Mimer satt vid brunnen, och hade alltid suttit vid brunnen, och skulle alltid sitta vid brunnen, och visste det, för Mimer visste allting, och det var inte en gåva utan en sjukdom som saknade symptom men inte saknade smärta.
Brunnen låg vid Yggdrasils tredje rot, den som sträckte sig mot jättarnas land där luften smakar sten och ingenting dör fort nog. Vattnet var svart. Inte mörkt, inte djupt, inte skuggat. Svart. Det reflekterade ingenting för det var inte den sortens vatten, det var inte en yta utan en öppning, och det som låg under ytan var inte botten utan minne, lager på lager av allt som hänt och allt som händer och allt som ska hända, och det rörde sig långsamt där nere som drömmar hos någon som aldrig vaknar.
Han drack varje morgon. En klunk. Aldrig mer. Det hade han lärt sig den hårda vägen, under de första åren, då han drack två klunkar en gång och tillbringade tre dagar med att se varenda död som någonsin skulle inträffa i alla nio världar samtidigt, varenda sista andetag och varenda sista ögonblick av förvåning och varenda sista hand som griper efter något som inte finns, och han låg på marken vid brunnens kant och skakade och lovade sig själv att aldrig dricka mer än en klunk, och det löftet höll han, och det var det enda löfte han någonsin gett sig själv.
En klunk var tillräckligt. En klunk räckte för att fylla hela dagen med vetande, ett långsamt inträngande vetande som bredde ut sig i honom som vatten i tyg, utan brådska, utan nåd, tills han visste allt som behövde vetas och mycket som inte behövde vetas och en del som ingen borde veta.
Han såg bakåt och framåt och åt alla sidor samtidigt, och det värsta var inte framtiden, det var inte ens att framtiden inte gick att ändra, det värsta var att försöka ändra den var en del av den, att varje rörelse bort från det förutsagda var förutsagd, att den som ser sitt eget öde och försöker undvika det utför sitt öde genom att undvika det, och Mimer hade sett den sanningen tidigt och aldrig kommit över den.
Oden kom en gång. En enda gång, en sen eftermiddag då skuggorna var långa och Yggdrasils blad hängde stilla i den tunga luften och ingenting rörde sig utom vattnet i brunnen som alltid rörde sig, och Mimer visste redan att han skulle komma, hade vetat det i hundra år, hade sett honom vandra genom skogen med staven i handen och hatten lågt dragen och det ena ögat brinnande av den sortens hunger som bara den som nästan vet allt har, hungern efter den sista biten, den sista skärvan, det lilla som fattas.
Mimer sa att det kostar. Oden frågade vad. Mimer sa ett öga. Och Oden, som var van att betala med andras kött och andras söner och andras sorg, stod plötsligt med en skuld som bara gick att betala med sin egen kropp, och Mimer såg hur det arbetade i honom, såg hur Oden vägde sitt öga mot sin hunger och fann hungern tyngre, och det tog inte lång tid, det tog ingenting alls, för Oden hade redan bestämt sig innan han lämnade Asgård, innan han gick genom skogen, innan han ens visste att han hade bestämt sig.
Han grävde ut det själv. Inga ord, ingen ceremoni, inget vittne utom Mimer och brunnen och bladen som hängde stilla. Fingrarna in i ögonhålan, och det våta ljudet av vätska som tränger undan, och det torrare ljudet av senor som lossnar, och sedan låg ögat i hans handflata som en liten blå frukt som fallit för tidigt, och han sträckte fram handen utan att tveka, och Mimer tog det utan att titta på det, och släppte det i brunnen, och det sjönk, långsamt, kretsande, genom det svarta vattnet som en sten genom sirap, och lade sig på botten med pupillen uppåt.
Det ligger där fortfarande. Blått och vidöppet och stirrande uppåt genom allt det svarta, och ibland böjer sig Mimer över brunnskanten och hans blick möter Odens blick, det döda ögat som ser nedifrån och det levande ansiktet som ser uppifrån, och det är som att titta i en brunn i en brunn i en brunn.
Oden drack sin klunk och reste sig och gick, och hans steg var osäkra, för han hade förlorat djupseendet och världen var platt nu på ett sätt den inte hade varit förut, och han snubblade en gång på en rot och svor tyst och fortsatte utan att vända sig om, och Mimer tittade på hans rygg tills den försvann bland träden, och sedan var det tyst igen, den sortens tystnad som finns på platser där något stort just har hänt och ingenting som kommer efteråt kan mäta sig.
Ingen annan kom. Inte efter Oden. Ibland hörde Mimer ekorren springa förbi i barken, det snabba klickandet av klor mot trä, och Ratatosk stannade aldrig, och det var bra, för Ratatosk handlade i rykten och Mimer handlade i det som inte går att springa ifrån. Ibland hörde han nornorna vid Urdarbrunnen, deras tysta fingrar som spann trådar ur ingenting, och han visste vad trådarna betydde, visste vems livslinje det var som kortades och vems som förlängdes, och han sa ingenting, för det fanns ingen att säga det till, och det fanns ingen poäng i att säga det, för det som nornorna spinner kan ingen klippa och ingen knyta om.
Det svåraste med att veta allting var inte kunskapen utan stillheten. Att sitta kvar. Att se Oden spela allvis i Hlidskjálf med halva synfältet i mörker. Att se Loke bära en skam som sakta hårdnade till hat och veta att hatet skulle bli allas undergång. Att se Freja ge sig själv för ett halsband och sedan tvingas bära skvallret om det i evigheten medan gudarna som dömde henne bad om hennes hjälp i nästa krig. Att se alltihop uppifrån, som man ser mönstret i en väv först när man lyfter den från vävstolen, och veta att mönstret inte går att ändra, att varje tråd redan är fäst.
Mimer drack sin klunk. Satte sig vid brunnens kant. Kände vetandet breda ut sig i honom, långsamt, som vatten i tyg, som frost på en ruta. Nere i brunnen stirrade Odens öga uppåt. Mimer stirrade tillbaka. Sedan böjde han sig framåt och drack en klunk till.