Dateringen av de eddiska dikterna

Klyftan mellan muntlig tillkomst och skriftlig nedteckning gör dateringen av de eddiska dikterna till en av fornisländsk filologis svåraste frågor.

Handskrift kontra komposition

Den poetiska Eddan är bevarad i Codex Regius (GKS 2365 4to), nedskriven omkring 1270. Majoriteten av dikterna är sannolikt äldre än handskriften, men hur mycket äldre är omdiskuterat. Finnur Jónsson placerade merparten av dikterna i vikingatiden, det vill säga 900-1050, medan Sigurður Nordal i sin inflytelserika studie av Völuspá argumenterade för en mycket precisare datering till ca 1000.

Svårigheten består i att dikterna fördes vidare som levande oral tradition snarare än som fixerade texter. Varje framförande kunde innebära smärre omformningar, inlagda strofer eller bortfall av material. Det vi läser i Codex Regius är alltså inte nödvändigtvis identiskt med det som en skald framförde tre hundra år tidigare. Ursula Dronke framhöll att spåren av oral kompositionsteknik, framför allt det formulaiska språket, vittnar om en lång traditionshistoria bakom de nedtecknade versionerna.

En ytterligare komplikation är att dikterna är heterogena: mytologiska dikter, heroiska dikter och gnomsiska dikter kan ha olika ursprung och olika transmissionsvägar. Att behandla dem som ett enhetligt korpus med en gemensam datering är metodologiskt tveksamt.

Interna vittnesbörd och externa paralleller

Interna kriterier som historiska allusioner, språkliga former och metriska egenskaper har använts för att datera enskilda dikter. Hávamál och Hymiskviða uppvisar arkaiska drag som talar för hög ålder, medan vissa delar av den poetiska ramen i Völuspá kan vara påverkade av kristen eskatologi, vilket antyder en sen tillkomst eller omformning.

Jämförelser med skaldisk poesi ger ytterligare hållpunkter. Kenningar och mytologiska allusioner i daterbara skaldekväden visar att berättelserna om Tor och Oden var välkända senast under 900-talet. Detta sätter ett terminus ante quem för åtminstone en del av den mytologiska diktningens traditionshistoria.

Fyndet av liknande strofer i andra handskrifter, till exempel Hauksbók, och paralleller i prosaiska Eddan visar hur flytande texterna var. Att tala om en enda 'originalversion' är troligen missvisande; varje handskrift representerar en nedfrysning av en pågående traditionsprocess.

Forskningsläget i dag

Nutida forskning är mer försiktig med precisa dateringar än äldre generationers. Den rådande hållningen är att de flesta mytologiska dikter har rötter i förkristen tid, sannolikt 800-1100-talen, men att de texter vi besitter är produkter av en komplex transmission där muntliga och skriftliga stadium vävts samman.

John McKinnell och Rudolf Simek har betonat vikten av att skilja mellan diktens ämne, dess form och dess nedtecknade skepnad. Dessa tre aspekter kan ha vitt skilda åldrar. En berättelse kan vara gammal, den metriska formen kan vara yngre, och den specifika ordalydelsen kan återspegla en sen redaktörs val.

Frågan om datering är inte bara akademisk: den avgör i vilken grad de eddiska dikterna kan betraktas som vittnesbörd om faktisk förkristen tro och kult, snarare än som litterära konstruktioner skapade i, eller präglade av, det isländska medeltida skriftsamhället.