Rituell ensamvistelse utomhus natten lång för att söka visioner eller andekontakt.
Útiseta, att sitta ute, var en fornnordisk rituell praktik där den sökande tillbringade natten ensam på en mytiskt laddad plats, ofta en gravhög eller vid en vägkorsning, för att ta emot kunskap från de dödas andar.
Praktiken är belagd i sagor och lagtexter som förbjöd den som kristen sedvänja. Den liknar andra shamanistiska traditioner med isolering och vistelse i gränsland mellan levande och döda.
Belägg
- Kormáks saga, kap. 22
- Exempel på útiseta som rituell handling i sagalitteraturen.