Hel hade två ansikten. Det ena var levande. Hud som hud, kind som kind, ett öga som blinkade. Det andra var dött. Blått och stelt och kallt, som kött som legat för länge i snö, och ögat på den sidan stirrade utan att se och munnen log aldrig, och den sidan luktade svagt av jord och av det som händer med kroppen när blodet slutar röra sig.
Hon hade vant sig. Det tog tid, men hon vande sig, för Hel var den sortens varelse som vänjer sig vid allt. Det är antingen en styrka eller en förbannelse. Hon hade slutat försöka avgöra vilketdera.
Gudarna hade gett henne ett rike. Eller snarare: gudarna hade sett hennes ansikte, bestämt att hon var för ful för Asgård, och slängt henne ner i mörkret med orden "du får de döda". En förvisning förklädd till gåva. Hel visste det. Gudarna visste att hon visste det. Ingen sa något om saken.
Loke var hennes far. Det sades sällan högt. Loke. Skapväxlaren, lögnaren, den som gudarna kallade argr bakom hans rygg och ibland rakt i ansiktet. Han hade legat med jättinnan Angerboda och fått tre barn, och gudarna hade tagit alla tre: Fenrisulven fick en kedja, Jörmungandr fick havet, och Hel fick de döda. Tre barn. Tre soptippar. Gudarnas sätt att hantera det som skrämmer dem är att gömma det och kalla det ordning.
Helheim var lagom. Inte varmt, inte kallt, inte ljust, inte mörkt. Lagom. Den sortens temperatur man inte lägger märke till. Och det var poängen, för Helheim var platsen för de döda som ingen lade märke till. De som inte dog i strid. De som inte dog med svärd i hand och skit i byxorna och Odens namn på läpparna. De som dog i sina sängar. Av feber. Av ålder. Av det långsamma slut som ingen skriver sagor om.
De kom varje dag. En strid ström av förvirrade gamla och tysta unga och allt däremellan, och de frågade var de var, och Hel sa "hemma", och det stämde, och det var det sorgligaste ordet hon kände.
Modgud vaktade bron. Hon frågade alla samma sak: "Vad heter du och hur dog du?" Och svaren var alltid desamma. Feber. Frost. Fall. Ingen sa "jag dog med svärd i handen." Sådana gick till Valhall. Till Odens sal, med dess oändliga mjöd och eviga kamp och jävla skrytsamma einherjar som berättade om sina dödar som om döden var en prestation.
Hel undrade ibland om de visste vad de hade fått. Evig kamp. Varje dag slåss ihjäl, varje kväll äta gris och dricka mjöd, varje morgon göra om det. Samma sår. Samma skrik. Samma jävla gris. Det lät som helvete. Det var hennes rike som fått det namnet, men det var Odens sal som förtjänade det.
Hennes döda hade det bättre. De fick vila. De fick vara stilla. De behövde inte bevisa ett skit för någon, och det var mer än gudarna själva fick.
Hon styrde tyst. Utan fest, utan drama, utan den sortens storslagna fylleri som Oden odlade som livsstil. Hennes tjänare hette Ganglati och Ganglöt, båda med namn som betyder 'den som går långsamt'. Hennes fat hette Hungr och hennes kniv hette Sultr. Maten var tillräcklig och aldrig god. Allt var tillräckligt. Hel hade lärt sig att tillräckligt räcker, och att den som kräver mer än tillräckligt oftast är den som har för mycket.
Balder kom en dag. Ljusaste guden. Mest älskade. Den som alla ville ha tillbaka. Han gick över bron med samma trötta steg som alla andra, och Hel tog emot honom som hon tog emot alla. "Välkommen," sa hon. "Du stannar."
Gudarna försökte hämta honom. Skickade bud, bad, hotade. Hel sa: om allting i världen gråter för honom, så släpper jag honom. Allting grät. Stenarna grät. Träden grät. Ormarna grät. Allt utom en jättinna i en grotta som sa "Hel kan ha det hon har."
Hel visste vem jättinnan var. Och hon sa ingenting om det, för Hel hade lärt sig en sak som gudarna aldrig lärde sig: att det finns beslut som inte kan ändras, och att den som försöker ändra dem bara gör det värre.
Helheim fylldes. Dag efter dag. De döda kom och stannade och var inte lyckliga och inte olyckliga. De bara var. Och Hel styrde dem med den sortens tålamod som bara den kan ha som vet att alla till slut hamnar hos henne. Alla. Även gudarna. Även örnen. Även Ratatosk.
Hon väntade. Hon var bra på det.