Gefjon blev rastlös i Asgård. Det händer gudinnor ibland, när guldtaken börjar se likadana ut och festmåltiderna smakar som igår och alla samtal redan är förda. Hon ville ut. Hon ville se Midgård. Framför allt ville hon se vad människorna hade som var värt att ta.
Hon klädde ut sig. Grått hår, tovigt. Krokig rygg. Trasiga kläder. Smutsiga fötter. Hon luktade som någon som sovit i skogen i en vecka, och det hade hon, för Gefjon var noggrann med sina förklädnader. En gudinna som fuskar med detaljerna förtjänar att bli avslöjad.
Kung Gylfi av Svitjod satt i sin hall en höst med sina män och sina hundar och sin mjödtunna, och kvällarna var långa och underhållningen knapp. Så när vakterna släpade in en trasig gammal kvinna som påstod sig kunna berätta historier, vinkade Gylfi henne till elden. Varför inte.
Hon berättade. Om troll i norr. Alver i väst. Drakar som sov under berg. Gylfi och hans män lutade sig framåt och glömde sin mjöd. Tre kvällar stannade hon. Tre kvällar vid elden. Gylfi var förtrollad. Gylfi var full. Det är en farlig kombination för en kung som äger mark.
"Du har gett mig goda kvällar, gamla kvinna," sa Gylfi den tredje natten med ögon blanka av mjöd. "Jag ger dig så mycket land som fyra oxar kan plöja på en dag och en natt." Han log. Han tänkte sig en åkerlapp. Kanske två tunnland. Lagom för rovor.
"Tack, store kung," sa Gefjon, och hennes röst darrade av tacksamhet. Hon var duktig på tacksamhet. "Ni är för generös." Gylfi viftade med handen, nöjd med sig själv.
Gefjon lämnade hallen innan gryningen. Ryggen var plötsligt rak igen.
Hon gick norrut. Långt norrut, in i Jötunheimr, till sina fyra söner vars far var en jätte och vars storlek var därefter. "Ni ska hjälpa mig plöja," sa hon. De tittade på henne. "Jag ska förvandla er till oxar." De tittade fortfarande. Men de frågade ingenting, för deras mamma hade den där blicken.
Fyra söner blev fyra oxar stora som bergssidor. Hovar breda som kvarnstenar. Horn som skar genom luften med ett ljud som fallande träd.
Hon kom tillbaka till Svitjod med fyra monsteroxar och en plog av guld och järn smidda i Asgård. Gylfi såg henne komma. Det gick inte att missa.
"Jag lovade fyra oxar," mumlade han. "Jag sa aldrig att de skulle vara stora som hus." Men ett löfte är ett löfte, och det visste Gylfi, och det visste Gefjon, och Gefjon visste det lite bättre.
Hon spände sina söner för plogen och skar in i jorden. Genom matjorden. Genom leran. Genom berggrunden. Oxarna stampade och drog och svetten ångade i morgonluften, och marken öppnade sig under plogen som en sår. De plöjde hela dagen. Hela natten. Gylfi stod på sin kulle och tittade. Han hade slutat dricka. Han var nykter för första gången på länge, och det hjälpte inte.
Vid gryningen den andra dagen bröt marken loss. Det lät som berg som skiljs från berg. Rötter, miljoner rötter, som slits av. Landmassan innanför Gefjons fåra började röra sig, skakade, gled, och bröt sig fri från resten av Sverige.
Gefjon drev oxarna västerut och de drog hela jordmassan med sig ut i havet. En bit av Sverige gled västerut genom vattnet som ett skepp från en slip.
Själland. Danmarks största ö. Den hade varit en del av Sverige på morgonen. På kvällen var den dansk.
Hålet som blev kvar fylldes med vatten. Bäckar och floder och regn rann in under veckor och månader, och det blev Mälaren. Om man tittar på en karta ser man att Mälarens konturer liknar Själlands form, som en bit av ett pussel som tryckts ut och lagts ner lite längre bort.
Gefjon tog sin ö och sina söner, som var pojkar igen, och slog sig ner i Lejre. Hon hade gjort en ö av Sverige. Gylfi hade lärt sig att man ska vara försiktig med löften till gamla kvinnor vid elden. Särskilt vid tredje mjöden.