Högst upp i Yggdrasil, i den allra översta kronan, satt en örn. Han var jättestor och jättegammal och han kunde se allt i hela världen.
Men örnen var inte ensam. Mellan hans ögon, precis på näsryggen, satt en liten hök som hette Vederfölner.
Vederfölner hade suttit där så länge att han nästan hade glömt hur det kändes att sitta någon annanstans. Varje dag såg han samma sak som örnen såg: himlen, molnen, haven, bergen. Allting.
Men Vederfölner satt lite högre upp. Bara lite, lite grann. Och en dag märkte han något konstigt.
"Ser du det?" sa Vederfölner.
"Ser vad?" sa örnen.
"Skuggan. Bakom det berget."
Örnen tittade. "Jag ser inget berg."
"Det är för att du sitter för lågt," sa Vederfölner, och sedan blev det väldigt tyst, för ingen hade någonsin sagt till örnen att han satt för lågt.
Örnen funderade på att bli arg. Det var hans vanliga reaktion. Men istället funderade han lite till och sa: "Vad ser den ut som, den där skuggan?"
Och Vederfölner berättade. Han berättade om skuggan bakom berget, och om ljuset som föll annorlunda på eftermiddagen, och om hur havet ändrade färg när man tittade på det snett uppifrån istället för rakt uppifrån.
Örnen lyssnade. Han hade inte lyssnat på någon på väldigt länge, för när man kan se allt tror man att man inte behöver lyssna.
"Berätta mer," sa örnen.
Och Vederfölner berättade. Varje kväll, när solen gick ner och skuggorna blev långa, berättade den lilla höken vad han kunde se som den stora örnen inte kunde. Det var inte mycket. Det var bara en annan vinkel. Men ibland är en annan vinkel precis det som behövs.
Och om du någon gång undrar varför det sitter en liten hök på en stor örns näsa högst upp i världens träd, så är det därför. Inte för att örnen behöver hjälp att se. Utan för att även den som ser mest i världen kan missa det som sitter precis framför näsan.