Vederfölner satt mellan örnens ögon.
Han hade suttit där så länge att hans klor hade slipat spår i benet. Benet hade växt runt klorna. Det gick inte att säga var höken slutade och var örnen började, och Vederfölner hade slutat försöka.
Under honom andades örnen. Långsamt. In och ut. In och ut. Bröstkorgen lyfte honom en handsbredd och sänkte honom igen, och hela hans värld gungade i takt med en annans lungor.
Nio världar låg utbredda under dem. Örnen såg dem. Vederfölner såg dem. Samma moln. Samma hav. Samma berg som aldrig rörde sig. Efter de första tusen åren slutade han räkna molnen. Efter de första tvåtusen slutade han ge dem namn. Nu var de bara vitt som drev över blått, och ibland grått som drev över grått.
Men han satt tre fjäderlängder högre.
Tre fjäderlängder är ingenting. En skugga av en skillnad. Men det räckte för att ändra vinkeln, och vinkeln ändrade allt. Det Vederfölner såg, som örnen inte såg, var att allting lutade. Midgård lutade. Havet var djupare på västra sidan. Jörmungandr låg inte rakt runt världen utan snett, som ett rep som halkat. Allt som såg rakt ut nedifrån var skevt uppifrån.
Örnen visste inte. Vederfölner sa ingenting.
Ekorren kom ibland. Klick klick klick i barken och sedan den tunna rösten, full av andras ord och egna tillägg. Ratatosk talade med örnen. Aldrig med Vederfölner. Och Vederfölner hörde budskapen passera under sig, förolämpning efter förolämpning, och han visste att hälften var påhittat. Han satt för högt för att bli lurad.
Han sa ingenting om det heller.
Hökar jagar. Det är vad hökar gör. De viker vingarna och störtar och träffar och dödar och äter och flyger igen. Vederfölner hade inte fällt ut vingarna på så länge att han inte visste om de fortfarande fungerade. Fjädrarna hade legat platt mot kroppen i tusentals år. Han var en hök som inte jagade. En fågel som satt stilla. Det borde vara ett straff. Det kändes inte som ett straff. Det kändes inte som något alls.
Natten var annorlunda.
Örnen sov. Den enorma kroppen under honom sjönk ihop, fjädrarna slätades ut, andningen blev djup och långsam, och för första gången på hela dagen var Vederfölner ensam. Inte ensam på det sättet som under dagen, då han satt bland andra utan att räknas. Ensam på riktigt. Bara han och stjärnorna och den tunna luften i trädets topp.
Då såg han saker som ingen annan såg. Nidhögg i månskenet, drakens gula tänder mot de mörka rötterna. Nornorna vid Urdarbrunnen, deras fingrar som rörde sig tyst genom trådar tunnare än spindelväv. Heimdall vid Bifrost, orörlig, med ögon som aldrig blinkade.
Vederfölner kände igen Heimdalls blick. En vakt som inte får gå hem.
Han satt kvar. Klorna i benet. Benet runt klorna. Under honom örnens andetag, in och ut, in och ut. Ovanför honom stjärnor som aldrig rörde sig. Och däremellan Vederfölner, vaken, med en värld som lutade och ingen att berätta det för.