Ingenting.
Inte mörker, för mörker kräver ljus att vara frånvaron av. Inte tystnad, för tystnad kräver ljud. Inte ens tomrum, för tomrum kräver rymd att vara tomt i. Bara ingenting. Utan namn, utan kant, utan riktning.
Ginnungagap. Ordet kom långt efteråt. De som levde sedan behövde ett namn på det som hade funnits före dem, och de kallade det det gapande tomrummet, och det gapade, inte som en mun utan som en avgrund, och det hade gapat sedan innan gapande var ett ord.
I norr blev det kallt. Inte plötsligt, för plötsligt kräver tid, och det fanns ingen tid. Det blev bara kallt. Is bildades, och dimma, och vatten som stod stilla så länge att det glömde hur det var att röra sig. Niflheim.
I söder blev det varmt. Inte varmt som en eld man sitter vid. Varmt som metall i en smedja, varmt som brännskador, varmt som det som förstör. I hjärtat av den värmen satt Surt med ett svärd över knäna och väntade på slutet. Ingenting hade börjat. Surt väntade ändå. Muspelheim.
Och däremellan: gapet. Tomt fortfarande. Men inte ensamt längre. Is i norr. Eld i söder. Och gapet kände draget från båda håll, och det var obehagligt, och det var första gången som ingenting kände något.
Isen kröp söderut. Elden kröp norrut. De möttes. Och det som hände när de möttes var inte vackert och inte storslaget utan vått. Is blev vatten och eld blev ånga och ur det våta droppade den första formen fram, långsamt, som vätska som bildar en droppe på undersidan av en gren.
Ymer. Urjätten. Ful och stor och stinkande och hungrig. Stor på det sättet som saker är stora när ingen ännu har bestämt hur stora saker borde vara. Han stank av svavel. Han stank av nytt kött. Han låg i smältvattnet och skrek, och det var det första ljudet.
Ur isen slickade sig en ko fri. Audhumbla. Stor som ett berg, med en vit päls och fyra spenar som droppade mjölk som aldrig tog slut. Ymer kröp till henne och drack. Han drack som man dricker när man precis har börjat finnas och allt man vet är hunger. Audhumbla slickade salt ur stenar. Den första måltiden. Mjölk och salt och smältvatten på en bädd av is, i ett tomrum utan himmel.
Ymer somnade. Han svettades. Ur svetten under hans armar kröp nya jättar fram, våta och nakna och skrikande. Ur svetten mellan hans ben kröp fler. De visste inte var de var. Det fanns inget var. Det fanns bara Ginnungagap och en svettig jätte och en ko och en saltsten.
Och medan Audhumbla slickade framträdde en form i isen. Hår först. Sedan en panna. Sedan ett ansikte. Búri. Den första guden. Slickad fri ur frusen sten av en ko. Om det låter mindre värdigt än gudarna brukar framställa sig så stämmer det.
Búri fick en son. Sonen fick tre söner. Oden, Vile, Ve. Tre bröder som tittade på Ymer, den jätte vars svett hade fött deras förfäder, och de bestämde sig för att döda honom.
De dödade honom. Ingen diskussion. Ingen rättegång. De högg och skar och stycket. Blodet rann ut ur honom och blev hav, vågorna var röda i början, och hans kött blev jord och hans ben blev berg och hans skalle blev himlen, och de lyfte den och spände fast den med fyra dvärgar i hörnen, och det droppade märg och vätska ner ur den de första dagarna, och det föll som regn. Hans hjärna kastade de uppåt och den blev moln, och när du ser moln driva så vet du nu vad de är gjorda av.
Ginnungagap var inte tomt längre. Det var fullt av världar byggda av en styckat jättekropp, och det luktade slakt, och det var så det började. Inte med ett ord. Inte med en plan. Med smältvatten och svett och kött som delades med knivar.
Sedan la de ordning på det.