eller systematisk misstro.