Kärleken och hotet
Från Hlidskjálf kunde man se alla nio världar, och Frej borde inte ha suttit där, det var Odens tron, och troner är inte stolar man bara sätter sig i, men han satt. Han tittade mot Jotunheim. Där, vid jätten Gymers gård, gick en kvinna ut genom en dörr. Hon lyfte armarna för att öppna dörrens regel, och när hon gjorde det lyste det från hennes armar så starkt att himlen och havet reflekterade ljuset, och hela världen blev ljusare av den rörelsen, som om någon hade tänt en andra sol.
Frej klev ner från tronen och var förstörd. Så enkelt var det. En enda blick och allting annat upphörde att ha betydelse. Det var inte kärlek som i dikterna, med blommor och löften. Det var kärlek som en sjukdom, kärlek som en yxa i bröstet, och den gick inte att dra ut.
Han gick till sin hall, satte sig vid en eld som hade slocknat utan att han märkte det, och han åt ingenting och drack ingenting och talade inte med någon. Dagarna gick och han blev tunnare, blekare, som en ljuslåga som sakta falnar. Sötman försvann ur skördarna. Djuren blev magrare. Fruktbarheten följde sin guds sorg, och markerna led.
Hans far Njörd märkte det, och Skade, och de skickade efter Skirner, Frejs tjänare och närmaste vän sedan barndomen. Skirner fann honom vid den döda elden, tunnare än han hade sett honom, med ögon som hade förlorat sitt ljus. "Vad är det?" frågade Skirner. "Du sitter här och dör och säger ingenting." Frej berättade. Han hade sett Gerd, dotter till jätten Gymer och jättinnan Aurboda, och han visste att om han inte fick henne skulle han dö. Han sa det utan överdrift. Det var ingen poetisk floskel. Han menade det.
Skirner sa att han kunde resa till Jotunheim och fria åt honom, men priset var högt. Han ville ha Frejs svärd. Svärdet som stred av sig självt. Svärdet som högg och stack utan att en hand rörde det. Det enda vapen i alla världar som kunde stå emot Surtr vid Ragnarök. Utan det svärdet var Frej avväpnad för resten av sin existens, och existensen hade ett känt slutdatum.
Frej gav bort det utan att tveka. Det tar ungefär en sekund att ge bort ett svärd, och den sekunden kostade honom livet, men det visste han inte ännu, eller visste han och brydde sig inte. Kärleken hade gjort honom till den farligaste sortens människa: en som inte har något att förlora.
Skirner red till Jotunheim på Frejs häst Blodighove, som kunde rida genom eld utan att brännas, och han bar svärdet vid sin sida och elva gyllene äpplen i en påse och Draupner, ringen som droppade åtta nya guldringar var nionde natt. Han fann Gerds gård omgiven av vilda hundar som morrade med blottade tänder, och runt gården brann en eldvägg, och bortom elden reste sig bergen som svarta tänder mot himlen. Han red igenom alltihop.
Gerd stod i dörren och frågade vem som var galen nog att komma hit. Inte en människa, inte en alf, inte en van. Vem rider genom eld och hundar till en jättinnas dörr?
Skirner erbjöd henne elva gyllene äpplen, evig ungdom, evig skönhet. Hon sa nej. "Jag kan inte köpas med äpplen. Frej och jag ska aldrig förenas." Han erbjöd Draupner, ringen som aldrig slutade ge guld. Hon sa nej. "Jag har guld nog. Min fars gård saknar ingenting."
Skirner drog svärdet och hotade att hugga av hennes huvud. Hon rörde sig inte. "Min far Gymer är redo att döda dig," sa hon. "Han väntar, och han är inte den sortens man som väntar länge. Försök. Vi får se vem som har huvudet kvar."
Skirner bytte taktik. Han tog fram en runstav och började läsa. Det var inte ett hot. Det var inte heller en bön. Det var en förbannelse av det slag som inte kan tas tillbaka. Han sa att Gerd skulle drivas till vansinne. Att hon skulle leva ensam resten av sitt liv. Att ingen man, ingen jätte, inget levande väsen någonsin skulle vilja ha henne. Att hon skulle sitta vid hrimtursarnas portar vid världens ände, vanställd och glömd, och dricka getpiss som de lägsta trälarna, och aldrig mer känna en annan varelses beröring. Att hennes kropp skulle vissna och hennes sinne falla sönder och att hon skulle leva länge nog att se sig själv förvandlas till den varelse hon fruktade mest.
Orden fyllde rummet som frost fyller en grav. Luften blev tung och kall och fuktig, och elden i spiseln sjönk, och hundarna utanför slutade morra och la sig platta med öronen bakåt. Gerds ansikte förändrades. Det var inte rädsla. Det var insikten att den som talade dessa ord hade makten att fullfölja dem.
Hon sa ja. Hon skulle möta Frej vid lunden Barre om nio nätter. Inte av kärlek. Av nödvändighet. Av insikten att alternativen var värre.
Nio nätter. Frej väntade. Han hade gett bort sitt svärd, han hade skickat sin vän genom eld och hundar med hot och förbannelser, och nu fick han vänta nio nätter, och varje natt var som en evighet med öppna ögon. Det sägs att han sa: "Lång är en natt. Långa är två. Hur ska jag uthärda tre? Ofta har en månad känts kortare än denna halva natt av väntan."
De möttes vid Barre. Mer än så berättar sagorna inte, och det behöver de inte heller. Men Frej hade gett bort sitt svärd, och det svärdet skulle han behöva. Vid Ragnarök, när Surtr kom med eld från söder, skulle Frej stå vapenlös mot det enda som kunde döda honom. Och det var priset för Gerd. En enda blick från Hlidskjálf kostade honom ett svärd och ett liv. Om det var värt det, ja, det får Frej svara på själv, men sagorna låter honom aldrig ångra det.
Gudarna festade och sa att kärleken var värd priset. Men under festerna hade Balder blivit tystare. Han skrattade fortfarande, han lyste fortfarande, men ibland stelnade hans blick mitt i ett samtal, och hans händer grep om bordskanten som om golvet gungade. Ingen märkte det. Ingen utom Frigg.