Mimer satt vid brunnen. Det hade han alltid gjort, och det skulle han alltid göra, och det visste han, för Mimer visste allt.
Det var problemet.
Brunnen låg vid den tredje roten av Yggdrasil, den som sträckte sig mot jättarnas land. Vattnet var svart och stilla och det reflekterade ingenting, för det var inte den sortens vatten. Det var inte en spegel. Det var en avgrund med minne.
Mimer drack ur brunnen varje morgon. En klunk. Aldrig mer. Sanningen är koncentrerad, och mer än en klunk gör dig galen. Mimer visste det. Han visste precis hur nära gränsen han levde. Han visste att gränsen låg exakt en klunk bort, och att han hade balanserat på den gränsen i så många tusen år att han inte längre var säker på vilken sida han stod.
Han såg vad som hänt. Han såg vad som händer. Han såg vad som kommer att hända. Och det tredje var det värsta, för det gick inte att ändra. Varje försök att ändra framtiden var en del av framtiden. Den som försöker vrida om en profetia skruvar bara åt den hårdare.
Oden hade kommit en gång. En enda gång. Han ville dricka. Mimer sa: "Det kostar." Oden sa: "Vad?" Mimer sa: "Ett öga." Och Oden, som var van att betala med andras lidande, stod plötsligt med en räkning som bara gick att betala med sitt eget kött.
Han grävde ut det själv. Inget ceremoniell, inget tal till de andra gudarna, inget jävla drama. Han stack in fingrarna och drog ut ögat som man drar upp en rotfrukt ur leran, och det lät som det låter när kött släpper från ben, och han sträckte fram det utan ett ord. Det låg i hans handflata som en våt sten, och Mimer tog det och släppte det i brunnen utan att titta på det.
Han visste redan vad det såg ut som. Han visste redan allting, och det är inte en gåva, det är en sorts fångenskap som inte ens har väggar.
Sedan dess satt ögat på botten. Det stirrade uppåt, dött och blått och vidöppet, och ibland när Mimer böjde sig över brunnskanten mötte hans blick Odens blick, och det var som att titta in i en brunn i en brunn, och det tog aldrig slut.
Ingen annan kom. Inte efter Oden. Ibland hörde han Ratatosk springa förbi. Klick klick klick i barken. Ekorren stannade aldrig. Mimer var glad för det. Ratatosk handlade i skvaller och Mimer handlade i sanning, och det är två valutor som inte går att växla.
Det värsta med att veta allt var inte framtiden. Det var nuet. Han såg Oden sitta i Hlidskjálf och spela allvis medan halva hans synfält var mörkt. Han såg Loke ligga med Svadilfari och sedan skämmas så djupt att skammen blev hat, och hatet blev Ragnarök, och ingen av gudarna förstod kedjan för ingen av dem ville se den. Han såg Freja knulla fyra dvärgar för ett halsband och gudarna kalla henne hora och sedan be om hennes hjälp i nästa krig. Han såg hur varje varelse i varje värld tänkte på sig själv, och att de som inte tänkte på sig själva tänkte på hur andra tänkte om dem, och att hela den jävla väven av medvetande var exakt lika trång som en enda rädd djurhjärna i mörkret.
Mimer drack. Och visste. Och satt kvar. Det fanns ingenting annat att göra.