Vederfölner satt mellan örnens ögon. Han hade suttit där så länge att hans klor hade slipat spår i benet, och benet hade växt runt klorna, och nu satt han fast på ett sätt som varken var frivilligt eller ofrivilligt utan bara var.
Han var en hök. Det borde betyda något. Hökar jagar. Hökar dyker. Hökar gör saker. Men Vederfölner satt. Det var allt han gjorde. Han satt på en jävla örnnäsa och tittade på samma sak som örnen tittade på, dag efter dag, år efter år, och ingen frågade honom vad han tyckte om det.
Ingen frågade honom något överhuvudtaget.
Örnen såg nio världar. Vederfölner såg nio världar. Samma världar. Samma horisont. Samma moln som drev österut och sedan vände och drev västerut och sedan drev österut igen, och efter tiotusen år av samma moln slutar man att ge dem namn.
Men Vederfölner satt tre fjäderlängder högre. Det borde inte spela någon roll. Det spelade roll. Tre fjäderlängder ändrar vinkeln, och en ändrad vinkel ändrar vad man ser, och det Vederfölner såg var att allting lutade.
Midgård lutade. Knappt märkbart, men det lutade. Havet var djupare på västra sidan. Jörmungandr låg snett. Allt som såg rakt ut nedifrån var skevt uppifrån. Men örnen såg rakt, för örnen satt rakt, och den som sitter rakt tror att allt annat också gör det.
Ratatosk sprang förbi ibland. Ekorren talade med örnen. Aldrig med Vederfölner. Och Vederfölner hörde budskapen, varje jävla förolämpning som passerade mellan örnen och draken, varje tillagt ord, varje överdrift, och han visste att hälften var påhittat, för han satt tre fjäderlängder för högt för att bli lurad, och han sa ingenting, för det var inte hans uppgift att tala.
Det var inte hans uppgift att göra någonting. Det var inte hans uppgift att vara någonting. Han var en hök utan jakt, en fågel utan flykt, en blick utan röst. Och det värsta var att han var bra på det.
Nätterna var hans. Det enda som var hans. Örnen sov. Den enorma kroppen under honom sjönk in i sig själv, fjädrarna slätades ut, andningen blev tung och långsam. Och Vederfölner var vaken. Ensam i trädets topp, under stjärnor som aldrig rörde sig.
Han såg Nidhögg i månskenet. Drakens tänder lyste gult mot rötterna. Han såg nornorna vid Urdarbrunnen, hur de spann trådar som var tunnare än spindelväv och starkare än järn. Han såg Heimdall stå vid Bifrost med ögon som aldrig blinkade, och han kände igen det där i Heimdalls blick. En vakt som aldrig får gå hem.
Vederfölner sa aldrig ett ord om det han såg. Det fanns ingen att berätta för. Och det var kanske meningen. Kanske finns det saker som ska ses och aldrig sägas, och kanske var det den lönlösaste uppgiften i alla nio världar, och kanske spelade det ingen roll.
Han satt kvar. Klorna i benet. Benet runt klorna. Vaken.