Äldre futharken: 24 tecken, tre ätter, ett alfabet som bars av sten, trä och ben i över tusen år.
Runorna är det äldsta skriftsystemet i Skandinavien. Äldre futharken, med sina 24 tecken, användes från omkring 100-talet till 700-talet e.Kr. Namnet futhark kommer av de sex första runornas ljudvärden: f-u-þ-a-r-k. Varje runa hade ett namn, ett ljudvärde och en symbolisk betydelse som gick utöver det rent skriftliga.
Runorna ristades i sten, trä, ben och metall. Formerna är anpassade för ristning: raka streck dominerar, och kurvor undviks. Skriftriktningen varierar i äldre inskriptioner. Runorna utvecklades ur kontakt med medelhavsalfabeten (latinskt eller etruskiskt), men detaljerna i denna process är fortfarande omdiskuterade.
De 24 tecknen i äldre futharken delas traditionellt in i tre grupper om åtta, kallade ætter (singular: ætt, 'familj' eller 'ätt'). Varje ætt bär namnet av den runa som inleder gruppen.
Freys ætt Frejs ätt
fehu /f/
rikedom, boskap
Ljud: f som i fisk
Bokstavligen 'boskap', det främsta måttet på rikedom i det germanska samhället. Runan bär konnotationer av rörlig egendom, välstånd och fruktbarhet.
ūruz /u/
uroxe, styrka
Ljud: u som i ung
Uroxen (Bos primigenius), ett nu utdött vilt nötkreatur som symboliserade rå styrka och vild kraft. Djuret dog ut i Europa 1627.
þurisaz /þ/
jätte, törnbuske
Ljud: tonlöst th som i engelska thing
Runan bär namnet av de mytologiska jättarna (þursar). I det anglosaxiska runpoemet tolkas den som 'thorn' (törnbuske), en koppling till smärta och fara.
ansuz /a/
gud (as), mun
Ljud: a som i ar
Bokstavligen 'as', det vill säga en av gudarna. I det norska runpoemet kopplas runan till Oden, asarnas hövding. Oden är också den som vann runorna genom sitt offer i Yggdrasil.
raidō /r/
ritt, resa, vagn
Ljud: r som i resa
Ridande och resande, både i konkret och symbolisk mening. I runpoemena associeras runan med ryttarens ansträngning och resans mödor.
kaunan /k/
fackla, böld
Ljud: k som i kall
Runans betydelse är omdiskuterad. I den norska och isländska traditionen tolkas den som 'böld' (kaun), i den anglosaxiska som 'fackla' (cen). Båda tolkningarna bär konnotationer av eld och smärta.
gebō /g/
gåva, givmildhet
Ljud: g som i gåva
Gåvan som social institution. I det germanska samhället var gåvoutbyte den viktigaste formen av alliansbildning. Att ge och ta emot gåvor skapade ömsesidiga förpliktelser.
wunjō /w/
glädje, lycka
Ljud: w som i engelskt water
Glädje och tillfredsställelse. Det anglosaxiska runpoemet beskriver den som tillståndet hos den som inte känner sorg, har rikligt och kan njuta av livets frukter.
Hagals ætt Hagals ätt
hagalaz /h/
hagel
Ljud: h som i hav
Haglet som naturkraft och förstörare av gröda. Runpoemena betonar hagelkornets kalla vithet och den skada det åsamkar. En påminnelse om naturens oberäknelighet.
nauðiz /n/
nöd, tvång
Ljud: n som i nöd
Nöd och brist, men också den uppfinningsrikedom som nöden föder. Det isländska runpoemet kallar nöden 'trälinnans bedrövelse och ett svårt villkor'.
īsaz /i/
is
Ljud: i som i is
Is i alla dess aspekter: farlig men vacker, ett hinder men också en bro. Det norska runpoemet kallar isen 'den bredaste av broar'. I det mytologiska skapelseberättelsen möter Niflheims is Muspelheims eld.
jēra /j/
år, skörd, gott år
Ljud: j som i jord
Årets goda skörd, belöningen efter möda. Det isländska runpoemet kallar den 'männens välsignelse och gott sommarväder och mogna åkrar'.
eihwaz /ï/
idegran
Ljud: mellanting mellan i och e
Idegranen (Taxus baccata), ett vintergrönt träd förknippat med döden och evigheten. Trädet är giftigt men ytterst livskraftigt; det kan bli tusentals år gammalt. Idegransvirke användes till bågskytteri.
perþō /p/
oklart, kanske lottkastning
Ljud: p som i plats
Den mest gåtfulla runan i futharken. Innebörden är omdiskuterad: förslag inkluderar lottkastning, tärning, fruktträd och kvinnliga genitalier. Inget runpoem ger en entydig tolkning.
algiz /z/
älg, skydd
Ljud: z (tonande s)
Runans form liknar ett uppräckt handtecken eller ett horn. Den tolkas som 'älgsäv' (ett slags starrgräs) i det anglosaxiska runpoemet, men associeras i senare tradition med skydd och avvärjande.
sōwilō /s/
sol
Ljud: s som i sol
Solen som livgivare och vägvisare. Det norska runpoemet kallar henne 'ljus för världen'. Solkulten har djupa rötter i nordisk bronsålder, och solens symboliska betydelse genomsyrar den nordiska traditionen.
Tyrs ætt Tyrs ätt
tīwaz /t/
Tyr, guddom, rättvisa
Ljud: t som i Tyr
Guden Tyr, som offrade sin hand i Fenrisulvens gap för att gudarna skulle kunna binda odjuret. Runan förknippas med rättvisa, ära och uppoffring. I äldre tid var Tyr sannolikt en av de högsta gudarna.
berkanan /b/
björk, fertilitet
Ljud: b som i björk
Björken, det nordiska landskapets karaktärsträd. Runpoemena lyfter fram björkens gröna grenar och att den bär löv först av alla träd om våren. Runan bär konnotationer av förnyelse och kvinnlig fruktbarhet.
ehwaz /e/
häst
Ljud: e som i est
Hästen, adelns och krigarens följeslagare. Det anglosaxiska runpoemet kallar hästen 'adelns glädje' och 'tröst för den rastlöse'. I nordisk myt är Sleipnir, Odens åttabenta häst, det yppersta exemplet.
mannaz /m/
människa, mänsklighet
Ljud: m som i man
Människan i sin gemenskap. Det norska runpoemet konstaterar: 'Människan är jordens prydnad.' Runan pekar mot det kollektiva, det sociala bandet som gör civilisationen möjlig.
laguz /l/
vatten, sjö, hav
Ljud: l som i lag
Vattnet i alla dess former: sjön, floden, havet, regnet. I en sjöfarande kultur som den nordiska bär runan särskild tyngd. Det isländska runpoemet kallar vattnet 'det som faller från berget' och 'rings guld'.
ingwaz /ŋ/
Ing (fruktbarhetsgud)
Ljud: ng som i ring
Guden Ing, en gestalt besläktad med vanen Frej (Yngvi-Freyr). Runan saknas i de nordiska runpoemena men förknippas i den anglosaxiska traditionen med fruktbarhet och den danska stammen.
dagaz /d/
dag, dagsljus
Ljud: d som i dag
Dagen och ljuset som bryter mörkret. Det anglosaxiska runpoemet kallar dagen 'Herrens utsände, dyr för människorna, Skaparens glans, källa till glädje och hopp'. Runan markerar övergången från mörker till ljus.
ōþalan /o/
arvejord, hemland
Ljud: o som i odel
Odel, den ärvda gården, hemjorden. I det germanska rättssystemet var odalsrätten det viktigaste uttrycket för en fri mans ställning. Att äga jord i arv var att tillhöra en plats och ett folk. Runan stänger futharken med en bild av tillhörighet.
Historia
Äldre futharken var i bruk från omkring 100-talet till 700-talet e.Kr. De äldsta kända inskriptionerna finns på lösa föremål: kammar, spjutspetsar, fibulor och smycken. De äldsta daterbara fynden, som Vimose-kammen från Danmark (ca 160 e.Kr.), bär korta inskriptioner som ofta är namn eller magiska formler.
Under 700-talet genomgick runsystemet en förändring i Skandinavien. De 24 tecknen reducerades till 16 i den så kallade yngre futharken, trots att språket under samma period utvecklade fler ljud. Denna paradox, färre tecken för fler ljud, är fortfarande inte fullt förklarad. Yngre futharken blev vikingatidens skrift och den som syns på de flesta runstenar.
Det anglosaxiska futhorc utvidgade istället systemet till mellan 26 och 33 runor för att anpassa det till de engelska dialekternas ljudsystem. De tre runpoemena, det norska, det isländska och det anglosaxiska, som bevarar runornas namn och symboliska betydelser, dateras alla till medeltiden men bygger troligen på äldre muntlig tradition.
Källor
- Spurkland, Norwegian Runes and Runic Inscriptions (2005)
- Moltke, Runes and their Origin: Denmark and Elsewhere (1985)
- Page, An Introduction to English Runes (1999)
- Hávamál 138-141 Odens självoffrande i Yggdrasil: 'Jag vet att jag hängde i det vindpinade trädet nio hela nätter.'
- Sigrdrifumál 5-19 Sigrdrífa undervisar Sigurd i runmagi: segrunor, ölrunor, bjargruner m.fl.