Kriget mellan asarna och vanerna hade pågått så länge att ingen längre visste varför det hade börjat. Freden kom med villkor. Gisslan. Båda sidor skulle skicka sina bästa till den andra som garanti. Ge bort dina bästa till dina fiender och hoppas att fienderna gör samma sak.
Vanerna skickade Njörd. Havets gud. Rik, klok, med händer hårda av arbete. Och de skickade hans son Frej, som var ung och stark och hade det lugn som bara folk med verklig makt har. Vanerna skickade sina bästa.
Asarna skickade Höner.
Höner var lång. Längre än alla andra gudar. Han hade en käke som såg ut som den var huggen ur sten och axlar breda som en oxkärra och en röst som var djup och klar, rätt sorts röst för att säga viktiga saker. Höner såg ut exakt som en gud borde se ut. Det var det enda han gjorde.
Inuti det magnifika skalet fanns ingenting. Ingen tanke som var hans egen. Ingen åsikt som överlevde mer än tre andetag. De andra gudarna hade vetat det i tusentals år. Oden valde honom av precis den anledningen.
"Vi skickar Höner," sa Oden. "Och vi skickar Mimer med honom." Mimer var den visaste varelsen som någonsin dragit luft. Planen var enkel: Mimer viskar, Höner levererar. Vanerna ser en bredaxlad gud med en magnifik röst och tror att asarna skickat sin bäste.
De första månaderna fungerade det. Vanerna gav Höner plats vid tinget. Mimer satt bakom honom och viskade, och Höner sa det Mimer viskade, och det lät bra, och vanerna nickade. Ska vi öppna handelsvägar mot öster? Mimer viskade. Höner levererade. Ska vi bygga skepp? Mimer viskade. Höner levererade.
Sedan var Mimer borta en vecka. Sjuk, eller bortrest, det spelar ingen roll. Höner stod kvar. Tinget ställde en fråga.
"Ska vi handla med bosättningarna i öster?"
Höner var tyst. Inte tyst som en man som tänker. Tyst som ett tomt rum. "Ráði aðrir," sa han till sist. Låt de andra bestämma.
"Ska vi bygga en mur runt byn?"
"Ráði aðrir."
"Var ska vi beta hästarna?"
"Ráði aðrir."
Varje fråga. Varje gång. Rösten var magnifik. Orden var tomma.
Det tog tid för vanerna att förstå. Folk är långsamma på att inse att de blivit lurade, för insikten kräver att man först erkänner sin egen lättrogenhet, och det gör man inte gärna. Men de förstod till slut. De tittade på Höner och såg det som asarna alltid hade sett. En fasad.
De kunde inte starta ett nytt krig. Det var hela poängen med gisslan. Men vreden behövde ta vägen någonstans. Den tog vägen mot Mimer, för Mimer var den som hade gjort bedrägeriet möjligt.
De tog honom till en äng bakom byn. En van med ett svärd slog till en gång. Huvudet packades i en korg med halm och skickades till Asgård. Ingen följde med korgen. Inget brev.
Oden öppnade den ensam. Mimers huvud låg i halmen med slutna ögon och kallt kött. Det var hans fel. Han hade skickat bort den visaste varelsen i alla världar som en del av ett fuskspel, och nu låg den i hans knä i bitar.
Han tog örter och runor. Smorde huvudet med saker som ingen annan kände till. Ristade tecken i pannan och i kinderna. Sjöng de galdrar som bara han kunde sjunga. Sakta öppnade Mimer ögonen. Munnen rörde sig. Rösten kom tillbaka, tunnare, som vind genom en springa.
Från den dagen satt Oden ensam i sina kammare och pratade med ett avhugget huvud, och huvudet pratade tillbaka. Mimer visste fortfarande allt. Döden hade inte tagit kunskapen. Oden frågade och Mimer svarade, och ingen annan fick vara med.
Höner stod kvar bland vanerna. Lång och vacker och tom. Ingen skickade tillbaka honom. Vanerna ville inte ha honom. Asarna ville inte ha honom. Han stod på tinget och sa "ráði aðrir" till allting, och efter ett tag slutade folk fråga, och han stod där ändå.