Tre gudar gick längs en gren. Det låter som början på ett skämt, och det var det också, fast ingen av dem visste det ännu.
Tor gick först. Han gick alltid först, av otålighet. Loke gick i mitten där han kunde hålla ett öga på Tor framför och Heimdall bakom, för Loke trivdes bäst när han visste var alla befann sig. Heimdall gick sist och lyssnade, som han alltid lyssnade, på allt och alla och ingenting, och ibland undrade han om det fanns en gräns för hur mycket en gud kan höra.
Solen stod lågt. Den trängde sig in mellan grenarna och lyste rakt i ansiktet på alla tre, och alla tre höjde handen för att skärma sig, och just i det ögonblicket snubblade Tor.
Han snubblade på Mjölner. Hammaren hade glidit ner från axeln och lagt sig tvärs framför hans fötter, och Tor sparkade in i den med hela sin gudomliga tyngd och svor till och tappade balansen. Loke, som aldrig missat en chans att skratta åt Tor, vände sig om för att se och snubblade på sin egen skugga som föll åt fel håll, för Lokes skugga hade aldrig betett sig som den borde. Heimdall hörde dem båda falla och tog ett steg bakåt och slog Gjallarhornet mot en kvist och tappade fotfästet.
De föll. Alla tre. Genom löv och grenar och kvistars piskande och vindens ylande föll de längs Yggdrasils stam, och ingen av dem föll tyst. Tor svor. Loke skrek. Heimdall sa ingenting men det lät ändå.
Yggdrasil är stort. Det säger man ofta och det betyder ingenting, för ingen som säger det förstår vad det innebär. Stammen är så bred att man kan gå i dagar utan att komma runt den. Rötterna sträcker sig åt alla håll, ner i brunnar och floder och mörker som aldrig sett ljus, och mellan rötterna finns raviner och håligheter stora som salar.
Tor landade på norrsidan. Han landade hårt, i mossa och jord, med Mjölner under ryggen, och han låg still en stund och stirrade upp i lövverket och försökte förstå vad som hade hänt. Loke landade på västsidan, i något vått som han inte ville undersöka närmare. Heimdall landade på östsidan, mjukare än de andra, för Heimdall landade alltid mjukare, och han reste sig och borstade av sig och lyssnade.
Men han hörde ingenting. Det vill säga, han hörde allt han alltid hörde. Löv. Vind. Vatten. Avlägsna röster. Insekters vingar. Trädets knarrande. Men inte Tor och inte Loke, för Yggdrasils stam stod mellan dem som en vägg av levande trä, tjockare än berg, och ljudet gick runt den lika lite som ljuset.
'Tor!' ropade Heimdall. Ingenting. 'Loke!' Ingenting. Hans röst försvann in i barken som regn i jord.
Tor hade rest sig och sparkade på stammen. 'Fan,' sa han och sparkade igen. Det hjälpte inte, men det kändes bättre. 'Loke! Heimdall!' Stammen slukade hans röst.
Loke satt i det våta och tänkte. Han tänkte snabbt, för Loke tänkte alltid snabbt, och han kom fram till tre saker: att han var ensam, att han inte visste var de andra var, och att han inte gillade det.
Ratatosk såg alltihop. Han satt uppe i kronan och hade sett dem snubbla och falla och landa på varsin sida, och hans ögon glittrade och hans hjärta slog fortare, för det här var bättre än han hade vågat hoppas på. Tre gudar. Förvirrade och separerade. Han sprang nedåt.
Ratatosk kom till Tor först. Tor stod och sparkade på en rot och såg ut som en man som letar efter någon att slå. 'Jag såg dig falla,' sa Ratatosk. 'Jag vet var de andra är.' Tor tittade ner. 'Bra. Spring och säg åt dem att komma hit.' 'Så fungerar det inte,' sa Ratatosk. 'Jag är budbärare. Du ställer en fråga, jag springer dit och frågar, springer tillbaka med svaret.' Tor stirrade på honom. 'Varför kan du inte bara säga åt dem att gå hit?' 'Det är proceduren,' sa Ratatosk. Han hade ingen procedur. Han hade aldrig haft en procedur. Men ordet lät bra och Tor var för trött för att ifrågasätta det. 'Fan. Fråga Heimdall var han är. Säg att jag står på norrsidan. Säg att han ska gå åt höger.' 'Norrsidan, åt höger, har det,' sa Ratatosk och sprang.
Han hittade Heimdall på östsidan. Heimdall stod med händerna bakom ryggen och lyssnade åt alla håll och såg bekymrad ut, vilket var ovanligt, för Heimdall såg sällan ut som någonting alls. 'Meddelande från Tor,' sa Ratatosk och harklade sig. 'Han säger, och jag citerar: du är en usel jävla väktare som inte ens kan stå på en gren utan att ramla av som en fyllkaja.' Heimdall tittade ner på ekorren. 'Tor sa det?' 'Ordagrant.' 'Det låter inte som Tor.' 'Han var upprörd,' sa Ratatosk. 'Han sa också att det var ditt fel. Att du borde ha hört att grenen var rutten. Att du borde ha varnat dem. Att du tänker prata med Oden om saken.' Inget av det stämde. Tor hade sagt 'norrsidan' och 'åt höger'. Men Ratatosk hade aldrig levererat ett budskap utan att förbättra det, och i hans mun var förbättra samma sak som förgifta.
Heimdalls käke spändes. 'Säg till Tor att jag hörde allt han sa på vägen ner. Varje svordom. Varje bönerop. Säg att den som bönar till sin mamma när han faller kanske borde vara tyst om andras brister.' Det hade Heimdall hört. Det var sant. Tor hade, någonstans mellan fjärde och femte grenen, ropat på sin mamma. Ratatosk memorerade det med glädje och sprang tillbaka till Tor. 'Heimdall säger att du grät som ett barn hela vägen ner,' sa Ratatosk. 'Han säger att han hörde dig ropa på din mamma och att hela Yggdrasil hörde det och att det var pinsamt.' Tors ansikte blev rött. 'Jag ropade inte på min mamma.' Han hade ropat på sin mamma. 'Säg till den jäveln att om han säger det en gång till så slår jag in ansiktet på honom.'
Ratatosk sprang till Loke. Loke satt fortfarande i det våta och hade gett upp att flytta sig och istället bestämt sig för att det inte var så farligt, fast hans min sa att det var det. 'Nyheter,' sa Ratatosk. 'Tor och Heimdall bråkar. Tor hotar att slå in ansiktet på Heimdall. Heimdall kallar Tor för ett gråtbarn.' Loke höjde ett ögonbryn. 'Bråkar de redan? Vi har legat här i en kvart.' 'Gudar,' sa Ratatosk och ryckte på axlarna. 'Vilken riktning är de?' frågade Loke. 'Tor är bakom dig. Heimdall är åt vänster.' Båda uppgifterna var fel. 'Och en sak till,' sa Ratatosk. 'Tor sa att allt det här var ditt fel. Att din skugga drog ner dem. Att du förmodligen gjorde det med flit.' Loke log. Det var ett tunt leende. 'Sa han det?' 'Båda två, faktiskt. De är överens om den saken.' Loke reste sig långsamt. 'Jaha,' sa han. 'Jaha.'
Ratatosk sprang mellan dem som en skyttel i en vävstol. Tillbaka till Heimdall: 'Tor säger att han tänker slå ner dig med Mjölner när han hittar dig, och Loke håller med.' Tillbaka till Tor: 'Loke har börjat gå åt fel håll med flit och Heimdall vägrar röra sig ur princip, han säger att du ska komma till honom.' Tillbaka till Loke: 'De har bestämt att lämna dig här. Heimdall sa att de klarar sig bättre utan dig. Tor sa inget, men han nickade.' Varje budskap var som en snöboll han rullade i skit på vägen. Den blev större. Den blev värre. Och han levererade den med samma allvarliga min varje gång, för Ratatosk hade förstått en sak som de flesta lögnare aldrig lär sig: man ska aldrig le när man ljuger.
Det tog inte lång tid innan Tor var rasande. Den här gången hade det gått ovanligt fort. Han stod vid stammen med rött ansikte och skakande händer och lyfte Mjölner och slog den mot Yggdrasils bark. Dunsen ekade genom hela trädet. Löv föll. Ekorrar som inte var Ratatosk flydde.
Heimdall hörde det. Genom marken, genom rötterna, genom jorden under hans fötter. Han förstod. Han började gå mot dunsen.
Loke hörde det också. Han hade redan börjat misstänka att ekorren ljög, för Loke kände igen en lögnare. Han hade sett tillräckligt många i spegeln. Han följde ljudet.
Tor slog igen. Och igen. Han slog för att han var arg och för att det var det enda han kunde göra med sin ilska, men den här gången fungerade det.
De hittade varandra vid stammens fot. Tor med Mjölner i handen och svett i pannan, Heimdall med jord på knäna, Loke med kläderna våta av något han fortfarande vägrade prata om. De tittade på varandra. 'Ekorren ljög,' sa Loke. 'Jag vet,' sa Heimdall. 'Jävla ekorre,' sa Tor.
Ratatosk satt på en gren ovanför och tittade ner. Han hade hoppats att det skulle hålla längre. Tre gudar, och ändå hade det bara räckt till en förmiddag. Han var lite besviken. Men bara lite, för det hade varit en riktigt bra förmiddag.
De klättrade upp. Tor först, för Tor gick alltid först. Loke i mitten. Heimdall sist. Och Ratatosk sprang förbi dem uppåt med svansen i vädret, för han hade budskap att leverera och lögner att polera och det var gott om dag kvar.