Det var en gång två grupper av gudar. De ena hette asar och de andra hette vaner. De hade bråkat med varandra i väldigt, väldigt lång tid. Till slut blev alla trötta på bråkandet. "Vi slutar," sa asarna. "Vi slutar också," sa vanerna. Och så bestämde de att de skulle byta hjälpare med varandra, så att alla kunde lita på att freden höll.
Vanerna skickade Njörd, som var klok och snäll och luktade hav, och hans son Frej, som var stark och glad. De var de bästa vanerna hade. Asarna var nöjda.
Men nu behövde asarna skicka någon tillbaka. De tittade runt bland sig. Vem kunde de avvara? Och så fick de syn på Höner. Höner var den längsta guden i hela Asgård. Han hade breda axlar och ett fint ansikte och en röst som lät som åskväder i fjärran. Han såg ut precis som en viktig gud borde se ut.
Det var bara det att Höner inte var särskilt bra på att tänka själv. Han kunde tala fint, ja, men bara om någon viskade till honom vad han skulle säga. Så asarna skickade med Mimer, den klokaste av alla. Mimer kunde viska svaren till Höner, och Höner kunde säga dem med sin fina röst, och alla skulle bli imponerade.
I början gick allt bra. Vanerna tyckte om Höner. De lät honom vara ledare på deras möten. Mimer satt alltid bredvid och viskade, och Höner sa kloka saker, och alla nickade.
Men en dag var Mimer borta. Han hade gått iväg en stund. Vanerna frågade Höner: "Vad ska vi göra med fälten i öster?" Höner stod tyst en lång stund. "Låt de andra bestämma," sa han till sist. De frågade igen: "Var ska vi bygga den nya ladan?" Höner tittade ner på sina fötter. "Låt de andra bestämma," sa han. Vad han än fick frågan om blev svaret alltid detsamma.
Vanerna förstod att Höner inte var så klok som han såg ut. De blev ledsna och besvikna. "Det här var inte rättvist," sa de. De ville ha en riktig klok hjälpare. Så de bestämde att Mimer, som var den riktigt kloka, skulle skickas tillbaka till Oden. Mimer fick ge sig av ensam, med en lång vandring framför sig.
Oden tog emot Mimer. Men Mimer var trött efter den långa resan. Han var gammal och sliten, och kraften hade runnit ur honom som vatten ur en sprucken kruka. Oden förstod att Mimer behövde en ny sorts liv. Så Oden använde sin allra starkaste magi, de hemligaste runorna och de äldsta sångerna. Och Mimer förvandlades. Han blev ett talande huvud, litet och lätt att bära, med ögon som fortfarande glittrade av klokhet.
Från den dagen var Mimer Odens rådgivare. Oden bar honom med sig och ställde frågor, och Mimer svarade, och svaren var alltid visa. Det var ett märkligt och lite konstigt par: den envisa guden med sitt enda öga och det lilla kloka huvudet som alltid hade ett svar.
Och Höner? Han bodde kvar hos vanerna. De var inte arga på honom längre. De förstod att han hade gjort sitt bästa. Han var fortfarande den längsta guden bland dem alla, och ibland hjälpte han till med saker som passade honom. Att bära tunga saker, till exempel. Det behövde man inte tänka så mycket för.