Odens hunger
Oden ville veta allt. Det var hans last, hans drift, den hunger som aldrig kunde mättas oavsett hur mycket han stoppade i sig. De andra gudarna ville guld eller ära eller kärlek eller strid. Oden ville veta vad som händer när världen tar slut. Han ville veta vad som fanns innan den började. Han ville veta sina fienders tankar och de dödas hemligheter och framtidens form, och han var beredd att betala vad det än kostade, vilket visade sig vara ganska mycket.
Han hade två korpar, Hugin och Munin, tanke och minne, och varje morgon skickade han dem ut över världen, och varje kväll kom de tillbaka och viskade i hans öron allt de hade sett. Oden sa själv att han oroade sig för att Hugin inte skulle komma tillbaka, men att han oroade sig ännu mer för Munin. En gud som förlorar sina tankar kan skaffa nya. En gud som förlorar sitt minne förlorar sig själv.
Han hade två vargar, Gere och Freke, den girige och den glupske, och de låg vid hans fötter i Valhall och fick all mat som serverades. Oden själv åt ingenting. Han levde på vin, bara vin. En gud som fyllde huvudet istället för magen och aldrig hade nog av nånting.
Det fanns en källa vid en av Yggdrasils rötter, djupt nere bland jättarnas land. Mimers källa. I den källan låg all världens visdom samlad, och den vaktades av Mimer själv, vars huvud var fullt av hemligheter sedan tidens begynnelse. Oden red dit på Sleipner, ensam, för sådant sköter man inte med vittnen.
Mimer log, som om han hade väntat. Ett öga, sa han. Inte guld, inte eder, inte löften. Ett öga. Och Oden, den stolte, den mäktige, han som hade dödat Ymir och byggt världen av hans lik, han tänkte inte ens efter. Eller om han tvekade så berättar ingen källa det. Han stack fingrarna i sin egen ögonhåla, tryckte tummen in bakom globen, och slet ut den. Det lät som när man drar en kork ur en flaska. Blodet rann nerför kinden och droppade i gräset, och det måste ha gjort så jävla ont att det inte finns ord, men Oden sa ingenting. Ögat sjönk till botten av källan och ligger där fortfarande, stirrande uppåt genom vattnet, och Oden drack, och det han lärde sig den dagen har han aldrig berättat för någon.
Men det räckte inte. Det räckte aldrig för Oden. Han gick till Yggdrasil, världsträdet, och hängde sig själv i dess grenar. Nio nätter hängde han där, genomborrad av sitt eget spjut Gungnir, utan mat, utan vatten, med vinden som enda sällskap. Blodet rann längs spjutskaftet och ner i barken, och hans kropp svängde fram och tillbaka som en klocka i mörkret. Det var ett offer åt sig själv, till sig själv, och logiken i det kan man grubbla över, men Oden brydde sig inte om logik. Han brydde sig om resultat.
På den nionde natten uppenbarade sig runorna. De föll ur ingenstans, tecken av eld och is, och Oden grep dem med ett skrik som hördes genom alla nio världar, ett skrik bortom smärta och glädje, något annat som inte har ett namn. Sedan föll han ner, och han kunde saker som ingen annan kunde.
Arton trollsånger lärde han sig. Den som helade sår. Den som bröt bojor. Den som fick pilar att stanna i luften. Den som släckte eldsvådor. Den som stillade stormar. Den som vände trolldom tillbaka mot den som kastat den. Den som fick döda att resa sig ur graven och tala, och den använde man sällan, för de döda har sällan trevliga saker att berätta. Var och en av dem hade ett pris, och Oden betalade dem alla, och han sa aldrig vad priset var.
Han kunde också sejd, den magi som vanerna hade lärt honom, och det var en kunskap som kostade mer än ögat och mer än blodet. Sejd var kvinnomagi, magi som utövades på heden med trummor och trans och saker som en man inte borde göra, saker som fick andra att kalla honom bög och argr, ord som sa att han lät sig knullas som en kvinna, och de orden följde honom resten av hans dagar. Men Oden tog emot det, för Oden ville veta, och skammen var bara ett pris till i en lång rad av priser.
Han nöjde sig inte med det heller. Oden kunde inte sluta gräva. Han förklädde sig, tog andra namn: Grimnir, Gangleri, Bölverk, Härjandr, hundratals namn, och vandrade genom världarna som en gammal man i trasig kappa och bredbrättad hatt och med ett enda öga som brann med en eld som folk inte kunde möta. Han ställde frågor som ingen borde ställa. Han gick in i hus där han inte var välkommen. Han satte sig vid eldar där han inte var bjuden.
Han gick till jätten Vaftrudner, som var känd som den visaste av alla jättar, och utmanade honom på en kunskapstävling där förloraren betalade med sitt huvud. Vaftrudner tog emot honom, för jättar är fåfänga om sin visdom, och de satte sig mitt emot varandra vid elden.
Vaftrudner frågade vad hästen heter som drar dagen. Oden svarade: Skinfaxe. Vaftrudner frågade vad hästen heter som drar natten. Oden svarade: Rimfaxe, och daggen faller från hans betsel. De frågade och svarade, frågade och svarade. Vad heter älven som skiljer jättarnas land från gudarnas? Ifing, och den fryser aldrig. Vad heter slätten där Surtr och gudarna möts? Vigrid, och den är hundra mil åt varje håll. Var kommer vinden ifrån? Från jätten Räsvelg som sitter vid himmelens ände i örnhamn och flakar med vingarna.
Varje fråga var svårare än den förra, och varje svar visade att de båda visste mer om världens hemligheter än vad som var nyttigt. Vaftrudner svarade rätt på allt. Oden svarade rätt på allt. De var jämnstarka, och natten kröp fram, och elden sjönk, och de satt kvar.
Till sist ställde Oden den sista frågan: vad viskade Oden i Balders öra vid bålet? Vaftrudner blev tyst. Det var en fråga som bara Oden själv kunde svara på. Och jätten förstod vem hans gäst var, och han förstod att han hade förlorat, och hans ansikte blev kallt, och han sa: "Mot Oden själv har jag tänt mitt vett, du är den visaste av alla." Och hans huvud var Odens att ta.
Oden gick därifrån med sitt huvud på sina axlar och Vaftrudners visdom i sitt sinne, och han var fortfarande inte mätt. Det fanns en sak till, den största skatten av alla, och den låg inlåst i ett berg långt bort i jättarnas land. Skaldemjödet. Poesin själv, flytande i tre kärl, och Oden tänkte ha det.