Det var en gång en gammal kvinna som vandrade genom Sverige. Hon hade grått hår och slitna kläder och en käpp att stödja sig på. Hon gick längs stigar genom skogen och över kullar täckta av ljung, och till slut kom hon fram till en stor hall där en kung bodde.
Kungen hette Gylfi, och han bjöd in den gamla kvinnan till elden. Hon berättade underbara historier för honom och hans folk. Hon berättade om drakar och alver, om skog och fjäll, om stjärnor som lyste över nio världar. Alla i hallen satt tysta och lyssnade.
"Du berättar fina historier", sa kung Gylfi. "Jag vill ge dig en gåva. Du får så mycket land som fyra oxar kan plöja på en dag och en natt." Den gamla kvinnan tackade kungen och bugade sig djupt.
Sedan gick hon sin väg. Hon gick långt, långt bort, ända till ett land där allt var stort. Bergen var höga som moln. Träden var tjocka som torn. Och där bodde hennes fyra söner, som var de största och starkaste pojkar man kunde tänka sig.
Den gamla kvinnan log och rörde vid sina söner med handen. Med magi förvandlade hon dem till fyra enorma oxar. De var stora som hus. Deras hovar fick marken att skaka, och deras horn glänste i solen.
Hon ledde de fyra oxarna tillbaka till kung Gylfis land och spände dem för en stor plog. Sedan började de plöja. Plogen skar djupt i jorden. Djupare och djupare. Oxarna drog och drog, och marken sprack och öppnade sig.
De plöjde hela dagen. De plöjde hela natten. Och när solen gick upp igen hade något fantastiskt hänt. En stor bit av landet hade lossnat. Den gled sakta ut i havet, som en jättelik båt, och stannade där ute i vattnet.
Den biten mark blev en ö. Den kallas Själland, och det är Danmarks största ö. Och hålet som blev kvar där marken hade legat fylldes sakta med vatten och blev en stor, vacker sjö. Den sjön heter Mälaren.
Den gamla kvinnan var egentligen ingen vanlig gammal kvinna. Hon var en gudinna som hette Gefjon. Hon tog med sig sina söner, som blev pojkar igen, till sin nya ö. Där levde de lyckliga.
Och kung Gylfi? Han stod på sin kulle och tittade ut över den nya sjön som glittrade i morgonljuset. Ett leende spred sig över hans ansikte. Han hade lovat bort mer land än han hade tänkt sig. Men ett löfte är ett löfte, och det visste Gylfi.