Ragnarök

16 av 16

Vigrids slätt var hundra mil bred åt varje håll, och den dagen fylldes den. Från norr kom Fenrir med eld i gapet och röken steg ur hans nos som ur en vulkan. Från öster kröp Jörmungandr över land med gift rinnande ur käftarna, och marken dog bakom honom, gräset svartnade och träden vissnade och jorden blev aska. Från söder red Surtr med ett svärd som var äldre än gudarna, äldre än Ymir, ett svärd som hade brunnit sedan innan det fanns tid att bränna i. Och mitt emot dem stod gudarna, alla som fanns kvar, med sina vapen och sin stolthet och den sorts lugn som kommer när man vet att utgången redan är bestämd.

Oden red först. Naturligtvis red Oden först. Han hade känt det komma hela sitt liv, sedan han offrade sitt öga, sedan han hängde i sitt träd, sedan han frågade Vaftrudner den fråga som inte hade något svar. All hans visdom, alla hans runor, alla hemligheter han hade köpt med smärta och list och ett öga och nio nätters hängning, allt ledde till den här ängen och den här vargen.

Fenrir svalde honom. Gungnir och allt. Spjutet som aldrig missade sitt mål missade inte nu heller, men det spelade ingen roll. Vargens käftar slöt sig, och Allhärskaren, den enögde vandraren, han som hade vandrat genom nio världar i trasig kappa och frågat frågor som ingen borde ställa, försvann i Fenrirs käftar som en man som går in i mörkret och inte kommer tillbaka. Tusen år av visdom. Ett ögonblick av mörker.

Vidar, Odens tyste son, den som nästan aldrig nämns i sagorna, den som hade suttit i sin skog och inte sagt mycket och inte gjort väsen av sig, klev fram. Han satte sin tjocka sko mot Fenrirs underkäke. Skon var gjord av alla de läderremsor som skomakare kastar bort, genom alla tider, samlade och sydda bit för bit, och det är därför man alltid ska spara sådant åt Vidar, för den skon var den sista skon som behövdes. Han satte foten på underkäken och tog tag i överkäken och slet ulvens gap isär med sina bara händer, och Fenrir föll, och Odens son stod kvar med sin fars blod på sina händer och vargens käftar öppna mot himlen.

Tor och Jörmungandr möttes. De hade väntat på det hela sina existenser: sedan den gången i Hymers båt, sedan den gången i Utgårda-Lokes hall, sedan den första blicken genom vattnet. Det var den strid som hela världen hade rört sig mot, och nu var den här. Tor svängde Mjölner och hammaren sjöng genom luften med ett ljud som var alla åskor i en enda smäll, och den krossade ormens skalle, och Jörmungandr dog.

Men giftet hade redan gjort sitt. Det brände i Tors lungor och i hans blod och i hans ben, och han stod och tittade på den döda ormen och visste att det var slut. Han tog nio steg bakåt. Nio steg, som nio nätter i ett träd, som nio världar i en ask. Sedan föll han. Åsaguden, den starkaste varelsen som någonsin levat, han som hade lyft Midgårdsormen och druckit ur havet och brottats med åldern, låg död bredvid sin fiende, och ingen av dem hade vunnit, och ingen av dem hade förlorat, och det var det som var poängen.

Frej mötte Surtr. Utan svärd. Han hade gett bort det för kärlek, för en blick, för en kvinna i en dörröppning i Jotunheim, och nu stod han med tomma händer mot ett svärd som var äldre än solen. Han sloggs väl. Han sloggs med den desperation och den elegans som bara den som vet att han ska dö kan ha, och varje slag var vackert och varje parad var perfekt och det räckte inte. Surtr slog ner honom. Elden bränner allt, och händer är inte svärd. Och det var priset för Gerd. Det var priset för den ena blicken från Hlidskjálf, och kanske var priset för högt, men sagorna låter dem båda ha rätt.

Tyr och hunden Garm dödade varandra vid Hels port. De gick mot varandra med den sorts avsikt som inte lämnar utrymme för tvekan, och de slog och bet och slet och båda föll, och Tyrs enda hand höll fortfarande sitt svärd när han dog. Heimdall och Loke dödade varandra. Det var det sista i en lång historia mellan de två, vakten och bedragaren, den som ser allt och den som gömmer allt, och de tog ut varandra som motpoler, och när de båda låg döda var det som om en balans äntligen hade uppnåtts.

Varje guds död var kopplad till en specifik fiende, som om ödet hade parat ihop dem sedan skapelsen, som om varje historia hade pekat mot exakt den här stunden och exakt den här motståndaren. Och alla gick sina öden till mötes utan att böja sig, och det är det enda de hade kvar: att inte böja sig.

Surtr kastade eld. Inte eld som i en brasa eller en skogsbrand eller en vulkan. Den eld som var universum innan universum blev kallt nog att leva i, den första elden, den som hade brunnit i Muspelheim sedan innan det fanns något annat som brann. Allting brann. Asgård brann. Midgård brann. Alfheim brann. Vanaheim brann. Varje hall och varje sal och varje gräsplan och varje skog och varje minne. Bifrost var redan borta. Solen som redan var uppäten behövde inte släckas. Allting brann.

Jorden sjönk i havet. Allt som Oden och hans bröder hade byggt av Ymirs kropp, alla berg och skogar och hav och himlar, alla stränder och dalar och floder och ängar, allting sjönk tillbaka i det tomrum varifrån det en gång kom. Ginnungagap öppnade sitt gap igen, och allting blev tyst, och mörkt, och tomt, och det fanns ingenting kvar att säga, och ingen kvar att säga det till.

Och sedan.

Ur havet steg en ny jord, grön och skön, med berg som ingen hade namngivit ännu och dalar som ingen hade gått i. Vattenfall forsade ner från bergssidor klädda i nytt gräs, och örnar flög ovanför dem och jagade fisk i strömmar som aldrig hade flutit förut. På slätterna växte säd av sig själv, osådd, och luften var ren och varm och doftade av allting som börjar.

Balder och Höder kom tillbaka från Hel. Mördaren och den mördade, sida vid sida, utan skuld och utan hämnd. Det var slut på det. Den skulden hade brunnit bort med allt annat, och det som var kvar var två bröder som tittade på varandra som om de såg varandra för första gången. Vidar och Vale levde. Tors söner Magne och Mode bar Mjölner mellan sig, för hammaren var tyngre än en mans styrka men lättare än två bröders.

De gick till Idavöll, den plats där gudarna en gång i skapelsens morgon hade suttit och spelat bräde i gräset, när världen var ny och allting var möjligt. Gräset var grönt. Luften var tyst. Och i gräset hittade de de gyllene spelbrickorna. Samma brickor. Kvar, efter allt. Efter elden och havet och mörkret och slutet av allting hade brickorna legat kvar i gräset och väntat.

Lif och Livtrase kröp ut ur Hoddmimers lund, de enda människorna som hade överlevt. De hade gömt sig i trädets skydd och livnärt sig på morgondagg medan världen brann runt dem, och från dem skulle nya människosläkten komma, och de nya människorna skulle minnas de gamla, och de gamla berättelserna skulle leva vidare vid nya eldar.

En ny sol lyste på himlen, dotter till den gamla, och hon lyste starkare än sin mor. Och gudarna satte sig i gräset och tittade på brickorna och tittade på varandra, och det var tyst, och det var ljust, och det var vackert, och det var allt.