Fimbulvintern

15 av 16

Ragnarök. Det var namnet. Men det kom inte med en smäll. Det kom med kyla.

Den som har bott i Norden vet vad vinter är. Kort ljus, lång kyla, jord hård som sten, och en himmel som ser ut som om den aldrig har tänkt bli ljus igen. Men det har alltid funnits en vår efteråt. Alltid. Det var det som gjorde det uthärdligt: vetskapen att det vänder, att snön smälter, att jorden mjuknar. Alltid.

Den här gången kom ingen vår. Vintern fortsatte. Solen steg lägre och lägre, blek och kraftlös, som ett ljus man glömt att släcka och som sakta brinner ner. Skördarna frös i jorden. Djuren svalt. Boskap dog stående i sina fållor, styva av köld med öppna ögon. Människorna tryckte ihop sig i sina hus och väntade på en värme som inte kom. Sedan kom nästa vinter, utan sommar emellan. Och sedan en till. Tre vintrar i rad utan en enda sommardag. Fimbulvintern. Den stora vintern. Den sista vintern.

Hungern kom först. Den kröp genom byarna som en sjukdom och tog de svagaste först: barnen, de gamla, de sjuka. Sedan desperationen. Folk stal. Folk sloggs om det sista brödet, det sista vetet, den sista kornan. Sedan kom det som är värre än hunger och desperation: människor vände sig mot varandra. Bror dödade bror för en handfull korn. Systersöner bröt syskonbandets trofasthet. Fäder slaktade söner och söner slog ner fäder. Eder bröts som kvistar i kölden. Lojaliteter upplöstes som frost i handen. Det var som om den moraliska ordningen frös sönder tillsammans med jorden, och de som överlevde vintern förlorade något annat istället, något som inte gick att värma tillbaka.

Tre tuppar gol. Fjalar, den eldröde, gol i Jotunheim och väckte jättarna. Gullinkambe, guldkammen, gol i Valhall och väckte einhärjarna. Och den tredje, den sotröde, gol i Helheims djup och väckte de döda. Tre gal i tre världar, och varje gal sa samma sak: det börjar.

Garm, den blodiga hunden vid Hels port, sprängde sin kedja och tjöt. Tjutet hördes i alla världar, och det var ett ljud som inte bar med sig hopp.

Vargarna Sköll och Hate, som hade jagat solen och månen sedan tidens begynnelse, löpande och löpande i evig jakt, nådde till sist ikapp. Sköll svalde solen. Hans käftar slöt sig runt den och ljuset dog och värmen dog och allt som solen hade gett sedan världens begynnelse upphörde i ett enda ögonblick av mörker. Hate svalde månen. Stjärnorna slocknade och föll från himlen som gnistor ur en döende eld, och världen blev mörk, fullständigt mörk, och den mörkret fyllde allt.

Yggdrasil skakade. Det gamla trädet som bar alla nio världar kvider och vajade, och dess rötter lossnade i jorden. Nidhögg gnagde fortare, som om han visste att det var sista chansen. Ekorren Ratatosk hade slutat springa. Hjortarna hade slutat äta. Allting visste.

Fenrir bröt sina band. Gleipner, som dvärgarna hade smitt av sex omöjliga saker, som hade hållit i alla dessa år medan Fenrir låg på Lyngvi och tjöt, brast som en sytråd. Vargen reste sig, skakade av sig resterna av bandet, och öppnade sitt gap så vitt att överkäken nådde himlen och underkäken nådde marken, och eld brann i hans ögon och eldsken lyste i hans hals. Jörmungandr reste sig ur havet, och havet svallvåg över alla stränder, och vågorna var svarta och kalla och bar med sig allt som hade funnits vid kusten, och ormens gift förgiftade luften tills det brände att andas.

Loke bröt sina band. Tarmarna som hade hårdnat till järn sprack, sten efter sten lossnade, och Sigyn hade inte längre någon att fånga giftet för. Loke reste sig ur grottan, fri för första gången sedan Balders död, och han var inte längre den vackre tricksterguden som hade lurats och skämtat och bundit sina kulor vid en get. Han var hämnd med en kropp runt sig. Hans ansikte var vanställt av gift och hans ögon var utan ljus.

Naglfar lossade från sin förtöjning. Dödsskeppet, byggt av döda mäns naglar genom alla tidsåldrar, fingernaglar och tånaglar från varje lik som hade gått oskötta till graven. Det är därför man klipper naglarna på döda. Det är därför man alltid ska klippa naglarna. Varje nagel man lämnar ger Naglfar en planka till. Skeppet satte segel med Loke vid rodret, han som äntligen hade slitit sig fri. Och från öster kom jätten Hrymr med sin sköld och rimtursarnas här.

Från söder red Surtr med sina eldskaror, de söner av Muspelheim som hade brunnit sedan innan tid fanns, och hans svärd var äldre än gudarna, äldre än Ymir, äldre än allting, och det brann starkare än solen som inte längre fanns. Muspells söner gick över Bifrost, och regnbågsbron, den vackraste saken i alla världar, krossades under deras vikt och deras eld, och fragmenten föll som regnbågar i döden.

Heimdall blåste i Gjallarhornet. Det var det han hade väntat på, dag och natt, år efter år, sekel efter sekel, stående vid brons fot i regn och sol och snö, och nu, till sist, lyfte han hornet till sina läppar och blåste. Hornet hördes i alla världar, i alla hörn av allting som finns, och det sa en enda sak: nu. Nu är det nu. Det finns inget sedan.

Gudarna rustade sig. Oden satte hjälmen på sitt gråa huvud och tog Gungnir i sin hand. Einhärjarna, de fallna krigarna som hade slagits och dött och ätit och druckit i Valhall sedan tidernas begynnelse, fick sina svärd och sina sköldar och red ut genom Valhalls femhundrafyrtio dörrar, åttahundra man genom varje dörr, och det var en armé som borde ha räckt till, men alla visste att den inte skulle göra det. Tor höjde Mjölner. Frej sträckte sig efter sitt svärd och handen slöt sig om ingenting, för han hade gett det till Skirner i utbyte mot Gerd, och den sekunden kom tillbaka nu, och den slog hårdare än något svärd.

De red mot Vigrids slätt. Bakom dem brann himlen. Framför dem väntade mörkret.