Snorri förklarar principerna för mans- och kvinnokenningar: mannen omskrivs med sina dåd, sin egendom och som ett »träd« (ask, lönn) för strid eller skepp; kvinnan med sin skrud, guld och ädelstenar, och som ett kvinnligt »träd« (selja) eller med asynjor, valkyrjor och nornor.
Hvernig skal kenna manninn? Mann skal kenna við verk sín, þat er hann veitir eða þiggr eða gerir. Hann má ok kenna til eignar sinnar, þeirar er hann á, ok svá ef hann gaf, svá ok við ættir þær, er hann kom af, svá þær, er frá honum kómu. Hvernig skal hann kenna við þessa hluti? Svá, at kalla hann vinnanda eða fremjanda fara sinna eða athafnar, víga eða sæfara eða veiða eða vápna eða skipa. Ok fyrir því at hann er reynir vápnanna ok viðr víganna, allt eitt ok vinnandi. Viðr heitir tré. Reynir heitir ok tré. Af þessum heitum hafa skáldin kallat manninn ask eða hlyn, lund eða öðrum viðarheitum karlkenndum ok kennt til víga eða skipa eða fjár. Mann er ok rétt at kenna til allra ásaheita. Kennt er ok við jötnaheiti, ok er þat flest háð eða lastmæli. Vel þykkir kennt til álfa.
Hur ska man omskriva mannen? Mannen ska omskrivas med sina verk — det han skänker eller mottar eller gör. Han kan också omskrivas med sin egendom, den han äger, och så om han gav bort den; likaså med de ätter han kom av, och de som kom från honom. Hur ska han omskrivas med dessa ting? Så, att kalla honom sina färders eller sin verksamhets utförare eller främjare — striders eller sjöfärders eller jakters eller vapens eller skepps. Och eftersom han är vapnens prövare [reynir] och stridernas träd [viðr] — allt ett med utföraren. Viðr betyder träd. Reynir betyder också träd [rönn]. Av dessa heiti har skalderna kallat mannen ask eller lönn, lund eller andra manliga träheiti, och omskrivit honom med strider eller skepp eller gods. Mannen är det också rätt att omskriva med alla asaheiti. Man omskriver också med jätteheiti, och det är mestadels hån eller smädelse. Väl anses det att omskriva med alver.
Konu skal kenna til alls kvenbúnaðar, gulls ok gimsteina, öls eða víns eða annars drykkjar, þess er hon selr eða gefr, svá ok til ölgagna ok allra þeira hluta, er henni samir at vinna eða veita. Rétt er at kenna hana svá at kalla hana selju eða lág þess, er hon miðlar, en selja eða lág, þat eru tré. Fyrir því er kona kölluð til kenningar öllum kvenkenndum viðarheitum. En fyrir því er kona kennd til gimsteina eða glersteina, at þat var í forneskju kvinnabúnaðr, er kallat var steinasörvi, er þær höfðu á hálsi sér. Nú er svá fært til kenningar, at konan er nú kennd við stein ok við öll steinsheiti. Kona er ok kennd við allar ásynjur eða valkyrjur eða nornir eða dísir. Konu er ok rétt at kenna við alla athöfn sína eða við eign eða ætt.
Kvinnan ska omskrivas med all kvinnoutrustning, med guld och ädelstenar, med öl eller vin eller annan dryck som hon räcker eller ger, likaså med ölkärl och alla de ting som det anstår henne att göra eller skänka. Det är rätt att omskriva henne så, att kalla henne selja eller lág för det hon utdelar — och selja och lág, det är träd. Därför omskrivs kvinnan med alla kvinnliga träheiti. Och kvinnan omskrivs med ädelstenar eller glasstenar, eftersom det i forntiden var kvinnoutrustning som kallades stenasörvi, som de bar på halsen. Nu är det så fört till omskrivning att kvinnan omskrivs med sten och med alla stensheiti. Kvinnan omskrivs också med alla asynjor eller valkyrjor eller nornor eller diser. Kvinnan är det också rätt att omskriva med all sin verksamhet eller med egendom eller ätt.