Innan det fanns berg och hav och himmel, innan det fanns träd och blommor och gräs, innan det fanns någonting alls, stod det en ko i isen.
Hon hette Auðhumla, och hon var den första kon som någonsin funnits. Hon var stor som ett berg, vit som snö, och hennes mjölk rann i fyra strömmar som aldrig tog slut.
Bredvid henne låg Ymer, den allra första jätten, som var lika hungrig som man är när man precis har börjat finnas. Han drack Auðhumlas mjölk, och Auðhumla lät honom, för hon hade gott om mjölk, och det är vad kor gör. De delar med sig.
Auðhumla tittade sig omkring. Det var ganska tomt. Ingen himmel. Ingen mark. Bara is och dimma och det där stora tomrummet som hette Ginnungagap. Men mitt i isen låg en stor salt sten, och Auðhumla tyckte om salt.
Hon slickade på stenen. Hennes tunga var varm och stor och mjuk, och isen smälte sakta. Första dagen kom det fram hår. Bara lite hår, ur stenen, som gräs ur snö. Auðhumla tyckte att det var intressant och slickade vidare.
Andra dagen kom en panna. Och ögonbryn. Någonting levande tog form under isen.
Tredje dagen steg en hel man ur stenen. Han var vacker och stark och han blinkade i det svaga ljuset som om han just hade vaknat ur en väldigt lång sömn. Han hette Búri, och han var den allra första guden.
"Tack," sa Búri och borstade is ur håret.
Auðhumla sa ingenting, för hon var en ko, och kor säger ingenting, och det är en av de bästa sakerna med kor.
Búri fick barn, och barnen fick barn, och barnbarnen byggde hela världen av Ymers kropp. De gjorde marken av hans kött och haven av hans blod och himlen av hans skalle. Det var ganska äckligt om man tänkte på det, men det blev vackert till slut.
Och Auðhumla? Ingen berättar vad som hände med henne. Hon finns inte i fler sagor. Hon nämns inte mer. Det är som om hon bara gick sin väg en dag, bort över den nya marken, bort mot horisonten, och hittade lite gräs att äta, och var nöjd med det.
För det är så det är med kor. De gör det viktigaste i hela världen, och sedan går de vidare och äter gräs, och de vill inte ha tack, och de vill inte ha en saga. De vill ha gräs.
Men om du en vårdag ser smältvatten rinna vitt nerför ett berg, och det ser ut nästan som mjölk, tänk då på Auðhumla, den allra första kon, som slickade en gud ur isen och sedan gick och letade efter gräs, och som förmodligen fortfarande tuggar någonstans, nöjd och stilla, precis som kor ska vara.