Hammaren och klänningen
Tor vaknade, sträckte sig åt sidan och grep efter Mjölner. Det var det första han gjorde varje morgon, liksom andra folk sträcker sig efter glasögonen eller pissbyttan. Men handen slöt sig om ingenting. Han kände igen. Ingenting. Han satte sig upp, och det som hände med hans ansikte i det ögonblicket hör till sådant man helst inte ser.
Han vände upp och ner på hela sin hall Bilskirner. Bänkar flög. Bord krossades. Han rev i sina egna lakan som om hammaren på något vis hade gömt sig i sängen. Siv stod i dörrkarmen och tittade på honom med den blick bara en van hustru kan producera. Sedan gick han till Loke, för Loke visste alltid mer än han borde, och Tor hade en enkel inställning till sådana situationer: om något var stulet var Loke antingen skyldig eller visste vem som var det.
"Min hammare," sa Tor, och hela hans kropp darrade av det slag av kontrollerat raseri som föregår okontrollerat raseri. Hans händer öppnade och slöt sig, och knogarna var vita. "Om du har något med det här att göra slår jag ihjäl dig med händerna. Jag behöver ingen hammare för det."
Loke, som kände igen tonen och visste exakt var gränsen gick, bedyrade sin oskuld. Det var inte han. Det var inte heller något han hade orsakat indirekt, åtminstone inte den här gången. Han lånade Frejas falkhamn för att flyga till Jotunheim och ta reda på saken. Falkhamnen var Frejas mest privata ägodel, och att hon lånade ut den sa en del om hur allvarligt gudarna tog en försvunnen Mjölner.
I Jotunheim satt jätten Trym på en kulle och flätade guldband åt sina hundar och jämnade till sina hästars manar, lugn som bara den med övertaget kan vara. Han hade snygga flätor i skägget och guldkedjor om halsen och log brett när han såg falken landa. "Söker du något?" frågade han. Han hade gömt Mjölner åtta mil under jorden, och priset för att få tillbaka den var Freja. Som hustru. I hans säng. Loke flög hem.
Freja tog beskedet ungefär som man kunde vänta sig. Hennes berömda halsband Brisingamen sprack av raseri, pärlorna studsade över golvet, och hennes näsborrar vidgades tills gudarna oroade sig för att hon skulle börja andas eld. "Tror ni," sa hon, och det var ett lugn farligare än skrik, "att jag är en kvinna man kan paketera och skicka som betalning till en jätte? Att jag är en ko man leder i grimma? Tror ni att jag ska rida till Jotunheim och bre på benen som en hora åt en jävel med flätor i skägget? Hela Asgård ska kalla mig den mansjukaste av alla gudinnor, och det tänker jag inte ha på mig." Gudarna satt tysta och tittade ner i bordet.
Det var Heimdall som sa det. Av alla gudar var det Heimdall, som normalt skötte sig själv ute vid Bifrost och sällan la sig i andras affärer, som lade fram förslaget. Han sa det lugnt, som om det var den mest naturliga saken i världen: klä Tor som brud. Ge honom klänning och slöja och Brisingamen runt halsen och skicka honom till Trym som Freja.
Tystnaden som följde var så kompakt att man kunde ha skurit i den med kniv. Tor blev vit. Sedan röd. Sedan vit igen. Ådrorna på hans hals stod ut som rep. "Aldrig," sa han, och hans röst var så låg att den knappt hördes. "De kommer att kalla mig bög. De kommer att säga att jag är argr, att jag blivit kvinna. Aldrig."
Men Loke, som hade börjat le det där leendet som aldrig bådar gott, lade en hand på hans axel. "Du vill ha din hammare, Tor. Och Trym vill ha en brud. Vad kostar det att vara vacker en kväll?" Han lutade sig närmare. "Dessutom, om det är nån i den här salen som vet hur det känns att bli kallad argr så är det jag. Jag överlevde. Det gör du med."
Så klädde de åsaguden i brudlinne. De drog klänningen över hans axlar, och tyget spändes tills sömmarna protesterade. De hängde Brisingamen runt hans hals, som var ungefär lika feminin som en ekstock. De slöjade hans ansikte, och slöjan rörde sig vid varje andetag som om det blåste storm inunder. De satte nycklar vid hans bälte och bad honom för guds skull inte knyta nävarna. Loke klädde sig som brudtärna och hade svårt att andas av undertryckt skratt, och Tor vände sig mot honom med en blick som lovade framtida våld.
De åkte till Jotunheim i Tors vagn, dragen av hans bockar Tandgniostr och Tandgrisnir, och marken brann under hjulen och bergen skakade. Där stod Trym strålande av glädje på trappan till sin hall, med hela Jotunheim inbjudet till bröllop. Han hade klätt hallen i band och blommor och slaktat djur till en fest som skulle räcka i dagar. "Äntligen," sa han. "Äntligen kommer Freja."
Bruden var ovanligt bred över axlarna. Trym kommenterade det inte. Brudens händer var som spadar och hennes underarmar hade senor som rep, men Trym var kär och kärlek gör blind, och det gäller tydligen även jättar. De satte sig vid bordet, och Trym satt bredvid sin brud och log och var lycklig, och det var nästan tragiskt om man tänkte på det, men ingen tänkte på det.
Bruden åt en hel oxe, åtta laxar och tre fat sötsaker, och sköljde ner alltihop med tre tunnor mjöd. Trym stirrade. "Jag har aldrig sett en brud äta så mycket," sa han. Loke, som satt bredvid i sin brudtärneprakt, svarade snabbt: "Hon har inte ätit på åtta dagar av längtan efter dig, Trym. Åtta dagar. Inte en tugga. Så stor var hennes kärlek." Trym nickade, smickrad, och hans hjärta svullnade.
Sedan lutade han sig fram för att kyssa bruden. Han lyfte slöjan försiktigt, och möttes av ett par ögon som brann med ett så intensivt, koncentrerat, rasande hat att han flög bakåt tre steg och slog sig på bänken bakom. "Varför har bruden så elaka ögon?" frågade han med ett tonfall som avslöjade att han faktiskt var skräckslagen. "Hon har inte sovit på åtta nätter av längtan efter dig, Trym," sa Loke. "Åtta nätter. Inte en blund. Se hur elden brinner i hennes blick av passion."
Trym köpte det, och han var inte den förste mannen som lät sitt kuk tänka istället för sitt huvud. Tryms syster gick fram till bruden och bad om brudgåvor, ringar av guld, och bruden stirrade på henne med en blick som borde ha avslöjat allt, men bröllop gör folk blinda.
Som sed var vid jättebröllop lades hammaren i brudens knä för att välsigna äktenskapet. Mjölner lades i Tors knä. Det var som att ge tillbaka handen till en slaktare. Tors fingrar slöt sig om skaftet, och i det ögonblicket försvann bruden och guden kom tillbaka, och det som hände sedan var kort och ohyggligt.
Trym dog först. Skallen sprack som en kruka. Sedan hans syster, som hade haft fräckheten att be om brudgåvor. Sedan hans bröder. Sedan alla andra. Tor slog sig genom hallen som en slaktare genom en fårhage. Blod och tänder och bensplitter for genom luften. Klänningen sprack och föll av honom i bitar, och han stod i brudlinnetrasor och jätteblod och Brisingamen hade glidit ner runt hans midja som ett bälte.
Han red hem med blodig hammare och krossade brudsmycken, och det sägs att han aldrig någonsin talade om den kvällen igen. De andra gudarna försökte, ibland, vid mjödhornen, med ett leende. Tor tittade tillbaka med en blick som avslutade konversationer. Mjölner var hemma. Det var allt som räknades.
Det var inte bara jättar som ville åt Tors familj. Dvärgen Allvis kom till Asgård och krävde Tors dotter. Han var liten som dvärgar är, blek som dvärgar är, och självförtroende saknade han inte. Han sa att Trud hade blivit lovad till honom, att ett avtal var ett avtal, och att han hade kommit för att hämta sin brud. Tor, som hade varit bortrest, tittade ner på honom från sin fulla höjd och sa ingenting på en stund.
"Du," sa Tor till slut. "Vill ha min dotter." Han sa det långsamt, som om han smakade på varje ord och fann att det smakade skit. "Du ser ut som ett lik som krupit ur sin egen grav. Och du har mage att komma hit och kräva att få knulla min dotter?" Allvis svarade att han bodde under berget, att han var den klokaste av alla dvärgar, att hans kunskap sträckte sig genom alla nio världar, och att han hade fått löfte om Trud medan Tor var bortrest. Tor lutade sig bakåt och lade armarna i kors.
"Bevisa det," sa Tor. "Svara på mina frågor, alla, och du får henne. Vad kallas solen bland gudar, bland alfer, bland dvärgar, bland jättar?" Allvis svarade. "Vad kallas månen?" Allvis svarade. "Vad kallas vinden, havet, elden, skogen, natten, säden, ölet?" Allvis svarade på allt, utförligt och korrekt, med den sortens skrytsamhet som bara den som vet att han har rätt kan prestera.
Fråga efter fråga. Timme efter timme. Tor ställde fler frågor och Allvis svarade på samtliga med den tålmodighet och den stolthet som var hans undergång. Natten gick. De satt i hallen, bara de två, och ljusen brann ner. Allvis märkte ingenting. Han var för upptagen med att visa hur mycket han visste.
Gryningen kom som ett spjut genom hallens öppning. Solljuset träffade Allvis rakt i ansiktet, och hans hud hårdnade, hans ögon stelnade, och dvärgen som var den klokaste av alla dvärgar blev sten mitt i ett svar. Tor reste sig, sträckte på sig, och tittade ner på stenblocket som nyss hade krävt hans dotter. "Med ett enda sinne bedrog jag dig," sa han. "Du sitter ovan jord, dvärg. Dagen tog dig." Sedan gick han och åt frukost.
Men Tors äventyr i Jotunheim var långt ifrån över. Det gick rykten om en kung i Utgård, en som kallade sig Utgårda-Loke, och som påstods vara den mäktigaste av alla jättar. Tor bestämde sig för att göra ett besök.