Långt, långt ner under Yggdrasils rötter bodde en drake som hette Nidhögg. Han var gammal och grå och grinig, och han tuggade på trädets rötter.
Varje dag.
Gnag, gnag, gnag.
"Varför tuggar du?" frågade en liten orm som bodde i närheten.
"För att det behövs," sa Nidhögg.
"Men det smakar ju inte gott?"
"Nej."
"Och det tar ju aldrig slut?"
"Nej."
"Och du blir ju aldrig färdig?"
"Nej."
Den lilla ormen funderade. "Varför gör du det då?"
Nidhögg slutade tugga. Han tittade på ormen med sina gamla, gula ögon. "Har du sett trädet?" frågade han.
"Ja," sa ormen. "Det är jättestort."
"Det är jättestort," sa Nidhögg. "Och det bär upp allting. Alla världar, alla berg, alla hav, alla som bor där uppe. Och vet du vad som händer med saker som bär för mycket?"
"De går sönder?"
"De går sönder. Om ingen tar bort lite i taget. Om ingen tuggar bort det gamla för att det nya ska få plats."
Den lilla ormen tänkte efter. "Så du hjälper trädet?"
Nidhögg muttrade något och började tugga igen. "Det har jag aldrig sagt," sa han mellan tuggorna. "Jag tycker inte om trädet. Jag har aldrig tyckt om det. Det tar all plats och alla ljusstrålarna och alla talar om det som om det vore så fantastiskt."
"Men du hjälper det ändå?"
Nidhögg tuggade hårdare. "Gå härifrån," sa han.
Den lilla ormen ringlade iväg. Och Nidhögg tuggade vidare, och om han log lite grann så syntes det inte i mörkret.