Hel hade två ansikten. Det vänstra var levande. Hud, kind, ett öga som blinkade. Det högra var dött. Blått kött, stelt och kallt, ett öga som stirrade utan att se, en mun som aldrig log. Den högra sidan luktade jord.
Gudarna hade gett henne ett rike. Ordet de använde var "gåva". Hel hade aldrig kallat det en gåva. De hade sett hennes ansikte, bedömt det, och sänt henne nedåt. "Du får de döda." Det var hela överlämnandet. Ingen ceremoni. Inga instruktioner. En halvdöd flicka i ett mörkt hål med en befolkning som ökade varje dag och aldrig minskade.
Hennes far var Loke. Hennes mor var Angerboda. Hennes bror var en varg i kedjor. Hennes andra bror var en orm i havet. Tre barn. Tre avfallsplatser. Gudarna hade delat ut dem som man delar ut problem: åt olika håll, så att inget enskilt problem blir för stort att ignorera.
Helheim var lagom. Inte varmt. Inte kallt. Inte ljust. Inte mörkt. En temperatur man inte lägger märke till, en plats man inte lägger märke till, för döda som ingen lade märke till. De som inte dog i strid. De som inte dog med svärd i handen. De som dog i sina sängar, av feber, av ålder, av det långsamma slut som ingen skriver sagor om.
De kom varje dag. Modgud vid bron ställde samma fråga till var och en: "Vad heter du och hur dog du?" Svaren var korta. Feber. Frost. Fall. Modgud nickade och släppte igenom dem, och de gick över bron med trötta fötter, och Hel tog emot dem på andra sidan.
"Hemma," sa hon. Det var det enda hon sa. Det stämde.
Ingen av dem gick till Valhall. Valhall var för de som dog med skit i byxorna och Odens namn på läpparna och ett svärd i handen de ofta inte hann använda. Evig kamp varje dag, gris och mjöd varje kväll, samma sår varje morgon. Einherjarna berättade om sina dödar som om döden var en prestation. Hel hade aldrig förstått det. Hennes döda fick vila. De fick vara stilla. De behövde inte bevisa något för någon.
Hon styrde dem som man sköter ett förråd. Tyst. Ordentligt. Hennes tjänare hette Ganglati och Ganglöt. Båda namnen betyder "den som går långsamt". Hennes fat hette Hungr. Hennes kniv hette Sultr. Maten var tillräcklig. Ingenting i Helheim var mer än tillräckligt, och ingenting var mindre.
Balder kom en dag. Ljusaste guden. Mest älskade. Han gick över bron med samma steg som alla andra. Modgud frågade hans namn. Han sa det. Modgud frågade hur han dog. En mistelkvist, sa han. Modgud släppte igenom honom.
Hel tog emot honom som hon tog emot alla. "Välkommen," sa hon. "Du stannar."
Gudarna skickade bud. De bad. De hotade. Hel lyssnade på alltihop med samma ansikte, det vänstra halvt levande och det högra halvt dött, och när de var klara ställde hon ett villkor. Om allting i världen gråter för honom, släpper jag honom. Allting grät. Stenarna grät. Träden grät. Ormarna grät. Allt utom en jättinna i en grotta som sa: "Hel kan ha det hon har."
Hel visste vem jättinnan var.
Balder stannade. Gudarna gick hem. Hel fortsatte ta emot döda.
Det var hennes arbete. Det hade alltid varit hennes arbete. De kom och hon tog emot dem och de stannade och blev inte lyckliga och inte olyckliga. De blev stilla. Helheim fylldes sakta, dag för dag, namn för namn, som ett kar som aldrig svämmar över för det har ingen kant.
Alla hamnar hos henne till slut. Gudarna också. Örnen också. Ratatosk också. Hon visste det. Hon hade tid.