Fáfnir och Reginn dräper sin far Hreiðmarr för guldet; Fáfnir tar ägishjälmen och blir drake på Gnitaheiðr. Reginn fostrar Sigurðr Völsungsson, smider svärdet Gramr, och Sigurðr dräper Fáfnir ur en grop. När han smakar drakhjärtats blod förstår han fåglarnas tal, dräper den svekfulle Reginn och rider bort med guldet på hästen Grani.
Hvat er fleira at segja frá gullinu? Hreiðmarr tók þá gullit at sonargjöldum, en Fáfnir ok Reginn beiddust af nökkurs í bróðurgjöld. Hreiðmarr unni þeim enskis pennings af gullinu. Þat varð óráð þeira bræðra, at þeir drápu föður sinn til gullsins.
Vad är mer att säga om guldet? Hreiðmarr tog då guldet som sonabot, men Fáfnir och Reginn begärde något av det i broderbot. Hreiðmarr unnade dem inte en penning av guldet. Det blev brödernas onda råd, att de dräpte sin far för guldets skull.
Þá beiddist Reginn, at Fáfnir skyldi skipta gullinu í helminga með þeim. Fáfnir svarar svá, at lítil ván var at hann myndi miðla gullit við bróður sinn, er hann drap föður sinn til gullsins, ok bað Regin fara braut, en at öðrum kosti myndi hann fara sem Hreiðmarr. Fáfnir hafði þá tekit hjálm, er Hreiðmarr hafði átt, ok setti á höfuð sér, er kallaðr var ægishjálmr, er öll kvikvendi hræðast, er sjá, ok sverð þat, er Hrotti heitir. Reginn hafði þat sveð, er Refill er kallaðr. Flýði hann þá braut, en Fáfnir fór upp á Gnitaheiði ok gerði sér þar ból ok brást í ormslíki ok lagðist á gullit. Reginn fór þá til Hjálpreks konungs á Þjóði ok gerðist þar smiðr hans.
Då begärde Reginn att Fáfnir skulle skifta guldet i hälften mellan dem. Fáfnir svarar så, att det var föga hopp om att han skulle dela guldet med sin bror, då han hade dräpt sin far för guldets skull, och bad Reginn fara bort, annars skulle han fara som Hreiðmarr. Fáfnir hade då tagit den hjälm som Hreiðmarr hade ägt och satt den på sitt huvud — den kallades ægishjálmr [skräckhjälmen], som alla levande varelser fruktar som ser den — och det svärd som heter Hrotti. Reginn hade det svärd som kallas Refill. Han flydde då bort, men Fáfnir for upp på Gnitaheiðr och gjorde sig ett näste där och förvandlade sig till ormskepnad och lade sig på guldet. Reginn for då till kung Hjálprekr i Þjóð och blev där hans smed.
Þá tók hann þar til fóstrs Sigurð, son Sigmundar, sonar Völsungs, ok son Hjördísar, dóttur Eylima. Sigurðr var ágætastr allra herkonunga af ætt ok afli ok hug. Reginn sagði honum til, hvar Fáfnir lá á gullinu, ok eggjaði hann at sækja gullit.
Då tog han där till fostran Sigurðr, son till Sigmundr, son till Völsungr, och son till Hjördís, dotter till Eylimi. Sigurðr var den mest lysande av alla härkonungar i ätt och kraft och håg. Reginn sade honom var Fáfnir låg på guldet och eggade honom att söka guldet.
Þá gerði Reginn sverð þat, er Gramr heitir, er svá var hvasst, at Sigurðr brá niðr í rennanda vatn ok tók í sundr ullarlagð, er rak fyrir strauminum at sverðsegginni. Því næst klauf Sigurðr steðja Regins ofan í stokkinn með sverðinu.
Då gjorde Reginn det svärd som heter Gramr, som var så vasst att Sigurðr doppade det ner i rinnande vatten och det tog av en ulltapp som drev med strömmen mot svärdseggen. Därnäst klöv Sigurðr Reginns städ ner i stubben med svärdet.
Eftir þat fóru þeir Sigurðr ok Reginn á Gnitaheiði. Þá gróf Sigurðr gröf á veg Fáfnis ok settist þar í. En er Fáfnir skreið til vatns ok hann kom yfir gröfina, þá lagði Sigurðr sverðinu í gegnum hann, ok var þat hans bani. Kom þá Reginn at ok sagði, at hann hefði drepit bróður hans, ok bauð honum þat at sætt, at hann skyldi taka hjarta Fáfnis ok steikja við eld, en Reginn lagðist niðr ok drakk blóð Fáfnis ok lagðist at sofa.
Efter det for Sigurðr och Reginn till Gnitaheiðr. Då grävde Sigurðr en grop på Fáfnirs väg och satte sig i den. Och när Fáfnir kröp till vattnet och kom över gropen, stötte Sigurðr svärdet genom honom, och det var hans bane. Då kom Reginn fram och sade att han hade dräpt hans bror, och erbjöd honom det till förlikning, att han skulle ta Fáfnirs hjärta och steka det vid elden; men Reginn lade sig ner och drack Fáfnirs blod och lade sig att sova.
En er Sigurðr steikði hjartat ok hann hugði, at fullsteikt myndi, ok tók á fingrinum, hvé hart var. En er frauðit rann ór hjartanu á fingrinn, þá brann hann ok drap fingrinum í munn sér. En er hjartablóðit kom á tunguna, þá kunni hann fuglsrödd ok skilði, hvat igðurnar sögðu, er sátu í viðnum. Þá mælti ein:
Och när Sigurðr stekte hjärtat och trodde att det måste vara fullstekt, och kände med fingret hur hårt det var — och när vätskan rann ur hjärtat på fingret, då brändes han och stack fingret i munnen. Och när hjärtblodet kom på tungan, förstod han fågelröst och begrep vad de nötväckor sade som satt i skogen. Då sade en:
Þá gekk Sigurðr til Regins ok drap hann, en síðan til hests síns, er Grani heitir, ok reið til þess, er hann kom til bóls Fáfnis, tók þá gullit ok batt í klyfjar ok lagði upp á bak Grana ok steig upp sjálfr ok reið þá leið sína.
Då gick Sigurðr till Reginn och dräpte honom, och sedan till sin häst, som heter Grani, och red tills han kom till Fáfnirs näste, tog då guldet och band det i klövjor och lade upp på Granis rygg och steg själv upp och red så sin väg.
Nú er þat sagt, hver saga til er þess, at gullit er kallat ból eða byggð Fáfnis eða málmr Gnitaheiðar eða byrðr Grana.
Nu är det sagt vilken saga som är upphovet till att guldet kallas Fáfnirs näste eller boning eller Gnitaheiðrs malm eller Granis börda.
Skaldecitat
Fáglarna (Fáfnismál; om Sigurðr och drakhjärtat)
Þar sitr Sigurðr sveita stokkinn, Fáfnis hjarta við funa steikir; spakr þætti mér spillir bauga ef fjörsega fránan æti.
Där sitter Sigurðr, blodstänkt, och steker Fáfnirs hjärta vid lågan; vis vore mig ringbrytaren [Sigurðr] om han åt den glänsande livsbiten [hjärtat].
Fáglarna (om den svekfulle Reginn)
Þar liggr Reginn, kvað önnur, ræðr um við sik, vill tæla mög, þann er trúir hánum, berr af reiði röng orð saman, vill bölvasmiðr bróður hefna.
Där ligger Reginn, sade en annan, och rådslår med sig själv; han vill svika den yngling som tror på honom; i vrede fogar han samman falska ord; olyckssmeden vill hämnas sin bror.