Skaldemjödet
Skaldemjödet hade en historia, och som de flesta historier som involverar dvärgar var den obehaglig. Kvasir, den visaste varelse som någonsin vandrat på jorden, han som skapats av gudarnas gemensamma spott vid fredslutet, reste runt och svarade på frågor. Det fanns ingen fråga han inte kunde besvara, ingen gåta han inte kunde lösa, och folk kom från alla nio världar för att höra honom tala.
Två dvärgar, Fjalar och Galar, bjöd in Kvasir till sitt hem. De sa att de ville tala med honom i enrum, att de hade frågor som krävde avskildhet, och Kvasir gick med dem, för de visa misstänker sällan att visdom kan vara orsaken till att man blir mördad. De skar halsen av honom som man slaktar en gris. Blodet rann ner i två kärl och en kittel: Son, Bodn och Odrörir. I blodet blandade de honung, och det blev mjöd, och den som drack av den kunde dikta eller tala visdom. Av en mans blod, mördad av snålhet.
Dvärgarna berättade för gudarna att Kvasir hade kvävts av sin egen klokhet, att det helt enkelt inte fanns någon som var nog begåvad att fråga honom. Gudarna köpte den förklaringen, eller låtsades köpa den. Det är ibland svårt att avgöra, med gudar.
Men dvärgarna var den sortens dvärgar som inte vet när de ska sluta. De bjöd in jätten Gilling på en fisketur och kapsejsade båten med flit. Gilling kunde inte simma. Han drunknade, och dvärgarna rodde hem och berättade det för hans hustru, och hon grät så högt att dvärgarna inte stod ut. Fjalar bad henne gå ut genom dörren och titta mot havet, för där hade hennes man försvunnit. När hon böjde sig genom dörren lät han en kvarnsten falla rakt på hennes skalle. Benen krossades och hjärnan sprutade och hon tystnade mitt i ett skrik, och Fjalar sa att gråten var värre att höra än stenens duns. Det är den sortens dvärgar de var.
Gillings son Suttung fick veta vad som hänt. Han tog dvärgarna i strupen, bar ut dem på ett skär som täcktes vid högvatten, och sa att de fick dö där om de inte överlämnade mjödet. De bad och grät och lovade allt de ägde. Suttung ville ha mjödet. De lämnade över det, varje droppe, och Suttung tog det till sitt berg Hnitbjörg och satte sin dotter Gunnlöd att vakta det ensam i mörkret.
Oden ville ha det. Naturligtvis ville han det. Han hade gett sitt öga, hängt i sitt träd, vunnit Vaftrudners huvud, och det var fortfarande inte nog. Mjödet var den sista biten, och han tänkte ta den.
Han förklädde sig till en man som kallade sig Bölverk och vandrade ner till Suttungs bror Bauge, som hade nio trälar som slog hö på en äng. Oden gick förbi dem, stannade, och tog fram en slipsten ur sin kappa. Han erbjöd sig att bryna deras liar. De blev så vassa att trälarna gnuggade tummen mot eggen och log och ville köpa stenen. Oden kastade den i luften, högt, och alla nio sträckte sig efter den med liarna i hand, och alla nio skar halsarna av varandra med sina nyvässade blad. Blodet sprutade och kropparna föll och Oden stod kvar med nio lediga jobb och ett ansikte som inte visade någonting.
Han erbjöd Bauge att göra allt arbete själv, ensam, hela sommaren, i utbyte mot en enda sak: en klunk av mjödet. Bauge sa att det var Suttungs mjöd och inte hans att ge, men att han kunde försöka. Oden jobbade hela sommaren, nio mäns arbete, utan att klaga, utan att stanna, och när hösten kom och han krävde sin betalning gick de tillsammans till Suttung.
Suttung sa nej. Han sa det med den sortens lugn som inte lämnar utrymme för förhandling. Inte en droppe. Oden nickade, som om han hade väntat sig det, och tog fram en borr som hette Rate. "Borra in i berget," sa han till Bauge. Bauge borrade, pustade och svettades, och sa att han var igenom. Oden blåste i hålet. Spånen flög tillbaka i hans ansikte. "Du ljuger," sa Oden. "Borra vidare." Bauge borrade. Oden blåste igen. Den här gången flög spånet rakt igenom. Oden förvandlade sig till en orm, smal som en tumme, och kröp in i hålet. Bauge stack efter honom med borren, men missade, och Oden var inne.
Innanför berget satt Gunnlöd ensam. Hon hade vakat länge, i mörker, utan sällskap, med tre kärl som innehöll allt som var värt att ha i världen och ingen att dela det med. Oden kom till henne i mannahamn, och han var charmig på det sätt man bara är när man vill ha något. Han talade med henne. Han lyssnade. Han var det första sällskap hon hade haft sedan hennes far hade ställt henne som vakt och gått sin väg.
Han knullade henne i tre nätter. Tre nätter i mörkret innanför berget, och varje natt fick han en klunk ur varje kärl. Tre klunkar per natt, en ur Son, en ur Bodn, en ur Odrörir. Och varje klunk var så stor att kärlet tömdes helt. Gunnlöd märkte det, eller märkte det inte, eller valde att inte se. Det går inte att veta med säkerhet, och sagorna bryr sig inte om att berätta. Hon gav honom mjödet med sina händer, och han tog det med sin mun, och sedan var allt tomt.
Med all mjöd i sin buk förvandlade han sig till en örn och flög mot Asgård. Suttung upptäckte stölden, förvandlade sig till en örn han med, och jakten gick över himlen som två skuggor mot solen. Gudarna stod på Asgårds murar och såg dem komma: Oden med vingarna slagna och Suttung hack i häl, närmare för varje sekund. De ställde ut kärl på murens insida, alla de hade.
Oden sköt över muren och spottade ut mjöden i kärlen precis i sista ögonblicket. Suttung hade för hög fart och svängde av, och gudarna jublade. Men det var trångt, och Oden hade det hett om öronen, och lite mjöd slapp ut bakvägen. Den delen regnade ner över Midgård, och det är den som mediokra poeter dricker av. Rimsmeder och versmakare och folk som skriver sånger som ingen minns. De riktiga poeterna, de som får strupen att svullna och ögonen att bränna, de dricker av det Oden spottade i kärlen. Skillnaden märks.
Gunnlöd satt kvar ensam i berget med tomma kärl och tomma armar, och sagorna säger ingenting mer om henne. Det var priset för Odens poesi: en kvinna som gav allt till en man som aldrig tänkte komma tillbaka.
Oden hade nu visdom, runor, trollsånger och poesins mjöd. Asgård hade murar och han hade Sleipner. Världen var ung och gudarna kände sig osårbara, och det finns inget farligare än gudar som känner sig osårbara. Ty Loke hade andra barn, och de barnen var ingenting man sjunger vaggvisor om.