Roten smakade som den alltid smakade. Bitter. Seg. Gammal.
Nidhögg tuggade. Hans käkar hade arbetat i tusentals år och hans tänder var gula av ålder och slipade ner till stumpar, och käkleden knakade vid varje bett som en dörr som borde ha oljats för länge sedan.
Gnag. Gnag. Gnag.
Varje dag. Samma rot. Samma smak. Samma mörker, samma lera, samma stank av svavel och ruttet vatten från Hvergelmir som bubblade nånstans i närheten som en gammal gubbe som pratar för sig själv.
Nidhögg tyckte om stanken. Den var det enda ärliga i hela Yggdrasil. Allt annat låtsades. Trädet låtsades att det bar upp världarna av godhet. Gudarna låtsades att de förtjänade sina platser i kronan. Örnen låtsades att han var vis. Stanken bara stank. Den hade ingen agenda.
Han var ensam. Det var inte tragiskt. Det var en lättnad. Ormarna kom ibland. Góinn, Móinn, Grábakr, Grafvölluðr. De tuggade på de tunnare rötterna och sa ingenting, och Nidhögg sa ingenting tillbaka, och det var den enda sortens sällskap som var värt att ha.
Ibland hörde han ekorren. Klick klick klick i barken. Ratatosk med ännu en förolämpning från örnen, uppblåst och tillspetsad som bara den jävla ekorren kunde göra det. "Örnen sa att du är en mask. Örnen sa att du kryper. Örnen sa att du aldrig kommer att bli mer än skadedjur."
"Säg fågeljäveln att jag tuggar," sa Nidhögg. "Säg honom att jag har tuggat sedan innan hans farfar kläcktes, och att jag tänker tugga tills hans jävla pinne faller, och att den dag den faller så faller han med den, och att han vet det, och att det är därför han pratar skit istället för att göra nåt åt saken."
Ratatosk sprang. Nidhögg tuggade. Ingenting förändrades. Det var precis som det skulle vara.
Folk frågar varför. Varför tuggar Nidhögg? Och frågan är fel. Den som frågar "varför" har aldrig hatat ordentligt. Hat behöver inget varför. Hat är sitt eget bränsle, sin egen eld, sin egen syre. Den som hatar tillräckligt länge glömmer vad han hatade först och hatar istället vanan att hata, och det räcker gott.
Nidhögg hatade trädet. Inte för att det var ont. Inte för att det hade gjort honom illa. Han hatade det för att det stod där. Enormt. Självbelåtet. Grönt. Med gudar i grenarna som knullade jättinnor och dömde jättar och spelade rättvisa medan de var precis lika skitiga som allting annat, och med en jävla örn i toppen som stirrade ner på honom som om han var problemet.
Grönt. Nidhögg hatade grönt. Grönt var livets färg och livet var det som hände ovanför, där solen nådde, där det var torrt och varmt och alla hade åsikter om saker de inte begrep. Nidhögg bodde under. I leran. I mörkret. Han hade aldrig bett om det. Han tänkte fan inte flytta.
Gnag. Gnag. Gnag.
Tänderna gnisslade mot roten. Bark lossnade i bitar. Varje dag ett uns. Varje år en tumme. Varje sekel en alns djup, knappt synligt, knappt mätbart, men det räckte. Tid var det enda han hade förutom hat, och det var allt han behövde.
En dag skulle roten ge vika. Nidhögg kände det. Fibrerna lossnade långsammare än is smälter, men de lossnade. Den dagen skulle trädet luta. Gudarna skulle greppa sina troner. Oden skulle kasta sin blick åt alla håll med sitt enda jävla öga och inte se ett skit. Och Nidhögg skulle känna roten ge vika under hans käkar, och det skulle vara den bästa smaken han någonsin känt.
Men inte idag. Idag tuggade han. Roten smakade bittert. Det gjorde ingenting. Bittert var en smak han hade lärt sig att föredra.