Över floden Gjöll gick en bro. Den var bred och lång och byggd av guld som glittrade, och på andra sidan bron låg Helheim, dit de döda gick.
Vid bron stod Modgud. Hon var vakt, och det var hennes jobb att fråga alla som kom samma fråga.
"Vad heter du, och hur dog du?"
De flesta var gamla. De kom långsamt, med trötta fötter, och de svarade tyst. "Jag heter Grim. Jag dog av ålder." Eller: "Jag heter Sigrid. Jag blev sjuk i vintern." Modgud nickade och släppte förbi dem, och de gick över bron med sina trötta fötter och försvann in i dimman på andra sidan.
Ibland kom barn. Det var svårast. De visste inte riktigt vad som hade hänt, och de frågade efter sina mammor och pappor, och Modgud satte sig på huk och sa: "De kommer också. Alla kommer hit till slut."
En dag kom en kvinna som inte var gammal och inte var sjuk. Hon stannade framför Modgud och sa: "Jag heter Nanna. Jag dog av sorg."
"Av sorg?" sa Modgud.
"Min man dog," sa Nanna. "Balder. De sköt honom med en mistelkvist. Och min sorg var så stor att mitt hjärta slutade slå."
Modgud hade hört om Balder. Alla hade hört om Balder. Han var den ljusaste och vänligaste av alla gudar, och att han var död var den sorgligaste nyheten som någonsin rest över bron.
"Han är redan här," sa Modgud. "Han gick över bron igår."
Nanna log. Det var det första leendet Modgud hade sett vid bron på väldigt länge.
"Tack," sa Nanna, och gick.
Modgud stod kvar. Hon stod alltid kvar. Det var hennes plats, vid bron, mellan de levande och de döda, och ibland var det sorgligt och ibland var det fint, och ofta var det bara vad det var.
Nästa person kom. Modgud ställde sin fråga.
"Vad heter du, och hur dog du?"
Och historien fortsatte. Som den alltid gör.