Thjálfi var tretton år gammal. Märgen smakade smör och fett och allt det goda, och han bröt getens lårben för att komma åt den, för trettonåringar tänker inte längre fram än smaken av nästa tugga.
Nästa morgon var geten halt. Tor slog näven i bordet och bordet sprack. Hans far grät. Hans syster Röskva gömde sig bakom dörren. Thjálfi stod kvar. För rädd för att springa. För stolt för att gråta.
"Du kommer med mig," sa Tor.
Det var ingen fråga. Thjálfi gick. Han gick bakom Tor, alltid bakom, och Tors steg var långa och tunga och marken klagade under hans fötter, och Thjálfi tog tre steg för varje steg Tor tog. Ibland fyra. Uppför fem. Hans vader värkte varje kväll. Hans skor gick sönder varannan vecka. Hälarna sprack och blödde och han lindade dem med remsor tyg och gick vidare, och ingen frågade hur hans fötter mådde, för ingen tittade ner.
Tor luktade metall och blixt och get. Det var det första Thjálfi lärde sig om gudar: att de luktade. Ingen berättade det. Tor luktade starkt, inte illa men mycket, som allting med Tor var mycket. Hans skratt var för högt. Hans hunger var för djup. Hans ilska var för stor. Thjálfi levde i skuggan av allt det där, och skuggan var bred nog att rymma en hel människa.
Han bar saker. Tors extra handskar. Mat när det fanns. En reservrem till hammarbandet som aldrig gick sönder men som Tor insisterade på att ha med, och det var det närmaste Tor kom att uttrycka oro.
Tor talade ibland. Korta meningar. "Vi går dit." "Bär det här." "Ät."
Thjálfi la märke till saker. Det var det enda han hade. Att marken ändrade färg en halv dag innan det regnade. Att fåglar tystnade när jättar närmade sig. Att Tor gnuggade höger handflata mot låret när han var orolig, och att Tor bara var orolig när faran var riktig, den sortens fara som inte gick att slå.
En gång i Jotunheim sa han: "Det luktar rök bortom åsen." Tor stannade. Sniffade. "Jag känner ingenting." "Nej. Det luktar som eldstäder. Tjugo, kanske trettio." Tor tittade på honom. Det var första gången guden tittade på honom ordentligt, med båda ögonen, inte genom honom utan på honom. "Hur vet du det?" Thjálfi ryckte på axlarna. "Det är bara rök."
Bakom åsen låg en jätteby. De tog en annan väg. Tor sa ingenting mer. Men från den kvällen gick Thjálfi bredvid.
Bredvid var steget lika långt, men han såg Tors ansikte istället för hans rygg. Och ansiktet var inte det ansikte han hade trott. Inte argt. Inte hårt. Trött. Tor hade rynkor kring ögonen och gråa strån i skägget som han aldrig nämnde, och ibland vid en eld sent på kvällen gäspade han som ett barn, med hela munnen, utan att skämmas.
Thjálfi frågade aldrig varför Tor hade behållit honom. Det fanns en möjlighet att svaret var "för att du bröt getens ben", och det svaret ville han inte höra, för efter tillräckligt många år hade det slutat kännas som ett straff och börjat kännas som något annat, och det andra hade inget namn, och Thjálfi ville inte ge det ett namn.
Han gick bredvid Tor. Tre steg för varje steg. Han bar reservremmen och la märke till saker.