Fiskafänget och stenjätten
Tor kunde inte glömma. Utgårda-Loke hade avslöjat att katten var Jörmungandr, att Tor hade lyft Midgårdsormen, nästan. Det var det ordet som gnagde. Nästan. Tor hade inte nästan i sitt ordförråd, och han bestämde sig för att göra om det hela, men den här gången på riktigt, utan trolldom och jävla illusioner.
Han sökte upp jätten Hymer, som var känd som den bäste fiskaren i alla världar och dessutom ägde den enda båt stor nog att ro ut dit det var djupt, djupt på riktigt, dit Jörmungandr låg och ringlade på havets botten. Hymer var inte glad över besöket. Tor dök upp utan inbjudan, som han brukade, och satte sig vid Hymers bord och åt som tio man vid kvällsvarden. Två av Hymers tre oxar försvann i Tors mage den kvällen. Hymer satt och räknade sina krympande matförråd med varje tugga och sa ingenting, men hans ögon sa åtskilligt.
När Tor förklarade att han tänkte fiska nästa morgon fnös Hymer. Vad tänkte åsaguden använda som bete? Tor gick ut till Hymers fält där de stora svarta oxarna betade, grep den största tjuren Himinbrjotr vid hornen, vred av huvudet med bara händerna i en enda rörelse, och blodet sprutade ur halsstumpen i en pulsande stråle. Hymer öppnade munnen, stängde den, och sa ingenting.
De rodde ut i gryningen. Hymer ville stanna vid sitt vanliga fiskeställe, men Tor sa åt honom att ro vidare. Hymer ville stanna igen, längre ut, vid det djupa revet där de stora plattfiskarna låg. Tor sa: vidare. Hymer drog åt sig årorna och sa att de var ovanför Jörmungandr nu och att ingen vettig man stannade här, och att om Tor drog upp ormen skulle de båda dö. Tor tog årorna ur hans händer och rodde vidare.
Han kastade ut kroken med oxhuvudet som bete. Linan sjönk. Det blev tyst. Havet var blankt och stilla, och Hymer satt och darrade i fören med händerna mellan knäna.
Något bet. Linan skar ner i vattnet med en kraft som drog hela båten framåt, och Tor tappade nästan greppet. Han tog i. Hela hans kropp spändes, fötterna trycktes genom båtbotten och ner till havsbottnen, och han stod där med fötterna i sanden under havet och drog. Havet kokade. Vågor slog över relingen. Och upp ur djupet kom ett huvud så stort att det fyllde horisonten.
Jörmungandr. Midgårdsormen. Ögonen var gula som bärnsten och var och en stor som en sköld, och giftet droppade från gapet i strömmar som fräste när det träffade vattenytan. Stanken av gift fick luften att bränna i lungorna och tårarna att rinna. De stirrade på varandra, guden och ormen, och i den blicken låg hela Ragnarök komprimerat till ett enda ögonblick. Allt som skulle komma, allt som var ödesbestämt, allt pressades ihop i det utrymme som fanns mellan Tors enda kvarvarande skri och ormens vidöppna gap.
Tor sträckte sig efter Mjölner. I det ögonblicket tog Hymer sin kniv. Hymer, som hade pissat och skitit på sig av ren skräck och satt i sin egen sörja med snor och tårar i skägget, tog kniven med darrande händer och skar av linan. Ormen sjönk. Huvudet försvann under ytan med ett sug som drog halva havet med sig, och det sista Tor såg var de gula ögonen, stirrande uppåt genom vattnet, innan mörkret svalde dem.
Tor vände sig mot Hymer och slog till honom med bara knytnäven, och det räckte. Jätten flög överbord, träffade vattnet och försvann under ytan. Sedan satt åsaguden ensam i båten, på ett hav som långsamt lade sig till ro igen, och hans händer darrade av raseri och av något annat som han aldrig skulle erkänna var rädsla. Han hade haft ormen. Han hade haft den på kroken. Och någon annan hade skurit bort hans chans.
Tor rodde hem, gick i land, och gick mot Hymers hall. Hymer hade överlevt, som jättar gör, och satt vid sin eld, blöt och förbannad. Det fanns en bägare i Hymers hall som ingen hade kunnat bryta, det starkaste kärlet i alla världar, och historien om hur Tor till slut krossade den mot Hymers egen skalle, den hårdaste tinget i rummet, och fick en bryggkittel så stor att den behövde bäras på hans axlar som ett hus, den historien hör till en annan kväll.
Han kom hem till Asgård med en bit slipsten i skallen, men det är nästa historia. Jätten Hrungner hade utmanat Oden till en hästkapplöpning. Goldfaxe mot Sleipner, jättens hingst mot gudens åttabenta, och Sleipner vann naturligtvis, för ingenting slog Sleipner, men Hrungner hade fått upp farten och kastat sig igenom Asgårds portar innan gudarna hann stänga dem, och plötsligt satt en jätte vid deras bord och drack deras mjöd.
Hrungner blev full. Och Hrungner full var en annan sak än Hrungner nykter. Han skröt om att han skulle lyfta Valhall och bära det till Jotunheim. Han sa att han skulle döda alla gudar utom Freja och Siv, som han tänkte behålla åt sig själv. Han drack ur Tors egna bägare, och gudarna satt och lyssnade, och ingen vågade säga ifrån, för Hrungner var den starkaste jätten som levde och hans kropp var av sten, hård som berget han kom från.
Gudarna kallade på Tor, som de alltid gjorde när saker behövde lösas med våld. De möttes på Grjottunagård, den mark som låg mellan gudarnas och jättarnas land. Hrungner hade ett huvud av sten och ett hjärta av sten, treuddigt och vasst, och en sköld av sten, och han bar en slipsten stor som ett kvarnhjul. Jättarna hade byggt en hjälpreda åt honom av lera, Mökkurkalve, som var nio raster hög och tre raster bred, och han hade ett stohjärta, för de kunde inte hitta något bättre, och när Mökkurkalve såg Tor komma pissade han på sig.
Tjalve sprang i förväg och ropade till Hrungner: "Du har ställt dig fel! Tor kommer underifrån, under jorden! Han gräver sig fram!" Hrungner, som var dum nog att lyssna, ställde sin stensköld under fötterna istället för framför sig. I samma ögonblick som han tittade ner kastade Tor Mjölner.
Hammaren och slipstenen möttes i luften med en smäll som hördes i alla nio världar. Mjölner krossade Hrungners skalle. Stenskallen sprack som en kruka och jätten föll som ett berg. Slipstenen for igenom Tors panna och fastnade, halva stenen stack ut ur hans skalle som ett horn, och Tor föll med jätten ovanpå sig. Hrungners ena ben landade över Tors hals, och Tor kunde inte komma loss.
Ingen av gudarna orkade lyfta benet. Inte Oden, inte Tyr, inte Frej, inte Heimdall, ingen. De drog och slet och lyckades inte rubba det. Då kom Tors son Magne, som var tre nätter gammal, tre jävla nätter, gick fram till den döde jätten, tog benet och lyfte det som om det var en pinne. "Synd att jag inte kom tidigare," sa han, och hans röst var stadig som sten. "Jag hade slagit ihjäl jätten med nävarna." Tor låg kvar och var stolt och förbannad och hade en bit slipsten i skallen som aldrig gick att få ut. Det sägs att man inte ska kasta slipstenar i Tors närhet ens idag, för den därinne rör på sig.
Det var inte den enda gången Tor fick svälja sin stolthet. En annan gång, ensam på hemväg österifrån efter att ha dödat troll som han brukade, kom han till ett sund som var för djupt att vada. På andra sidan stod en man med en eka, gammal och sned, med ett skägg som en risbuske. "Färjkarl!" ropade Tor. "Skjutsa mig över!" Mannen, som kallade sig Harbard, lutade sig mot sin åra och tittade på honom med ett enda öga. "Vem är du som står där och luktar get?" sa han.
"Jag är Tor," sa Tor, som inte var van vid att folk frågade. "Odens son. Den starkaste av alla gudar. Skjutsa mig över." Harbard rörde sig inte. "Odens son, jaså," sa han. "Din mor är död, har jag hört. Och du ser ut som en luffare. Dina kläder hänger som på en tiggare. Har du ens ett hem att komma till?"
Tor, som kunde ha kastat Mjölner över sundet och dödat mannen utan att byta fot, stod kvar och blev röd i ansiktet. "Jag har dödat jättar," sa han. "Hrungner. Tjatse. Hela familjer av troll i österled." Harbard gäspade. "Medan du dödade troll," sa han, "knullade jag deras fruar. Fem systrar på Allgröns ö. Vilda kvinnor, mjuka lår. Vad har du att visa upp, Tor? Blod och svett?"
Tor räknade upp sina bedrifter. Harbard räknade upp sina kvinnor. Tor berättade hur han hade krossat bergjättars skallar. Harbard berättade hur han hade knullat deras döttrar efteråt. Det gick fram och tillbaka som ett slagsmål utan knytnävar, och Tor förlorade, för Tor hade ett vapen och Harbard hade ord, och ord var inte Tors starkaste sida.
"Du är stark," medgav Harbard till slut. "Stark som en oxe och lika dum. Men mod? Det saknar du. Du gömde dig i en handske i Jotunheim, Tor. Du låg och skakade i mörkret som en skräckslagen unge. Oden får de fallna stormännen. Du får trälarna. Du med din hammare och ditt getskinn. En hel dag dödade du troll medan riktiga karlar knullade deras kvinnor." Tor grep Mjölner och hans ögon brann. "Säg det igen, din jävla..." Men Harbard hade redan vänt ryggen och rodde iväg, och hans skratt ekade över vattnet som korpar som kraxar.
Tor fick gå runt. Det tog honom en hel dag, och han svor hela vägen, och det sägs att vädret var ovanligt dåligt den dagen i hela Midgård. Han fick aldrig veta att färjkarlen var hans egen far. Oden, som hade stått på andra sidan och drivit med honom, testat honom, och framför allt: roat sig kungligt på sin äldste sons bekostnad.
Tor gick hem med jätteblod på kläderna och sten i pannan, och gudarna festade som de alltid festade, högljutt och länge, och de drack för Tors skull och för Magnes skull och för den döde Hrungners skull, för man kan respektera en fiende man har dödat. Men under festen cirklade en skugga ovanför Asgård, en fågel med vingar stora som segel, och den skuggan skulle snart sänka sig.