Gudarna ville ha en stor fest. Alla skulle komma. Alla skulle äta och dricka och ha roligt. Ägir, som bodde vid havet, lovade att brygga öl åt hela festen. Han var den bästa bryggaren i alla nio världar. Det enda problemet var att hans kittel var för liten.
"Jag behöver en riktigt stor kittel," sa Ägir. "En som är så stor att man kan stå i den och inte nå upp till kanten." Tyr, som var modig och klok, visste var det fanns en sådan kittel. Hans styvfar Hymir, en stor och sur jätte långt borta i Jötunheimr, hade precis en sån. "Vi kan hämta den," sa Tyr. "Jag följer med," sa Tor genast, för Tor följde alltid med.
De vandrade genom berg och skog och kom till Hymirs hall. Den var stor och kall och full av frost. Tyrs mamma öppnade dörren och log när hon såg dem, men hennes leende blev snabbt oroligt. "Hymir är hemma snart," sa hon. "Och han gillar inte överraskningar. Göm er bakom kittlarna vid väggen så berättar jag om er när han har ätit."
Tor och Tyr kröp bakom kittlarna. När Hymir kom hem var han så arg att hans blick sprack bjälken i taket. Alla kittlar föll ner. Kras och brak. Alla gick sönder, utom den allra största och starkaste. Den rullade ut på golvet och stannade. "Hm," sa Hymir och stirrade på Tor och Tyr. Tyrs mamma ställde fram mat och Hymir blev lite lugnare.
Till middag åt Tor så mycket att Hymir blev alldeles häpen. Hymir bestämde att de skulle fiska nästa dag. De rodde ut i Hymirs båt, långt ut på det mörka havet. Tor kastade i sin fiskekrok, och något jättestort nappade. Han drog och drog. Båten gungade. Havet bubblade. En enorm orm stack upp huvudet ur vattnet och stirrade på dem med lysande ögon. Det var Jörmungandr, den stora havsorm som ligger runt hela Midgård.
Tor var stark och höll i, men Hymir blev så rädd att han skar av fiskelinan. Ormen sjönk tillbaka ner i djupet. Tor var besviken, men han visste att det viktiga var kitteln. De rodde tillbaka till land.
"Nu tar vi kitteln," sa Tor. Han gick in i hallen, lyfte den jättestora kitteln och satte den uppochner på sitt huvud som en stor hatt. Den var så stor att den hängde ner till hans fötter. Tyr kunde knappt se honom under den. "Dags att gå," sa Tor, och hans röst ekade inne i kitteln.
De gick och gick. Bakom dem hörde de Hymir ropa, och andra jättar också, men Tor ställde ner kitteln, vände sig om, och höjde sin hammare Mjölner. Jättarna tittade på hammaren. De tittade på Tor. De bestämde sig för att gå hem.
Tor och Tyr bar kitteln hela vägen tillbaka till Ägir. Ägir blev så glad att han började brygga på en gång. Det doftade honung och malt genom hela Asgård. Och den kvällen höll gudarna den finaste festen som någon kan minnas, med öl bryggd i en kittel som två vänner hade hämtat tillsammans, långt borta från en sur jätte som aldrig blev bjuden.