Skaði bodde högt uppe i bergen där snön aldrig smälter. Hon var dotter till en jätte, stark och modig och van vid kyla. Barfota kunde hon gå i snö. Isiga klippor klättrade hon uppför utan att tveka. Ingenting skrämde henne.
En dag gick hon till Asgård, gudarnas hem. Hennes far hade dött, och gudarna ville gottgöra henne. De erbjöd henne att välja en make bland dem. "Du får välja vem du vill," sa Oden, den äldste av gudarna. "Det finns en regel," tillade han. "Du får bara se deras fötter."
Skaði tyckte det lät konstigt. Välja en make genom att titta på fötter? Oden nickade allvarligt. Gudarna ställde sig på rad bakom ett stort tyg som hängde ner till golvet. Framför tyget stack tolv par fötter fram. Stora fötter och små fötter. Breda fötter och smala fötter. Rena fötter och smutsiga fötter.
Skaði gick längs raden. Hon tittade noga. Tor hade stora, leriga fötter med jord mellan tårna. Frej hade smala fötter med välklippta naglar. Loki hade fötter som inte kunde stå stilla, tårna vickade och rörde sig hela tiden. Skaði log. Man kan lära sig mycket om en person genom att titta på deras fötter.
Längst bort i raden såg hon de vackraste fötterna. Rena och fina med raka tår och mjuk hud. "De där," sa Skaði. "Jag väljer de där fötterna." Hon var säker. Så vackra fötter måste tillhöra Baldr, den vackraste av alla gudar.
Tyget föll ner. Bakom de vackra fötterna stod Njörðr. Havets gud, en vänlig man med grått hår och skrattgropar i kinderna. Hela han luktade salt och hav. Med ett varmt leende tittade han på Skaði. "Hej," sa han. Skaði blinkade förvånat. Hon hade väntat sig Baldr. Hon hade fått havets gud i stället.
De försökte bo tillsammans. Först bodde de i Skaðis berg. Men Njörðr kunde inte sova. Vargarna ylade om natten och vinden pep runt bergstopparna. "Jag saknar havet," viskade han. Sedan bodde de vid Njörðrs hav. Men Skaði kunde inte sova. Måsarna skrek hela natten och vågorna slog mot klipporna. "Jag saknar bergen," viskade hon.
Till slut bestämde de sig. Njörðr hörde hemma vid havet. Skaði hörde hemma i bergen. De kramade varandra, sa hejdå, och gick hem var och en till sitt. Njörðr gick till sin strand och lyssnade på vågorna. Skaði gick till sitt berg och lyssnade på vinden. Ibland, på klara nätter, tittade de båda upp på samma stjärnor, och då var de inte så långt ifrån varandra trots allt.
Skaði lärde sig något den dagen hon valde fötter. Det finaste på utsidan hör inte alltid ihop med det som passar bäst på insidan. Njörðr var en bra och vänlig man. Skaði var en bra och modig kvinna. De passade bara inte ihop, och det var ingen av deras fel. Ibland är det så.