Politisk appropriation
Historisk bakgrund: pangermanism och 1800-tal
Den romantiska nationalismens intresse för fornnordisk och forngermansk kultur var från första början förbunden med idéer om etnisk och kulturell gemenskap. Tyska romantiker som Friedrich Schlegel och de Grimmbröder bidrog till att konstruera föreställningen om ett ursprungligt germanskt folk med en gemensam mytologisk tradition. Denna föreställning hade ett vetenskapligt och ett politiskt lager som var svåra att hålla isär: den jämförande filologins framgångar legitimerade nationalism, och nationalismen finansierade och uppmuntrade filologin.
Under 1800-talets senare hälft utvecklades pangermanismen till en politisk rörelse som såg den fornnordiska och forngermanska kulturens renhet som ett ideal att återupprätta. Begreppet "arisk", ursprungligen ett lingvistiskt termin för den indoeuropeiska språkfamiljen, omtolkades till en rasbeteckning och kopplades till föreställningar om nordisk överhöghet. Houston Stewart Chamberlain och Gobineau var tongivande i utformningen av denna pseudo-vetenskapliga rasideologi, och Wagner, som brevväxlade med Gobineau, rörde sig i dessa kretsar utan att distansera sig från dem.
Thulegesellschaft, grundad i München 1918, var ett av de organiserande centren för denna völkisch-rörelse. Sällskapet tog sitt namn från den mytologiska nordliga kontinenten Thule och använde runor och nordiska symboler som identitetsbärare. Ur Thulegesellschafts kretsar växte den organisation som så småningom ombildades till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Den symbiotiska relationen mellan pangermansk mysticitet och politisk extremism var formad decennier innan nazistpartiet kom till makten.
Nazitiden
Nationalsocialismens relation till fornnordisk mytologi var varken enhetlig eller konsekvent, men dess symboliska och ideologiska appropriation av nordiskt kulturarv var genomgripande. Heinrich Himmler var drivande i att institutionalisera detta intresse och grundade 1935 Ahnenerbe, ett forskningsinstitut vars uppgift var att "vetenskapligt" belägga den nordisk-ariska rasens överlägsenhet och historiska prioritet. Ahnenerbe finansierade expeditioner, arkeologiska utgrävningar och filologiska projekt, och drog in ett antal riktiga forskare i en ideologiskt styrd agenda.
SS-uniformens symbolik hämtade explicit ur runalfabetet. Dödskalledivisionen använde toteningsrunnan, "livs- och dödsrunan", och SS-beteckningen själv bestod av två Sig-runor i form av blixtar. Dessa symbolval var medvetna och genomtänkta av Himmler och den SS-ideolog Karl Maria Wiligut, vars nordisk-mystiska fantasterier hade begränsat stöd i faktisk norröna forskning men stor politisk genomslagskraft. Swastikakorset, som Himmler och Hitler använde som nazismens centrala symbol, är inte primärt nordiskt men kopplades i völkisch-traditionen till en föreställd arisk ursymbol.
Seriösa norröna forskare under samma period intog varierande ståndpunkter. Några samarbetade aktivt med det nationalsocialistiska projektet, andra försökte hålla en vetenskaplig distans. Den norske filologen och motståndskämpens Anders Hovden illustrerar den andra ytterligheten: djup förtogenhet med norsk kulturell tradition och aktiv motstånd mot ockupanten. Efterkrigstidens kritiska revision av dessa samarbeten har pågått sedan 1940-talet och fortsätter i akademisk litteratur.
Samtida frågor och återtagande
Efterkrigstiden har sett en fortsatt användning av nordiska runsymboler och mytologiska motiv inom högerextrema miljöer i Europa och Nordamerika. Livrunorna, Odalsrunan och Tiwasrunan förekommer i tatuerings- och identitetssammanhang hos grupper med vit makt-ideologi. Denna användning är välkänd och dokumenterad av organisationer som Anti-Defamation League och europeiska säkerhetsorgan. Den skapar en omedelbar och svår kontext för alla som bär dessa symboler i andra sammanhang.
Forskarsamfundet har reagerat med en tydlig markering av skillnaden mellan historisk analys och ideologisk instrumentalisering. Organisationen Society for the Study of the Indigenous Religions of Europe (SSIRE) och enskilda forskare som Mattias Gardell, Kathleen Blee och Stefanie von Schnurbein har studerat och dokumenterat hur högerextrema rörelser approprierar fornnordiskt material. Denna forskning tjänar ett dubbelt syfte: att förstå rörelserna och att tillhandahålla analytiska verktyg för att bemöta deras historiebruk.
Moderna skandinaver och hedniska utövare navigerar detta arv på skiftande sätt. Isländska Ásatrúarfélagið, The Troth och Forn Sed Sverige har alla gjort explicita uttalanden om att fornnordisk religion och kultur inte tillhör någon etnisk grupp och aktivt tagit avstånd från rasistisk instrumentalisering av symboler och myter. Vissa symboler, som Valknutet och Mjölner, är föremål för pågående diskussion om hur de kan bäras och visas utan att oavsiktligt signalera tillhörighet till högerextrema rörelser. Dessa samtal äger rum öppet inom hedniska gemenskaper och vittnar om ett levande och kritiskt förhållande till traditionens dubbla historia.