Tomrummet och blodet

1 av 16

I begynnelsen fanns det ingenting, och det är precis så tråkigt som det låter. Inget ljus, inget mörker, ingen jord, ingen himmel. Bara Ginnungagap, det gapande tomrummet, som hade legat där i en evighet utan att någon brytt sig om det. I norr fanns Niflheim, landet av evig is och dimma, där tolv giftiga floder som kallas Élivågor rann ut ur källan Hvergelmer och forsade ut i tomheten. I söder brann Muspelheim, vaktat av Surt med sitt flammande svärd, och ingen med vettet i behåll hade anledning att besöka det. Och däremellan, i gapet, hände precis ingenting. Under en väldigt lång tid.

Men Élivågornas vatten forsade söderut, och giftet i dem stelnade till rimfrost, lager på lager, som is i en grav. Gnistorna från Muspelheim drev norrut och smälte frosten, droppe för droppe, och ur det smältvattnet formade sig något. Det var inte planerat. Det var inte vackert. Det bara blev. Så brukar det gå med saker som ingen har bett om.

Varelsen hette Ymir. Den första jätten. Han var enorm, ful, och det första han gjorde var att somna. Medan han sov svettades han, och ur svetten under hans vänstra armhåla växte det fram en man och en kvinna. Hans fötter knullade varandra och fick en son. Det står i källorna. Man kan tycka vad man vill om det, men det var så det gick till, och det finns ingen annan version. Ur Ymir härstammar alla rimtursar, och de var lika otrevliga som sin stamfader, vilket säger en hel del.

Det fanns också en ko. Hon hette Audhumbla, och hon var stor som ett berg och slickade på de salta isstenarna för att hon tyckte att de smakade gott. Ur isen slickade hon fram en varelse, bit för bit. Första dagen syntes håret. Andra dagen hela huvudet. Tredje dagen stod hela kroppen fri. Han hette Bure, och han var den förste som liknade något man kunde kalla en gud. Vacker, stark, skapad av salt och en kos tunga. Mindre värdiga ursprung har man hört.

Bure fick en son som hette Borr, och Borr gifte sig med Bestla, dotter till jätten Böltorn, för i begynnelsen var man inte kräsen, och de fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Tre bröder med jätteblod på mödernet och gudomlighet på fädernet, och ingen av dem var den sortens person som nöjer sig med att ärva.

De tre bröderna tittade på Ymir, tittade på varandra, och bestämde sig för att döda honom. Varför? Kanske för att han var i vägen. Kanske för att han var otrevlig. Kanske för att man inte kan bygga en värld utan att först ta livet av någon. Gudarna har aldrig gett en förklaring, och ingen har vågat fråga.

De dödade honom. Alla tre, som slaktare runt en oxe. Blodet vällde ur Ymir som en flod, och det var så mycket blod att det dränkte hela jättesläktet. Varenda rimturse drunknade i sin stamfaders sörja, alla utom Bergelmer och hans hustru, som klättrade upp på en trädstam och flöt undan. Från dem härstammar alla jättar som sedan dess har orsakat gudarna besvär. Att Oden inte dränkte de sista också hör till det slag av misstag som man ångrar i evighet.

Bröderna tog Ymirs kropp och byggde världen av den. Köttet blev jord, blodet blev hav och sjöar, benen blev berg, tänderna och käkbenen blev stenar och grus. Skallen vändes upp och ner och blev himlen. Hans hår blev träd, och hjärnan slängde de upp i luften och den blev moln. Det förklarar en del om vädret. De använde allt. Ingenting gick till spillo, för gudarna var den sortens hantverkare som inte kastar material.

Fyra dvärgar sattes att hålla upp himlavalvet, en i varje hörn: Nordre, Sydre, Östre och Västre. Dvärgarna hade skapats ur Ymirs kött som maskar ur en rutten kropp, men gudarna gav dem vett och form och satte dem i arbete. Fler dvärgar kom: Durinn och Modsognir var de förnämsta, och de smidde sina verkstäder djupt under bergen, och därifrån skulle det komma saker som förändrade världen, på gott och ont.

De tog gnistorna från Muspelheim och slängde upp dem på himlen och kallade dem stjärnor, och de gav varje stjärna sin plats och sin bana. Solen och månen fick sina vagnar: Sol, en kvinna, körde solens vagn dragen av hästarna Arvak och Alsvinn, och hon körde fort, för bakom henne jagade vargen Sköll med öppet gap. Hennes bror Mane styrde månens kurs, och efter honom jagade vargen Hate. Dag efter dag, natt efter natt, jagade vargarna, och så länge de inte hann ikapp hade världen ljus. Men de hann ikapp till slut. Det gör vargar alltid.

Oden och hans bröder gick längs stranden en dag och hittade två trädstockar. Ask och Embla, en ask och en alm, slängda på land som drivved efter en storm. Oden gav dem ande och liv. Vile gav dem förstånd och rörelseförmåga. Ve gav dem utseende, tal, hörsel och syn. Det var mänsklighetens början, och om det förklarar något om människors natur att vi är gjorda av drivved som spolade upp på en strand, så får var och en avgöra det själv.

De byggde Midgård av Ymirs ögonbryn som en gärdesgård mot jättarna, och i mitten reste sig Yggdrasil, världsträdet. Den asken var så stor att dess grenar nådde alla himlar och dess tre rötter sträckte sig till tre världar: en till Asgård och Urds brunn, en till jättarnas land och Mimers brunn, och en till Niflheim och Hvergelmer, där draken Nidhögg gnagde på roten dag och natt.

I Yggdrasils topp satt en örn med en hök mellan ögonen, och han såg allt. Vid rötterna låg Nidhögg och tuggade, och mellan dem sprang ekorren Ratatosk upp och ner och bar förolämpningar från den ena till den andra. Örnen kallade draken en jävla maskätare. Draken kallade örnen en uppblåst fjäderboll. Ratatosk sprang och levererade budskapen med den sortens glädje som bara den som trivs med andras bråk kan ha. Fyra hjortar betade på trädets grenar, och världen hölls samman av en ask som åts upp underifrån och ovanifrån samtidigt.

Vid Urds brunn, under den rot som nådde Asgård, satt tre kvinnor. Nornorna. Urd, Verdande och Skuld. Det som var, det som är, och det som ska bli. De ristade runor och spann trådar, och varje tråd var ett liv, och varje snitt var en död, och ingen, inte ens Oden, kunde ändra det de bestämde. Man kan vara allhärskare med sitt eget öga i en brunn och fortfarande vara maktlös inför tre kvinnor med en sax.

Asgård byggde gudarna åt sig själva, högt ovan allting annat. Gladsheim var den största hallen, med tron Hlidskjálf varifrån Oden kunde se alla nio världar. Valhall reste sig med sina femhundrafyrtio dörrar, och genom varje dörr kunde åttahundra krigare gå sida vid sida, för den hallen var byggd för det som skulle komma. Folkvång var Frejas sal, dit hälften av de stupade kom, för Freja valde före Oden, och det var en detalj som Oden inte gärna diskuterade. Bifrost, regnbågsbron, brann med eld och kopplade Asgård till Midgård, och vid dess fot stod Heimdall vakt, han som hade nio mödrar och kunde höra gräset växa.

Nio världar hängde i Yggdrasils grenar. Asgård för gudarna. Vanaheim för vanerna. Alfheim för ljusalferna. Midgård för människorna. Jotunheim för jättarna. Svartalfheim för dvärgarna. Niflheim för de döda. Muspelheim för elden. Och Helheim, det mörkaste av alla, dit de gick som inte dog med svärd i hand. Nio världar, sammanbundna av ett träd som långsamt åts upp, och ingen av dem visste hur länge det skulle hålla.

Men världen var ung och gudarna var starka, och det dröjde inte länge förrän de fick sällskap. Vanerna, en annan sort av gudar, med makt över fruktbarhet och hav och vind, hade sitt eget rike i Vanaheim. Vad som startade kriget vet ingen säkert. Somliga säger att det var Gullveig, en vanakvinna som kom till Asgård och predikade om guld tills gudarna inte stod ut längre. De högg henne med spjut, brände hennes kropp, tre gånger, och tre gånger reste hon sig ur elden. Vanerna tog det personligt.

Kriget var långt och jämnt och ingen sida kunde vinna. Asarna hade styrka och stridskonst. Vanerna hade sejd och list och magi som fick Asgårds murar att spricka. Till slut tröttnade båda sidor, som man gör i krig man inte kan vinna, och de slöt fred. Som tecken på förlikningen bytte de gisslan: vanerna Njörd, Frej och Freja kom till Asgård, och asarna skickade Höner och Mimer till Vanaheim. Vanerna märkte snart att Höner var tom som en säck utan Mimer bredvid sig, och de högg huvudet av Mimer och skickade det tillbaka. Oden tog huvudet, konserverade det med örter, och sedan dess viskade Mimers avhuggna huvud hemligheter till honom. Man kan ha synpunkter på det som dekorationsval, men det fungerade.

Alla gudarna gick fram till ett kar och spottade i det, och ur den blandade saliven skapade de Kvasir, den visaste varelse som någonsin levat. Det var fredspakten, beseglingen, den gemensamma skapelsen av något som var bättre än krig. Kvasir reste ut i världen och besvarade frågor, och det var vackert och gott, och det varade precis tills han mötte fel dvärgar.

Asgård hade gudar och allierade och visdom och makt. Men det hade inga murar. Och jättarna, de som hade överlevt Ymirs blod, de glömde inte varifrån det blodet kom.