Ratatosk var en ekorre. Liten och röd med ögon som glittrade av den sortens glädje som man normalt bara ser hos folk som lever för gott på andras olycka. Han hade fyra tassar, en svans som var längre än han själv, och en röst som bar längre än den borde med tanke på storleken. Små varelser med stora röster är sällan goda nyheter.
Han bodde i Yggdrasil. I barken, i sprickorna, i det smala utrymmet mellan yttre lagret och den levande veden. Hela stammen var hans hem, från rötterna till kronan, och han kände varje spricka och varje kvisthål och varje ställe där barken lossnade tillräckligt för att en ekorre skulle kunna sova en halvtimme. Ratatosk sov sällan. Aldrig mer än en halvtimme. Han hade för mycket att göra.
Högt uppe i kronan satt örnen. Ingen vet hans namn. Oden, som vet det mesta, har aldrig sagt det högt, och det kan bero på att han saknar kunskapen eller att han äger den och tiger, och med Oden vet man aldrig vilketdera. Örnen var gammal. Äldre än gudarna, sa somliga. Lika gammal som trädet, sa andra. Mellan hans ögon satt höken Vederfölner och stirrade ut över världen utan att blinka, och det var det enda Vederfölner gjorde, och det var det enda han var bra på, och det räckte.
Långt nere vid rötterna, i leran och mörkret där vattnet från Hvergelmir bubblade och stank av svavel och ruttet ägg, låg Nidhögg. Draken. Ormen. Den som tuggade på Yggdrasils rötter med tänder som var gula av ålder och sega av hat. Nidhögg hade legat där sedan innan någon kunde minnas, och han tänkte inte flytta, och rötterna smakade bittert men han åt dem ändå, för Nidhögg föredrog bitterhet framför allt annat.
Och mellan dem sprang Ratatosk.
Han sprang varje dag. Uppåt och nedåt. Från mörkret vid rötterna till ljuset i kronan och tillbaka igen, och han sprang fort, för Ratatosk hade aldrig gjort något långsamt i hela sitt liv. Hans klor klickade mot barken som hagel mot en husvägg, och hans svans flöt bakom honom som en röd flagga, och om man stod vid stammen och lyssnade kunde man höra honom komma lång väg, och det kunde man också om man inte lyssnade, för Ratatosk var ingen ekorre som smyger.
Varje morgon klättrade han till kronan. Örnen satt och stirrade, som han alltid satt och stirrade, och vinden drog genom fjädrarna och Vederfölner satt mellan hans ögon och inte blinkade. Ratatosk satte sig på en kvist. Han harklade sig. Det var onödigt, örnen hade hört honom redan vid femte grenen, men Ratatosk harklade sig ändå, för han ville att publiken skulle vara redo.
"Nidhögg hälsar," sa han. "Han sa att du luktar som en gammal fågel som suttit för länge i sitt eget skit. Han sa att dina fjädrar är gråa som aska och lika livlösa. Han sa att den dag du faller från kronan kommer ingen att sakna dig, för ingen har någonsin brytt sig om en fågel som bara sitter och glor."
Örnen vände långsamt huvudet. Hans ögon var som två brunnar fyllda med is. "Sa han det," sa örnen.
"Ordagrant," sa Ratatosk. Och det var en lögn. Nidhögg hade sagt ungefär hälften. Han hade sagt "fågeln sitter för mycket" och "fjädrarna ser sjaskiga ut". Resten, stanken, askan, att ingen skulle sakna honom, det hade Ratatosk lagt till själv, ord för ord, med en precision som kräver talang. Det krävs talang för att ljuga så att det känns sant. Det krävs mästeri för att ljuga så att det känns värre än sant.
"Säg det här till den jävla masken," sa örnen. Hans röst var lugn. Farligt lugn. "Säg att jag ser honom. Jag ser honom varje dag. Jag ser hur han ligger och tuggar på rötter som en råtta i en soptipp. Säg att den dag trädet faller, och det kommer att falla, så faller jag nedåt med hela himlens tyngd, och det sista den jäveln ser blir mina klor."
Ratatosk nickade allvarligt. Han stannade kvar en liten stund, som om han tog in vikten av budskapet, som om han förstod allvaret. Det var skådespeleri. Ratatosk förstod ingenting av allvar. Han förstod timing.
Sedan sprang han nedåt. Fort. Fortare än han behövde. Budskapet brände i honom som glöd och han ville leverera det medan det var varmt, för en förolämpning som kallnar förlorar sin kraft, och Ratatosk levererade alltid varmt.
Halvvägs ner passerade han nornorna vid Urdarbrunnen. De tre systrar som spinner ödet. Urd, Verdandi och Skuld. Och de tittade på honom när han rusade förbi. Urd, som ser bakåt, sa ingenting. Verdandi, som ser det som sker, sa ingenting. Skuld, som ser framåt, skakade på huvudet, och det var inte klart om hon skakade åt ekorren eller åt allt det han skulle orsaka.
"Örnen hälsar," sa han till Nidhögg. Draken lyfte huvudet ur rötterna. Bark hängde mellan hans tänder och hans käkar var brunfärgade av trädets sav. "Han kallar dig en råtta. En soptippsråtta. Han säger att du kryper och gnager som ett skadedjur och att du aldrig kommer att bli mer än det. Han säger att hans klor ska riva dig i stycken den dag trädet faller, och att det sista du ser blir hans skugga över dig."
"Skugga," sa Nidhögg. Ordet fastnade i hans mun som en flis. "Fågeln tror att han har en skugga. Fågeln tror att han kastar skugga." Han var tyst en stund. Sedan: "Säg honom att jag skiter i hans skugga. Säg honom att jag tuggar. Varje dag tuggar jag. Och en dag ger roten vika, och då faller hans jävla träd, och hans jävla krona, och hans jävla gren, och han med det. Jag äter underifrån. Han vet det. Han kan sitta där uppe och spela kung, men det är jag som bestämmer när golvet försvinner."
Ratatosk sprang uppåt igen. Och det var här, på vägen upp, som konsten hände. Han lade till. Inte mycket. Bara tillräckligt. Nidhögg hade sagt "jag skiter i hans skugga". Ratatosk omformulerade det till att Nidhögg hade skrattat åt skuggan, hånat den, sagt att den var tunn och genomskinlig som örnens mod. Nidhögg hade sagt "jag äter underifrån". Ratatosk lade till att Nidhögg hade sagt att han kände smaken av örnens rädsla i varje fiber, och att den smakade bättre än rötterna.
Det var hans metod. Aldrig hitta på helt. Alltid utgå från det sagda och sedan dra det ett halvt varv till, så att originalet inte längre gick att skilja från tillägget. En lögn som är hundra procent lögn avslöjas lätt. En lögn som är sjuttio procent sanning fastnar som en fästing.
"Nidhögg hälsar igen," sa han till örnen. Och örnen blev tystare och kallare och hans klor skrapade mot grenen, och hans svar var längre och hätskare, och Ratatosk sprang ner igen med det svaret och lade till ytterligare en runda av skit, och Nidhögg tuggade hårdare och svarade argare, och Ratatosk sprang upp igen.
Hela dagen. Varje dag. Hela hans jävla liv.
Ibland, långt ner vid rötterna, hörde han Mimer sitta vid sin brunn och dricka. Mimer som visste allt. Mimer som hade sett Ratatosk springa förbi varje dag i tusentals år och som aldrig sagt ett ord till honom. Och Ratatosk hade aldrig sagt ett ord till Mimer, för Ratatosk var inte intresserad av sanning. Sanning var tråkigt, saknade nerv, var för folk som inte förstod att det som driver världen framåt inte är fakta utan rykten.
Ratatosk sprang. Uppåt och nedåt. Nedåt och uppåt. Han lade till och drog ifrån och kryddade med saker som ingen av dem hade sagt men som båda skulle tro att den andra hade sagt, och det var hans konst, hans enda konst, och han var mästare på den.
Och sedan sprang Ratatosk upp igen, för att sprida ännu mera osämja.