Auðhumla var en ko. Stor som ett berg, med vit päls och fyra spenar som droppade mjölk som aldrig tog slut. Men en ko.
Hon kom ur isen. Ingen skapade henne. Ingen bad om henne. Isen smälte och hon stod där, och det första hon gjorde var att slicka på en saltsten, för saltet smakade bra, och det är vad kor gör.
Att det råkade finnas en gud inuti stenen var inte hennes plan.
Ymer drack hennes mjölk. Han var den andre som kommit ur mötet mellan is och eld, enorm och hungrig, och han drack och drack, och Auðhumla lät honom. Hon hade mjölk. Han behövde mjölk. Det var hela överenskommelsen.
Hon slickade på stenen. Dag efter dag. Först hår. Sedan en panna. Sedan ett ansikte. Búri. Den första guden. Slickad ur is av en ko.
Búri fick en son. Sonen fick tre söner. Oden, Vile, Ve. De dödade Ymer och byggde en värld av hans kropp.
Ingen frågade Auðhumla.
Hon stod bredvid och rörde käkarna. Hon hade ingenting att tugga på, för det var innan gräs, men hon tuggade ändå. Hon såg dem stycka Ymer, han som hade druckit hennes mjölk. Hon slutade ge mjölk den dagen. Ingen la märke till det. Det fanns hav nu. Floder. Regn.
Sedan nämns hon aldrig mer.
I alla de isländska handskrifterna, alla dikterna, alla Snorres kapitel — tre meningar, och sedan borta. Hon som matade den första jätten. Hon som slickade fram den första guden. Hon som stod där när allting började. Borta, som om hon aldrig funnits.
Hon dog inte. Inget i källorna säger att hon dog. Hon nämns bara inte.
Man kan tänka sig att hon gick. Bort från tomrummet, bort från blodet och benmjölet. Att hon hittade gräs någonstans, det gräs som gudarna sådde i jorden de gjort av Ymers kött. Att hon stod där och åt. Att hon tuggar fortfarande, någonstans vid världens kant, och inte minns någonting, för kor minns inte.
Eller att hon ligger under ett berg som gudarna glömde namnge. Att hennes ben blev sten och hennes päls blev snö, och att berget ger mjölk om våren, vitvatten nerför sluttningen i maj, och att bönder i tusen år har kallat det smältvatten.
Gudarna byggde nio världar. Sol och måne och dag och natt. I hela den väldiga konstruktionen finns inget rum för en ko.