Thjálfi var tretton år gammal den kvällen Tor kom till middag. Tor åt mycket. Tor åt alltid mycket. Han hade slaktat sina egna getter och stekt dem över elden, och han sa åt alla att äta så mycket de ville, men att de absolut inte fick röra benen. "Lägg alla ben på skinnfällarna," sa Tor. "Hela och oförstörda."
Thjálfi nickade och åt. Köttet var det bästa han hade smakat. Men så fick han syn på lårbensbiten på sin tallrik, och han visste att inne i det benet satt märgen, och märg smakar som det godaste i hela världen.
Han tittade på Tor. Tor pratade med hans far. Han tittade på sin syster Röskva. Hon såg inte. Thjálfi tog sin kniv, skar i benet, och sög ut märgen.
Nästa morgon slog Tor hammaren över getskinnfällarna och getterna reste sig levande igen, som de alltid gjorde. Men den ena geten haltade. Tor blev tyst. Det var värre än om han hade skrikit. Han såg på benet. Han såg på Thjálfi. Thjálfi kände sig ungefär lika stor som en mus.
"Du bröt benet," sa Tor.
"Ja," sa Thjálfi.
"Du kommer med mig," sa Tor.
Och det var så Thjálfi blev Tors följeslagare. Inte för att han var stark. Inte för att han var modig. För att han hade gjort en dumhet, och i gudarnas värld betalar man för sina dumheter, och ibland är betalningen ett äventyr.
Tor gick fort. Väldigt fort. Thjálfi fick nästan springa för att hänga med. Men Thjálfi var snabb. Snabbare än alla andra människor, faktiskt. Det visste han inte ännu, men det skulle han få veta.
Det märkliga var att Tor behövde honom. Inte för att bära saker, fast han fick bära saker. Inte för att laga mat, fast han fick laga mat. Tor behövde honom för att han var liten. Tor var så stor att han inte såg saker på marken. Thjálfi såg dem. Spåren i leran. Den lilla stigen som genades genom skogen. Bäcken med friskt vatten bakom buskarna.
"Bra ögon," sa Tor en dag. Och det var det längsta beröm Thjálfi någonsin fick av honom, och det räckte i flera år.
Ibland på kvällarna, när de satt vid en eld ute i det vida, berättade Tor historier. Korta historier. Om jättar han hade slagit. Om ställen han hade varit. Och Thjálfi lyssnade och sa ingenting, för han hade lärt sig att tystnad ibland är det bästa sällskapet.
Och om du undrar om Thjálfi någonsin ångrade den där märgbiten, det godaste han hade smakat, så var svaret nej. Inte för att det var rätt att bryta benet. Det var fel. Men ibland leder det dummaste man gör till det bästa som händer en, och det är inte en ursäkt, det är bara sant.