Roten smakade som den alltid smakade. Bitter. Seg. Gammal.
Gnag.
Käkarna hade arbetat i tusentals år. Tänderna var gula och slipade ner till stumpar och käkleden knakade vid varje bett, men Nidhögg tuggade, för Nidhögg tuggade alltid, och hans käkar visste inget annat sätt att vara.
Gnag. Gnag.
Samma rot. Samma smak. Samma mörker, samma lera, samma stank av svavel och ruttet vatten från Hvergelmir som bubblade nånstans i närheten. Nidhögg tyckte om stanken. Stanken var ärlig. Stanken låtsades inte vara något annat. Trädet låtsades. Gudarna låtsades. Örnen låtsades. Stanken bara stank.
Gnag.
Ormarna kom ibland. Góinn, Móinn, Grábakr, Grafvölluðr. De tuggade på de tunnare rötterna och sa ingenting, och Nidhögg sa ingenting tillbaka. De tuggade tillsammans i mörkret, och det var det enda sällskap han ville ha, sällskap som vet att man inte behöver prata för att vara i samma rum.
Gnag. Gnag. Gnag.
Ekorren kom ibland. Klick klick klick i barken. "Örnen sa att du är en mask. Örnen sa att du kryper. Örnen sa att du aldrig kommer att bli mer än skadedjur."
"Säg fågeljäveln att jag tuggar," sa Nidhögg. "Säg att jag har tuggat sedan innan hans farfar kläcktes. Säg att jag tänker tugga tills hans jävla pinne faller. Säg att han vet det."
Ratatosk sprang. Nidhögg tuggade. Bark lossnade i en flis.
Gnag.
Han hatade trädet. Det stod där, enormt och grönt och självbelåtet, med gudar i grenarna och en jävla örn i toppen som stirrade ner som om Nidhögg var problemet. Grönt. Livets färg. Livet var det som hände ovanför, där solen nådde, där det var torrt och varmt och alla hade åsikter. Nidhögg bodde under. I leran. I mörkret. Han hade aldrig bett om det.
Han tänkte fan inte flytta.
Gnag. Gnag.
Tänderna gnisslade. Bark lossnade. Varje dag ett uns. Varje år en tumme. Varje sekel en alns djup, knappt synligt, knappt mätbart, men det var nog. Tid hade han. Hat hade han. Mer behövdes inte.
Gnag.
En dag skulle roten ge vika. Fibrerna lossnade långsammare än is smälter, men de lossnade. Den dagen skulle trädet luta. Gudarna skulle greppa sina troner. Oden skulle vrida sitt enda öga åt alla håll och inte se varifrån det kom. Och Nidhögg skulle känna den sista fibern brista under sina stumptänder, och det skulle vara den bästa smaken han någonsin känt.
Gnag.
Men inte idag. Idag smakade roten bittert. Nidhögg tuggade. Bittert gick bra. Bittert gick alltid bra.