Muren, stoet och det åttabenta fölet
En dag red en man in i Asgård på en hingst så stor att marken skälvde under hovarna. Ingen kände igen honom. Han var bred över axlarna, tyst i ansiktet, och han lade fram ett erbjudande som fick gudarna att sluta tugga mitt i en måltid: han skulle bygga en mur runt Asgård, så stark att ingen jätte, ingen bergsrise, ingen jävla varelse i alla nio världar kunde ta sig igenom den. En mur som stod i evighet. Priset var Freja, solen och månen.
Gudarna skrattade. Det var det naturliga svaret. Tre saker som höll världen samman, i utbyte mot sten och murbruk? Freja reste sig halvvägs och hade den sortens blick som får folk att sätta sig ner igen. Men Loke, som alltid hade en idé när det behövdes som minst, reste sig och sa att de borde förhandla. Det var första gången Loke blandade sig i något på det sättet, och det var inte den sista. Om de bara satte en omöjlig deadline, sa han. Om byggnaren inte fick ta hjälp av någon människa. Ett halvår, vintern, och om muren inte var helt klar när första sommardagen grydde fick han ingenting. Inte en sten i betalning.
Gudarna tyckte det lät utmärkt. De hade svurit eder på det och satt sina runor, och de kände sig smarta. Ingen kunde bygga en mur runt hela Asgård på en vinter. Det var fysiskt omöjligt.
Byggnaren hade ett villkor: han ville ha sin hingst Svadilfari till hjälp. Gudarna viftade bort det. En häst. Vad spelar det för roll? Loke sa att det var ofarligt, och gudarna lyssnade på Loke.
Det visade sig snart att Svadilfari inte var en vanlig häst. Hingsten drog stenblock så stora som hela hus, block som inte borde ha gått att flytta ens med tio spann oxar, och han drog dem genom snö och is som om de var vedträn. Natt efter natt jobbade byggnaren och hans häst, och muren växte. Varje morgon när gudarna tittade ut var den högre och starkare, och de satt vid sina morgonmål och stirrade på varandra med en känsla de inte var vana vid: att de kanske hade gjort bort sig.
Tre dagar före deadline var muren nästan klar. Bara porten återstod. Gudarna gick till ting, och stämningen var ungefär som vid en rättegång där alla vet att de är skyldiga. De vände sig mot Loke. Det var hans idé. Det var hans förhandling. Det var han som sa att hästen var ofarlig. "Och om Freja, solen och månen försvinner," sa Tor, och hans hand låg redan runt Mjölners skaft, "så ska jag slå ihjäl dig, Loke, och jag ska göra det långsamt." Det var inget hot. Det var ett löfte. Loke kände skillnaden.
Loke svalde hårt och lovade att lösa det. Han hade alltid löst det förut. Det var hans grej: orsaka katastrofen, sedan rädda sig ur den med en lösning som var ännu mer katastrofal.
Den natten, när Svadilfari drog det sista stenlasset mot porten, dök ett sto upp i skogsbrynet. Det var det vackraste sto som Svadilfari eller någon annan hingst i de nio världarna någonsin hade sett. Stoet gnäggade, vände sig om och visade sig. Svadilfari tappade allt intresse för sten och murbruk och pliktkänsla och drog sig loss från lasset och jagade efter stoet in i skogen med en kraft som inte ens byggnaren kunde hejda. Hela natten jagade hingsten stoet genom snåren, över bäckar, genom mörker, och byggnaren sprang efter och skrek och svor och den natten var den sista natten, och ingen sten blev lagd.
Muren blev inte klar. Porten stod öppen. Byggnaren, som hade förlorat allt, blev rasande, och i raseriet sprack hans förklädnad som en tunn isskorpa. Han var en bergjätte. Hela hans kropp växte och hans ögon brann och han gick mot gudarna med händer som kunde krossa klippor. Gudarna hade lovat honom fri lejd, men löftet gällde en byggare. Det här var en jätte. Tor brydde sig inte om juridiken. Han löste den med Mjölner. Ett slag, rakt i skallen. Jättens huvud sprack som en kruka, och han skickades ner till Niflhel, och det var det.
Loke var borta länge. Månader. Ingen frågade vart han hade tagit vägen, för de som kände Loke visste att man ibland inte ville veta. Det gick rykten, rykten som folk viskar bakom stängda dörrar och sedan låtsas att de aldrig har hört. När han kom tillbaka hade han med sig ett föl. Det hade åtta ben, grå päls, och det sprang så fort att hovarna knappt rörde marken. Loke hade varit stoet. Svadilfari hade betäckt honom. Fölet var hans.
Man kan skratta åt det, och gudarna gjorde det, bakom hans rygg, och skämten var grova och de slutade aldrig riktigt. Loke som sto. Loke som tog emot. Loke med svans och brunst och en hingst mellan benen. De kallade honom bög när han inte hörde, och argr, och värre. Ord som sa att han inte var en man, att han hade burit och fött och låtit sig ridas som en märr, och i gudarnas värld fanns det ingen större skam. Men ingen av dem hade erbjudit sig att springa genom skogen i hans ställe. Ingen av dem hade kommit med en bättre plan. Och fölet var det snabbaste djur som någon i de nio världarna hade sett.
Loke gav fölet till Oden utan kommentar, och Oden tog emot det utan kommentar, och hästen fick namnet Sleipner. Åtta ben. Grå som dimma. Snabbare än tanken, snabbare än vinden, och den kunde rida lika lätt mellan världarna som över en äng. Det var en gåva född ur skam, och det var den bästa gåvan någon hade gett Oden, och Oden visste det, och Loke visste att han visste, och ingen av dem sa ett ord om det.
Oden red Sleipner från den dagen, och det fanns ingen häst som kunde mäta sig med den. Men Oden var inte nöjd. Han hade murar, han hade den snabbaste hästen i alla världar, och han hade ett rike att styra. Det räckte inte. Det räckte aldrig för Oden. Han ville ha något som ingen häst kunde bära honom till, och han var villig att betala vad det än kostade.