En kväll när Thor var ute på resa kom en dvärg till Asgård. Han hette Alvíss, och det betyder 'den som vet allt'. Han var liten och blek, med en grå näsa och stora runda ögon, och han hade bott under jorden hela sitt liv. Nu stod han mitt i Thors stora hall och sa att han ville gifta sig med Thors dotter Þrúðr. 'Det har blivit lovat,' sa dvärgen, och han såg mycket nöjd ut med sig själv.
Þrúðr stod i dörren och tittade på den lilla dvärgen. Hon var lång och stark och tyckte att det hela var ganska konstigt. Ingen hade frågat henne om saken. Vakterna visste inte vad de skulle göra, så de lät dvärgen sitta kvar och vänta.
När Thor kom hem den kvällen såg han dvärgen vid sitt bord. 'Vem är du?' frågade Thor förvånat. 'Jag är Alvíss, den visaste av alla dvärgar,' svarade dvärgen stolt, 'och jag har kommit för att hämta min brud.' Thor kliade sig i skägget. Han ville egentligen bara köra ut dvärgen, så i stället fick han en idé.
'Om du verkligen är så klok,' sa Thor och satte sig ner, 'då borde du kunna svara på mina frågor. Berätta för mig vad allting heter. Vad kallar gudarna himlen? Och jättarna, vad kallar de den?' Alvíss nickade ivrigt. Det här kunde han. Det här var det han var bäst på i hela världen.
Och så började dvärgen berätta. Gudarna kallar himlen för 'himmel', sa han, och jättarna kallar den 'den höga', och alverna kallar den 'det vackra taket'. Han visste vad solen hette på alla språk, och månen, och vinden. Thor frågade och Alvíss svarade, timme efter timme, och dvärgen log för varje rätt svar.
Thor frågade om havet och om elden. Han frågade om molnen och om natten och om kornet som växer på åkrarna. Alvíss svarade på allt. Han var trött nu, och hans röst var lite hes, och ändå fortsatte han. Han ville visa att han verkligen var den klokaste dvärgen som någonsin funnits.
Alvíss var så upptagen med att svara att han inte märkte vad som hände utanför fönstret. Natten tog slut. Himlen i öster blev ljusare och ljusare. Þrúðr, som satt i dörren med en filt om sig, såg det. Thor såg det också. Den enda som inte såg det var Alvíss.
Så kom solen. En gyllene strimma av ljus kröp in genom fönstret och landade på dvärgens fötter. Alvíss kände värmen och vände sig om, och då såg han solljuset. Hans ögon blev stora. Dvärgar tål nämligen inte solljus. Det är så det är med dvärgar: de hör hemma under jorden, i mörkret, och om solen skiner på dem förvandlas de till sten.
Och det var precis vad som hände. Sakta, från fötterna och uppåt, blev Alvíss till sten. Hela den lilla dvärgen blev en staty, med munnen fortfarande öppen mitt i ett svar. Thor reste sig och tittade på stenstatyn en lång stund. 'Du visste verkligen allt,' sa han tyst. 'Allt utom en sak. Du visste inte när du skulle sluta prata.'
Þrúðr kom fram och ställde sig bredvid sin far. 'Tack, pappa,' sa hon, och Thor la armen om henne. Sedan gick de och åt frukost tillsammans medan morgonsolen lyste på den lilla stendvärgen som en gång vetat allt.