I begynnelsen fanns ingenting. Inte mörker, för mörker kräver ljus att vara frånvaron av. Inte tystnad, för tystnad kräver ljud. Inte tomrum, för tomrum kräver rymd. Det fanns ingenting, och ingenting hade inget namn, och det behövde inget, för det var ensamt, och det som är ensamt behöver aldrig presentera sig.
Ginnungagap.
Ordet kom efteråt, som ord alltid gör. De som levde sedan döpte hålet som funnits före dem och kallade det Ginnungagap, det gapande tomrummet. Det gapade. Inte som en mun. Som en avgrund.
I norr bildades Niflheim. Det kom inte plötsligt, för plötsligt kräver tid, och tid fanns inte. Niflheim bara blev. Is. Dimma. Vatten som stått så länge att det glömt hur det är att röra sig. Kallt på det sättet som dödar utan att bry sig om det.
I söder bildades Muspelheim. Eld och gnistor och värme som bränner, inte värmer. I hjärtat av Muspelheim satt Surt med sitt svärd och väntade. Han väntade på slutet fast ingenting hade börjat. Surt var den sortens jävel som köper begravningskläder innan barnet är fött.
Mellan dem: Ginnungagap. Fortfarande tomt. Men inte längre ensamt. Nu fanns det is i norr och eld i söder, och tomrummet kände draget från båda håll, och det var obehagligt. Det var första gången som ingenting kände något. Ingenting gillade det inte.
Isen kröp söderut. Elden kröp norrut. De möttes. Och i mötet, i det exakta ögonblicket när is blev vatten och eld blev ånga, droppade den första formen fram. Ymer. Urjätten.
Han var ful. Han var stor på det sättet som saker är stora när ingen har bestämt hur stora saker borde vara. Han stank. Han var hungrig. Och han var ensam, men inte länge, för ur isen slickade sig kon Audhumbla fri, en ko, stor som ett berg, med fyra spenar som droppade mjölk, och Ymer drack, och Audhumbla slickade salt ur stenar, och det var den första måltiden i historien och den var precis lika oelegant som man kan förvänta sig.
Sedan svettades Ymer. Han somnade och svettades, och ur svetten under hans armar kröp nya jättar fram, och ur svetten mellan hans ben kröp fler, och de var våta och nakna och förvirrade, och de visste inte var de var, och det var rättvist, för ingen visste var de var. Det fanns inget var. Det fanns bara Ginnungagap och en svettig jätte och en ko.
Och medan Audhumbla slickade saltstenarna framträdde en form i isen. Först hår. Sedan en panna. Sedan ett ansikte. Búri. Den första guden. Slickad fri ur frusen sten av en ko, och om det låter mindre värdigt än gudarna brukar framställa sig så är det för att det är det.
Búri fick en son. Sonen fick tre söner. Oden, Vile, Ve. Och de tre bröderna tittade på Ymer, den jätte vars svett hade fött deras förfäder, och de bestämde sig för att döda honom.
De dödade honom. De skar upp honom. De använde hans kött som jord, hans blod som hav, hans ben som berg, hans skalle som himmel. De tog en jättes kropp och byggde en värld av den, och de kallade det skapelse, och det var skapelse, men det var också slakt, och ingen av dem pratade någonsin om det så.
Ginnungagap var inte tomt längre. Det var fullt av världar byggda av kött och ben och blod, och det luktade som det luktar när man styckar ett djur, och det var så det började. Inte med en plan. Inte med en vilja. Med svett och smältvatten och slakt.
Sedan kom ordningen. Men ordningen är alltid det som kommer efteråt, när röran behöver en förklaring.