I Yggdrasil, det stora trädet som bär upp hela världen, bodde en ekorre som hette Ratatosk. Han var liten och röd och snabb som blixten, och hans svans var nästan lika stor som han själv.
Ratatosk hade det viktigaste jobbet i hela trädet. Han var budbärare. Varje dag sprang han uppåt och nedåt genom stammen, från de djupaste rötterna till de högsta grenarna och tillbaka igen.
Högst upp i trädkronan bodde en jättelik örn. Ingen visste riktigt vad han hette, men han var mycket gammal och mycket vis, och hans ögon kunde se ända till världens kant. Mellan örnens ögon satt en liten hök som hette Vederfölner, och han höll utkik åt örnen dag och natt.
Långt ner vid rötterna bodde draken Nidhögg. Han var mörk och gammaldags och grinig, och han tuggade på trädets rötter hela dagarna. Gnag, gnag, gnag. Han hade gjort det så länge att ingen mindes när han hade börjat.
Örnen och Nidhögg tyckte inte om varandra. De hade aldrig träffats, för örnen satt alltid uppe i toppen och Nidhögg låg alltid nere vid rötterna, men de hade väldigt bestämda åsikter om varandra ändå.
Och det var Ratatosks fel.
Varje morgon klättrade Ratatosk upp till örnen. "Nidhögg tycker att du sitter för mycket," sa han. "Han säger att du bara glor och aldrig gör något nyttigt." Örnen ruffade sina fjädrar och muttrade. "Säg den där gammelmasken att jag ser allt härifrån. Jag ser honom ligga där nere och tugga som en gnagare." Ratatosk nickade ivrigt och rusade nedåt.
"Örnen tycker att du tuggar för mycket," sa han till Nidhögg. "Han kallade dig en gnagare." Nidhögg fnyste och en liten rökpuff steg från hans näsborrar. "Säg den fåfänga fjäderbollen att utan mina rötter hade han ingenting att sitta i." Ratatosk nickade ivrigt och rusade uppåt.
Och så höll han på. Hela dagen, varje dag. Och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra att Ratatosk ibland lade till lite extra. Om örnen sa att Nidhögg var gammal, sa Ratatosk till Nidhögg att örnen hade kallat honom urgammal och tandlös. Om Nidhögg sa att örnen var fåfäng, sa Ratatosk till örnen att Nidhögg hade kallat honom den mest uppblåsta fågeln i alla nio världar.
Varför gjorde Ratatosk det? Kanske tyckte han att det var roligt. Kanske trodde han att det var hans uppgift. Eller kanske visste han något som de andra två aldrig förstod: att så länge örnen och draken bråkade med varandra genom honom, höll de sig sysselsatta, och så länge de var sysselsatta stod trädet kvar.
Ratatosk sprang och sprang. Uppåt och nedåt. Nedåt och uppåt. Hans små klor klickade mot barken och hans stora svans viftade bakom honom som en flagga, och han log hela tiden, för Ratatosk var den gladaste varelsen i hela Yggdrasil.
Och det sägs att han springer fortfarande.