Äpplen och lurendrejeri

10 av 16

Fågeln hade ett namn, men det visste de inte ännu.

Det hade börjat som en vanlig resa. Oden, Loke och Höner vandrade genom vildmarken, som de ibland gjorde, och de blev hungriga. De fångade en oxe och satte den över elden, men köttet vägrade att bli klart. De vände det och väntade, blåste på glöden och la på mer ved, och fortfarande rått. Röda muskler och blanka senor, som om elden inte orkade. Då hörde de ett skratt uppifrån. I eken ovanför dem satt en örn, enorm, med vingar som la hela gläntan i skugga.

Örnen sa att det var hans verk. Ingen eld i dessa marker kunde koka kött utan hans tillstånd. Men om han fick äta sig mätt först fick de gärna ha resten. De gick med på det, för de var hungriga och dumma, och örnen flög ner och tog båda låren och båda bogarna, de fyra bästa bitarna, och lämnade skräpet. Loke blev rasande. Han grep en lång stång, en hel ung björk, och slog till örnen med allt han hade.

Stången fastnade i fågeln. Lokes händer fastnade i stången. Och örnen lyfte.

Det som följde var inte värdigt. Loke hängde under örnen som en trasa i blåsten, och fågeln flög lågt med flit, över stenar och trädtoppar och buskar med taggar, och Loke slogs mot varje sten och varje gren och hans skinn flåddes och hans kläder revs sönder och han skrek och bad och grät och lovade allt. "Vad vill du ha? Jag gör vad som helst. Släpp mig. Jag gör vad du vill." Örnen sa att han ville ha Idun. Idun och hennes äpplen. De äpplen som höll gudarna unga. Loke sa ja, för Loke sa alltid ja när alternativet var att dö, och tänkte på konsekvenserna efteråt. Det var hans livsmönster, och det skulle kosta alla.

Örnen var Tjatse, jätten från Trymheim, och han var mäktig och gammal och visste precis vad äpplena var värda. Loke höll sitt löfte, för sådana löften håller man: de som ges med blod i munnen och panik i bröstet. Han gick till Idun i Asgård och sa att han hade hittat äpplen i skogen, äpplen som var ännu bättre än hennes, och att hon borde ta med sina egna för att jämföra. Idun, som var godtrogen på det sätt som bara den som aldrig blivit lurad kan vara godtrogen, tog sitt skrin och följde med ut genom portarna.

Tjatse svepte ner i örnhamn och tog henne. Klorna slöt sig runt hennes kropp, skrinet föll, äpplena studsade i gräset, och han flög med henne till Trymheim. Hon skrek hela vägen, och ingen hörde, för det var vind och avstånd och ingen annan brydde sig tillräckligt för att titta upp.

Utan Iduns äpplen började gudarna åldras. Det gick fort. Ingen hade trott att det kunde gå så fort. Brage glömde sina dikter mitt i en vers, stod med öppen mun och tomma ögon. Tyr fumlade med svärdet och tappade det och kunde inte böja sig att plocka upp det. Frejas hår föll i testar på golvet. Oden satt på sin tron och hostade som en gammal gubbe på ålderdomshemmet, och hans ena öga var dimmigt och hans händer darrade.

Ingen av dem förstod vad som hände förrän någon frågade: var är Idun? Och sedan: var är Loke? De två frågorna kom tätt, och de hade samma svar.

Loke hittades, och gudarna ställde den sortens frågor som man ställer till den som har förstört allt. Tor tog tag i hans krage med en hand som knappt orkade knyta sig, men som fortfarande var stark nog att göra intryck. Loke bekände, för vad skulle han säga? Han fick Frejas falkhamn igen, den förbannade falkhamnen som aldrig bar med sig goda nyheter, och flög till Tjatses hall i Trymheim.

Tjatse var ute och fiskade. Idun satt ensam i en sal av sten. Loke förvandlade henne till en nöt, liten som en tumme, grep henne i klorna och flög mot Asgård för livet. Bakom honom sköt bergen förbi och havet glittrade och himlen var kall och Loke flög fortare än han någonsin hade flugit.

Tjatse kom hem, såg att Idun var borta, och förvandlade sig till en örn. Han var snabbare. Hans vingar var bredare. Han hann ikapp. Gudarna stod på Asgårds murar och såg dem komma: en falk med en nöt i klorna och en örn hack i häl, och avståndet krympte med varje vingslag. De tände eldar på murarna. Höga, heta eldar av torr ved och fett och allt brännbart de kunde hitta, och lågorna slog upp i spiraler.

Loke sköt igenom i sista sekunden, rakt genom eldväggen, och fjädrarna brände men han landade innanför muren. Tjatse hade för hög fart. Eller så var hans vrede så stor att han inte kunde svänga. Hans vingar tog eld, fjädrarna brann som facklor, och han störtade och föll innanför murarna, och gudarna dödade honom innan han reste sig, med spjut och svärd och Mjölner, och jätten dog vid gudarnas fötter med rök stigande ur sina sönderbrunna vingar.

Idun var tillbaka. Gudarna åt äpplena och blev unga igen, och färgen återvände till deras kinder och styrkan till deras armar, och alla låtsades att det hela inte hade hänt. Det var det de var bäst på, gudarna: att låtsas att katastroferna inte hade ägt rum.

Men Tjatse hade en dotter. Skade. Hon kom till Asgårds portar i full rustning med spjut och hjälm och en blick som lovade att den här saken inte var över. Hon ville ha blod eller kompensation, helst båda. Gudarna, som var medvetna om att de hade dödat en jätte som egentligen hade blivit bestulen på sitt byte, erbjöd förlikning. Skade fick välja en make bland gudarna, men hon fick bara se fötterna. Inget annat.

Alla gudarna ställde upp sig bakom ett skynke med bara fötterna synliga. Skade tittade. Ett par var vitare och vackrare än alla andra, med perfekta naglar och hud mjuk som silke. Det måste vara Balder, tänkte hon. Den vackraste av gudarna hade säkert de vackraste fötterna. Hon valde. Men fötterna tillhörde Njörd, havsguden, vars fötter var vita av att alltid vada i saltvatten. Skade dolde sin besvikelse, men hon var inte bra på att dölja saker.

Avtalet krävde också att gudarna fick henne att skratta, och Skade var inte på skratthumör. Alla försökte. Brage diktade. Oden berättade. Frej log sitt varmaste leende. Ingenting fungerade. Skade satt med armarna i kors och ett ansikte som granit.

Då klev Loke fram med ett rep och en get. Han band ena änden av repet runt skägget på den ilsknaste geten han kunde hitta, en gammal bock som luktade piss och hade ögon som brinnande kol. Den andra änden band han runt sina egna pungkulor, och det finns inget sätt att göra det med värdighet. Repet spändes. Geten drog. Loke skrek. Geten sparkade. Loke föll. De slets fram och tillbaka över golvet som två idioter bundna ihop av ödet och ett rep, och Loke vrålskrek och geten bräkte och golvet blev slipprigt av getspillning och Loke landade till slut på alla fyra med ansiktet i Skades knä.

Hon skrattade. Hon försökte låta bli, och hon skämdes för det, men hon skrattade, och det var ett riktigt skratt som kom från magen och inte gick att hålla tillbaka. Gudarna svär på att hon skrattade, och det räckte.

Oden tog Tjatses ögon och kastade dem på himlen som stjärnor, och det var den sista hedern åt en fiende. Skade stannade bland gudarna. Hon gifte sig med Njörd, men de blev aldrig lyckliga. Hon ville bo i bergen med ulvarnas tjut och han ville bo vid havet med måsarnas skrin. De provade nio nätter vid havet: Skade sov inte, måsarna störde henne, vågorna irriterade henne, allt var fel. De provade nio nätter i bergen: Njörd frös, vargarna väckte honom, tystnaden tryckte. De pendlade fram och tillbaka utan att någonsin hitta hem, och det är det som händer när man gifter sig med fel fötter.

Men Skade var bland dem nu, och livet gick vidare, och Frej, som hade suttit och tittat på alltihop med halvt intresse, drog sig undan och klättrade upp på Hlidskjálf, Odens höga tron från vilken man kunde se alla världar. Det var inte hans plats. Han borde inte ha suttit där. Men han satte sig, och han tittade ut, och det han såg förstörde honom.