Ljuset slocknar

12 av 16

Balder drömde. Varje natt, samma drömmar: mörker, fall, tystnad. Han föll genom ett ingenting utan botten och vaknade med kalla lakan och en sten i bröstet och berättade för Frigg, och Frigg berättade för Oden, och Oden sa ingenting, för Oden visste redan vad drömmarna betydde. Han hade hängt i sitt träd och offrat sitt öga och sett framtiden, och framtiden hade Balder i sig, och den var svart.

Oden sadlade Sleipner och red ner till Hel. Genom nio mörkrets världar, ner längs vägar där inget ljus föll, ner till den döda völvans grav vid Niflheims portar. Han väckte henne med runor och trollsånger, och hon reste sig, motvilligt, som alla döda gör, för de döda vill inte tala och de har sällan goda nyheter. "Vem väcker mig?" sa hon. "Snö har legat på mig. Regn har piskat mig. Jag har varit död länge." Oden frågade vem det var som Hels bänkar stod bäddade för, vem det var som hennes mjöd var brygd för. Völvan svarade: Balder. Det är Balder som väntas. Och sedan ville hon inte tala mer, och Oden red hem med ett svar han redan kände och en sorg han aldrig visade.

Gudarna samlades till ting och bestämde att Balder måste skyddas. Frigg tog på sig uppgiften, som en mor gör, med den sorts beslutsamhet som inte tar nej för svar. Hon gick ut i världen och krävde en ed av allting som finns. Eld och vatten svor att aldrig skada Balder. Järn och alla metaller svor. Stenar, jordar, träd. Sjukdomar svor. Djur svor. Fåglar svor. Ormar svor. Gifter svor. Allt som andades och allt som inte andades, allt som rörde sig och allt som stod stilla. Frigg var grundlig, för hon var en mor, och mödrar är grundliga när det gäller deras barn.

När eden var klar upptäckte gudarna att Balder var osårbar, och då gjorde de det som gudar gör med allt de inte förstår: de lekte med det. De kastade stenar på honom i Gladsheim, mitt i hallen, mitt i festerna. De sköt pilar. De högg med svärd. Ingenting skadade honom, allt studsade tillbaka, och gudarna skrattade och Balder skrattade, och det blev en lek, det mest populära nöjet i Asgård. Vapen och stenar flög genom luften och föll till marken och Balder stod i mitten, lysande och oskadd, och det var vackert och det var magi och det var glädje. Ingen av dem märkte att en gestalt stod i skuggorna och tittade på.

Loke tittade alltid på.

Han förklädde sig till en gammal kvinna, krokig och grå, och gick till Frigg i Fensalar. Han frågade med knarrig röst vad det var som pågick ute på gården, alla de slagen och skratten. Frigg berättade stolt om eden. Allt hade svurit att inte skada Balder. Allt? frågade den gamla kvinnan. Frigg log. Allt, sa hon, utom misteln som växer väster om Valhall. Den var för ung och för liten för att behöva svära. En liten grön kvist som inte ens hade ordentliga rötter. Vad kan en mistel göra?

En mening. En enda mening i förbigående, sagt av en mor som litade för mycket på världens godhet, och hela skapelsen vände.

Loke gick till misteln och bröt av en kvist. Han formade den till en pil, lång och rak och vass i spetsen, och den borde inte ha kunnat vara vapen, men saker som inte har svurit eder lyder inte under edernas skydd. Han gick tillbaka till leken och sökte upp Höder, Balders blinde bror, som stod avsides med hängande armar och inte deltog.

"Varför kastar du inte?" frågade Loke. Höder vände ansiktet mot honom utan att se. "Jag kan inte se," sa han. "Och jag har inget att kasta med." Loke log det där leendet som ingen såg. "Jag leder din hand," sa han. "Visa din bror samma heder som de andra." Han lade pilen i Höders hand, och han ställde sig bakom honom och riktade hans arm mot Balder, och Höder kände Lokes fingrar på sin handled, stadiga, och han kände inte att de darrade av förväntan.

Höder kastade. Misteln flög genom luften, tyst som en tanke. Den träffade Balder mitt i bröstet. Och Balder föll, långsamt, som ett träd som förlorar sin rot, och han slog i marken utan ett ljud, och hans ögon var öppna och tomma, och det ljus som alltid hade funnits i honom slocknade som en fackla i regnet.

Ingen rörde sig. Ingen andades. Gudarna stod som stenar runt sin fallne broder, och tystnaden som följde var den värsta tystnad som Asgård någonsin hört. Det var en tystnad tyngre än ljud, närvaro av något kallt och oåterkalleligt. Frigg var den första som skrek, och hennes skrik var av det slag som inte slutar.

Nanna, Balders hustru, såg hans kropp och hennes hjärta brast. Det är vad sagorna säger. Inte att hon dog av sorg. Hennes hjärta brast. Det slutade slå av den sorts smärta som kroppen inte kan härbärgera. Hon dog bredvid honom, och de lades tillsammans på Balders skepp Hringhorni, det största skeppet som någonsin byggts, och skeppet var så tungt av sorg och av trä och av allt som lades bredvid dem att det inte gick att sjösätta. Gudarna försökte. De sköt och knuffade och det rörde sig inte.

Jättinnan Hyrrokkin kom ridande på en varg med huggormar som tyglar, och hon satte sin axel mot stäven och sköt skeppet ut i vattnet med en enda knuff, och kraften var så stor att rullträstockarna tog eld och hela Asgård skakade. Tor vigde bålet med Mjölner. Oden lade ringen Draupner på Balders bål och böjde sig ner och viskade något i hans döda öra, och ingen har någonsin fått veta vad det var. Odens vargar Gere och Freke la sig vid skeppet. Hans korpar flög kretsar ovan. Hela Asgård stod på stranden och såg skeppet brinna, och lågornas ljus speglade sig i alla deras ögon, och ingen av dem var samma efteråt.

Hermod, Odens son, den modigaste av budbärarna, sadlade Sleipner och red ner mot Hels rike. Nio nätter red han genom mörker, ner längs vägar som ingen levande borde gå, ner till bron Gjallarbro som sträckte sig över floden Gjöll. Bron var lagd med lysande guld och den vaktades av Modgud, brovakterskan, som frågade vem han var och varför han red på de dödas väg. "Fem skaror av döda red över den här bron igår," sa hon. "Men du gör mer buller ensam. Du har inte en döds färg. Varför rider du Hels väg, levande man?" Hermod sa att han sökte Balder. Hon pekade neråt. Balder hade ridit förbi. Neråt och in.

Hermod red vidare till Hels grindar, och Sleipner hoppade över dem i ett enda språng, och innanför satt Balder på hedersplatsen i Hels sal, blek och tyst, med Nanna bredvid sig. Hermod grät när han såg sin bror, och Balder grät tillbaka, men hans tårar var kalla. Hermod bad Hel att släppa Balder tillbaka. Hel, hon med det halvt ruttnande ansiktet, satte ett villkor med den röst som låter som jord som faller på en kista: om allting i världen grät för Balder, levande som dött, fick han återvända. Om en enda varelse vägrade, stannade han.

Gudarna skickade budbärare till alla världens hörn. Allt grät. Människor grät. Djur grät. Stenar grät. Träd grät. Metaller grät. Allt sörjde Balder som frost gråter när den tinas, som is gråter i solen. Det fanns inte en enda sak i hela den skapade världen som inte fällde en tår.

Men i en grotta, ensam, satt en jättinna som kallade sig Tökk. Budbärarna fann henne i mörkret, och de bad henne gråta. Hon sa: "Tökk ska gråta med torra tårar över Balders bål. Levande eller döda njöt jag aldrig av Karls son. Hel må ha vad hon har." Och hennes ögon var torra som sand, och hennes mun var hård som sten, och hon tittade på dem utan att blinka.

Det räckte. En enda varelse med torra ögon, och Balder stannade i döden. Alla visste vem Tökk var. Alla visste att det var Loke i förklädnad, samma Loke som hade format misteln och styrt Höders hand och nu satt i en grotta och vägrade gråta. Han hade dödat Balder med Höders blinda hand, och nu hindrade han hans återkomst med en enda jättinnas torra tårar.

Men Oden var inte den sortens gud som lämnar skulder obetalda. Han sökte upp jättinnan Rind och fick med henne en son: Våle. Barnet var en natt gammalt, otvättat och okammat, när det tog till vapen. Innan hans första dag var över hade han dödat Höder. Höder, den blinde brodern, han som inte hade vetat vad han kastade, han som hade stått med Lokes fingrar runt sin handled och trott att han visade sin bror en heder. Det var inte rättvisa. Det var gudarnas lag: blod kräver blod, och skulden bryr sig inte om avsikt. Höder gick ner till Hel, till sin bror, och de väntade där tillsammans i mörkret.

Gudarnas raseri var tyst och kallt och absolut, och det var ett raseri som aldrig försvinner, som glöd under aska.