Kitteln

Det började med öl. Allting börjar med öl bland gudar, för gudar dricker som folk som aldrig behöver gå upp på morgonen, och det stämmer, de behöver inte det. Ägir hade bjudit till fest. Ägir var havsguden med det stora skägget och det ännu större köket, och problemet var att han hade lovat att brygga åt alla, samtliga, varenda jävla gud och gudinna och halvgud och hängare-on som slog dank i Asgård. Och sedan hade han kollat i förrådet och insett att han inte hade en kittel stor nog.

"Jag kan inte brygga öl åt alla i en vanlig kittel," sa han till Tor och Tyr, som stod i hans hall och droppade havsvatten på golvet. "Jag behöver en kittel som är en mil djup." Han sa det som om det var ett normalt mått. En mil djup. En kittel man kan tappa en häst i och aldrig höra den landa.

Tyr sa: "Min far har en." Han sa det tyst, nästan motvilligt, som en man som berättar var pengarna ligger men helst inte vill att någon går och hämtar dem. "Hymir. Han bor i Jötunheimr. Han har en kittel som är en mil djup." Tor tittade på honom. "Vad är problemet?" frågade han, för Tor kunde se att det fanns ett problem, och det var ovanligt att han märkte sådant. "Han är en jätte," sa Tyr. "Hans blick spräcker sten. Hans humör är värre än hans blick. Och han hatar besök." Tor ryckte på axlarna. "Vi går dit."

Och det var så det fungerade med Tor. Någon sa att något var farligt. Tor sa att vi går dit. Någon sa att en jätte kunde spräcka berg med ögonen. Tor sa att vi går dit. Någon kunde ha sagt att en vulkan spottade eld och att marken brann och att döden väntade på andra sidan, och Tor hade sagt samma sak, för Tor hade exakt en inställning till faror och den inställningen var att gå rakt in i dem med hammaren i handen.

De vandrade genom Jötunheimr. Landskapet var grått och oändligt, sten och is och mossa som var grön på ett sätt som fick den att se sjuk ut. Tyr gick tyst. Tor gick med tunga steg som ekade mellan klipporna. "Berätta om din far," sa Tor. "Styvfar," sa Tyr snabbt. "Berätta om din styvfar." Tyr var tyst en stund. "Han äter tre oxar till frukost. Han fiskar val. Hans skägg är gjort av rimfrost och det smälter aldrig. Hans mormor har niohundra huvuden." Tor stannade. "Niohundra huvuden?" "Det är vad jag har hört." "Det är fan många huvuden." "Ja."

De kom fram till Hymirs hall. Den var byggd av sten som var svart av ålder och täckt av frost som gnistrade i det tunna ljuset. Dörren var så hög att Tor, som var van vid stora dörrar, fick luta nacken bakåt. Innanför stod en kvinna. Tyrs mor. Hon var vacker på det sättet som berg ibland är vackra: kall, stilla, enormt mer imponerande än man tror innan man står framför dem. "Ni måste gömma er," sa hon. "Han kommer snart hem och han är på dåligt humör." "Är han någonsin på gott humör?" frågade Tyr. Hon tittade på honom som bara mödrar kan, med en blick som innehåller tjugo års besvikelse komprimerade till en halv sekund. "Gå bakom kittlarna."

Längs väggen hängde kittlar. Åtta stycken, stora som badtunnor, hängande på bjälkar av ek. Tor och Tyr klämde sig bakom dem. Tor passade inte. Han var för bred, för tjock, för mycket Tor. Men han tryckte sig in bakom den största kitteln och stod stilla, och det var det svåraste Tor hade gjort på länge, för Tor hade inte byggts för att stå stilla.

Hymir kom hem. Man hörde honom lång väg. Marken skakade. Dörren öppnades och in kom den mest ilskefixa jätte som Jötunheimr hade att erbjuda, och det är ett landskap med hård konkurrens på den fronten. Hans skägg var fruset i stela slingor. Hans ögon var små och djupt liggande och fulla av en ilska som inte behöver en orsak, den sortens ilska som bara finns där hela tiden som en glöd som vägrar slockna.

Han tittade på bjälken ovanför dörren. Han hade känslan av att något var fel. Hans blick smalnade. Och bjälken sprack. Rakt av, som en kvist. Sten sprack bakom den. De åtta kittlarna rasade ner från väggen med en smäll som fick golvet att vibrera. Sju av dem krossades. Metall och skärvor och damm överallt. Den åttonde, den hårdaste, den djupaste, den som var en mil djup och gjord av ett material som inte har ett namn på något mänskligt språk, den rullade ut på golvet och stannade framför Hymirs fötter. Intakt. Tor tittade på den genom dammet och tänkte: den där.

"Gäster," sa Hymir. Han sa det som man säger "ohyra". Han tittade på Tor och Tyr som stod i ruinerna av hans kittlar, täckta av damm och metallsplitter. Tyrs mor ställde fram mat. Hymir slängde två oxar på bordet, hela, oslaktade, bara avlivade och ditslängda som vedträn. "Ät," sa han.

Tor åt. Tor åt båda oxarna. Hela. Ben, senor, brosk, allt som gick att tugga och en del som inte gick men som Tor tuggade ändå. Hymir satt och tittade. Hans mun var öppen. Jättar hade han sett äta. Vilddjur hade han sett äta. Aldrig hade han sett någon äta som Tor åt, med den mekaniska effektiviteten hos en kvarn som maler och maler och inte stannar förrän det inte finns mer att mala. Köttet försvann. Benen försvann. Till slut satt Tor med fett i skägget och ett belåtet uttryck och två tomma oxhudar framför sig.

"Imorgon fiskar vi," sa Hymir. Det var allt han sa. Han gick och la sig. Men tonen var tydlig. Den sa: du har ätit mitt kött, din jävla parasit, och imorgon ska du jobba för det.

Tor vaknade i gryningen och gick ut till ladugården. Hymir hade sagt att han skulle ordna eget bete. Tor tittade på Hymirs oxar. De var enorma djur, svarta och muskulösa och med horn som kröktes bakåt som sablar. Tor gick fram till den största. Himinhrjótr hette den. Himmelbrytaren. Tor tog tag i dess huvud och slet av det. Bara så. Med ett enda ryck. Huvudet lossnade med ett ljud som ett träd som faller, och Tor höll det i handen och blod rann ner längs hans armar och han tyckte att det var ett alldeles utmärkt bete.

Hymir stod i dörröppningen. Hans ansikte var lila. "Min oxe," sa han. "Mitt bete," sa Tor. De gick ner till havet.

Hymirs båt var inte stor. Den var byggd för en jätte, och Tor var ingen jätte, men han tog plats som en. De rodde ut. Hymir rodde med långsamma, tunga tag. Tor satt i aktern med oxhuvudet i knäet och blod som droppade i kölvattnet. De passerade Hymirs vanliga fiskeställen. "Här," sa Hymir. "Längre ut," sa Tor. De passerade revet. "Här," sa Hymir. "Längre ut," sa Tor. De rodde tills kusten var en strimma och havet var mörkt under dem och Hymir kunde känna i sina jätteknäskålar att de var för långt ut, att det under dem var något som inte borde störas.

"Vi är ovanför Jörmungandr," sa Hymir. Hans röst var platt. "Ja," sa Tor. Han fäste oxhuvudet på kroken. Kroken var stor som en lie. Linan var tjock som en arm. Han kastade ut den. Oxhuvudet sjönk. Linan löpte ut, fot efter fot, och Tor väntade, och havet var stilla, och Hymir satt orörlig med årorna i händerna och ögon som sa att han ville vara var som helst utom här.

Något bet. Linan ryckte. Tor höll i. Båten sjönk åt sidan. Havet runt dem började röra sig, först långsamt, sedan i stora cirkulära rörelser som om något enormt vred sig under ytan. Tor drog. Hans muskler svällde. Hans fötter pressades genom båtens botten och ner i havsbotten under den, för Tor stod nu med fötterna på havets golv och drog, och båten var inte längre en båt, den var en plattform för en man som drog upp världens undergång på en krok.

Jörmungandr kom upp. Huvudet först. Stort som en ö. Ögon som brann gula. Käftar som sprack vattnet som en jordremna och ur dem stank det av gift, svavelgult gift som etsade havet runt dem och fick Hymirs skägg att fräsa. Ormen stirrade på Tor. Tor stirrade på ormen. De kände igen varandra. De hade alltid känt igen varandra. Det här var första gången, och det var den sista, och det var varken den första eller den sista, för den här striden hade pågått sedan innan tid var tid, och den skulle pågå tills tid tog slut.

Tor lyfte Mjölner. Hammaren lyste. Hans arm var tillbakadragen och hans tänder var synliga och han var redo, och hela havet höll andan, och gudarna i Asgård kände marken skaka och visste att Tor höll deras öde i handen.

Hymir skar av linan. En rörelse. En kniv. Linan sprack och Jörmungandr sjönk, och ormens huvud försvann under ytan med ett ljud som en kontinent som dränks, och vattnet slöt sig och havet var stilla igen.

Tor vände sig om. Hans ansikte var tomt. Tomt på ett sätt som var värre än ilska, för ilska har riktning och det här hade ingenting, det var bara ett hål där en möjlighet hade varit. Han slog Hymir i sidan av huvudet. Jätten flög överbord. Plask. Han sjönk. Han kom upp igen, hostande och spottande, och de rodde hem i tystnad, och tystnaden var tjockare än havet.

De gick tillbaka till hallen. Tor gick raka vägen till kitteln, den stora, den som hade överlevt Hymirs blick, och han lyfte den. En mil djup och gjord av omöjligt material och Tor lyfte den och satte den på sitt huvud som en hatt. Den hängde ner till hans anklar. Han gick ut genom dörren. Tyr gick efter. De började gå.

De hade kommit ett stycke när Tyr tittade bakåt. "Tor," sa han. Tor tittade. Bakom dem, över kullen, kom jättarna. Hymirs släkt och grannar och vänner, om Hymir hade vänner, och han hade troligen inga, men han hade allierade, och i Jötunheimr är allierade folk som hatar samma saker som du gör. Många och beväpnade, och de sprang.

Tor ställde ner kitteln. Han lyfte Mjölner. Och sedan gick han tillbaka mot dem, och det tog inte lång tid, för Tor hade aldrig behövt lång tid, och när han var klar låg de på marken, alla, och det var tyst, och Tor hade blod på händerna och i skägget och på hammaren, och han gick tillbaka till kitteln och lyfte den och satte den på huvudet igen och fortsatte gå som om ingenting hade hänt.

De kom hem. Ägir fick sin kittel. Han bryggde ölet. Det tog dagar. Det luktade malt och honung och något gammalt och farligt som bara finns i drycker som en havsgud brygger i en kittel stulen från en jätte. Festen hölls. Alla gudarna kom. Alla drack. Och det var på den festen, med det ölet i bägarna, som Loke reste sig och började förolämpa alla i salen, en efter en, och ingen kunde stoppa honom, för sanningen i det han sa var värre än lögn, och ölet hade gjort dem tillräckligt fulla för att lyssna och tillräckligt nyktra för att minnas. Men det är en annan historia.