Kung Atli lockar Gunnarr och Högni till sig — men de sänker först guldskatten i Rhen. Högnis hjärta skärs ut levande, Gunnarr dör i ormgården spelande harpa med tårna. Guðrún hämnas: dräper sina söner med Atli, serverar honom deras blod och hjärtan, dödar honom och bränner hallen. Senare eggar hon Sörli, Hamðir och Erpr att hämnas Svanhildr på Jörmunrekkr — men de dräper Erpr på vägen och stenas själva.
Atli konungr Buðlason, bróðir Brynhildar, fekk þá Guðrúnar, er Sigurðr hafði átta, ok áttu þau börn. Atli konungr bauð þá til sín Gunnari ok Högna, en þeir fóru at heimboðinu. En áðr þeir fóru heiman, þá fálu þeir gullit Fáfnisarf í Rín, ok hefir þat gull aldri síðan fundizt. En Atli konungr hafði þar lið fyrir ok barðist við þá Gunnar ok Högna, ok urðu þeir handteknir. Lét Atli konungr skera hjarta ór Högna kykum. Var þat hans bani. Gunnari lét hann kasta í ormgarð, en honum var fengin leyniliga harpa, ok sló hann með tánum, því at hendr hans váru bundnar, en svá lék hann hörpuna, svá at allir ormarnir sofnuðu nema sú naða, er renndi at honum ok hjó svá fyrir flagbrjóskat, at hon steypði höfðinu inn í holit, ok hangði hon á lifrinni, þar til er hann dó. Gunnarr ok Högni eru kallaðir Niflungar ok Gjúkungar. Fyrir því er gull kallat Niflunga skattr eða arfr.
Kung Atli Buðlason, Brynhildrs bror, fick då Guðrún, som Sigurðr hade ägt, och de fick barn. Kung Atli bjöd då till sig Gunnarr och Högni, och de for till gästabudet. Men innan de for hemifrån, gömde de guldet, Fáfnirs arv, i Rhen, och det guldet har aldrig sedan blivit funnet. Men kung Atli hade folk redo där och stred mot Gunnarr och Högni, och de blev tillfångatagna. Kung Atli lät skära hjärtat ur Högni levande. Det var hans bane. Gunnarr lät han kasta i en ormgård, men en harpa fördes hemligt till honom, och han slog den med tårna, ty hans händer var bundna; och han spelade harpan så att alla ormarna somnade utom en huggorm, som gled till honom och högg genom brosket i bröstet, så att den stötte in huvudet i hålet och hängde på levern tills han dog. Gunnarr och Högni kallas Niflungar och Gjúkungar. Därför kallas guld Niflungars skatt eller arv.
Litlu síðar drap Guðrún tvá sonu sína ok lét gera með gulli ok silfri borðker af hausum þeira, ok þá var gert erfi Niflunga. At þeiri veizlu lét Guðrún skenkja Atla konungi með þeim borðkerum mjöð, ok var blandit við blóði sveinanna, en hjörtu þeira lét hon steikja ok fá konungi at eta. En er þat var gert, þá sagði hon honum sjálfum með mörgum ófögrum orðum. Eigi skorti þar áfenginn drykk, svá at flest fólk sofnaði, þar sem sat. Á þeiri nótt gekk hon til konungs, er hann svaf, ok með henni sonr Högna ok vágu at honum. Þat var hans bani. Þá skutu þau eldi í höllina, ok brann þat fólk, er þar var inni.
Litet senare dräpte Guðrún sina två söner och lät göra bordskål av deras hjässor med guld och silver, och då hölls Niflungarnas gravöl. Vid det gästabudet lät Guðrún skänka kung Atli mjöd i de bordskålarna, och det var blandat med pojkarnas blod; och deras hjärtan lät hon steka och gav kungen att äta. Och när det var gjort, sade hon det till honom själv med många fula ord. Där saknades ingen berusande dryck, så att de flesta somnade där de satt. Den natten gick hon till kungen där han sov, och med henne Högnis son, och de högg mot honom. Det var hans bane. Sedan sköt de eld i hallen, och det folk som var därinne brann.
Eftir þat fór hon til sjávar ok hljóp á sæinn ok vildi týna sér, en hana rak yfir fjörðinn, kom þá á þat land, er átti Jónakr konungr. En er hann sá hana, tók hann hana til sín ok fekk hennar. Áttu þau þrjá sonu, er svá hétu: Sörli, Hamðir, Erpr. Þeir váru allir svartir sem hrafn á hárslit sem Gunnarr ok Högni ok aðrir Niflungar.
Efter det for hon till havet och hoppade i sjön och ville förgöra sig, men hon drev över fjorden och kom till det land som kung Jónakr ägde. Och när han såg henne, tog han henne till sig och fick henne. De fick tre söner, som hette så: Sörli, Hamðir, Erpr. De var alla svarta som korp i hårfärg, liksom Gunnarr och Högni och de andra Niflungarna.
Þar fæddist upp Svanhildr, dóttir Sigurðar sveins, ok var allra kvinna fegrst. Þat spurði Jörmunrekkr konungr inn ríki. Hann sendi son sinn, Randvé, at biðja hennar sér til handa. En er hann kom til Jónakrs, þá var Svanhildr seld honum í hendr. Skyldi hann færa hana Jörmunrekki konungi. Þá sagði Bikki jarl, at þat var betr fallit, at Randvér ætti Svanhildi, er hann var ungr ok bæði þau, en Jörmunrekkr var gamall. Þetta ráð líkaði þeim vel inum ungum mönnum. Því næst sagði Bikki þetta konungi. Þá lét Jörmunrekkr konungr taka son sinn ok leiða til gálga. Þá tók Randvér hauk sinn ok plokkaði af fjaðrarnar ok bað senda feðr sínum. Þá var hann hengðr. En er Jörmunrekkr konungr sá haukinn, þá kom honum í hug, at svá sem haukrinn var ófleygr ok fjaðralauss, svá var ríki hans ófært, er hann var gamall ok sonlauss. Þá leit Jörmunrekkr konungr Svanhildi, er hann reið ór skógi frá veiðum með hirð sína, hvar hon sat at haddbliki. Þá riðu þeir á hana ok tráðu hana undir hestafótum til bana.
Där fostrades Svanhildr, Sigurðr svens dotter, och hon var den fagraste av alla kvinnor. Det spordes av kung Jörmunrekkr den mäktige. Han sände sin son Randvér att bejla henne åt honom. Och när han kom till Jónakr, överlämnades Svanhildr i hans händer; han skulle föra henne till kung Jörmunrekkr. Då sade Bikki jarl att det vore mer passande att Randvér ägde Svanhildr, då han var ung och båda de andra, medan Jörmunrekkr var gammal. Detta råd behagade de unga väl. Därnäst sade Bikki detta till kungen. Då lät kung Jörmunrekkr ta sin son och leda honom till galgen. Då tog Randvér sin hök och plockade av den fjädrarna och bad att den skulle sändas till hans far. Sedan blev han hängd. Och när kung Jörmunrekkr såg höken, kom det i hans håg att, liksom höken var oflygbar och fjäderlös, så var hans rike värnlöst, då han var gammal och sonlös. Då såg kung Jörmunrekkr Svanhildr, när han red ur skogen från jakten med sin hird, var hon satt vid håret och blekte det. Då red de på henne och trampade henne under hästfötterna till döds.
En er þetta spurði Guðrún, þá eggjaði hon sonu sína til hefndar eftir Svanhildi. En er þeir bjuggust til ferðar, þá fekk hon þeim brynjur ok hjálma svá sterka, at eigi mundi járn á festa. Hon lagði ráð fyrir þá, at þá er þeir kæmi til Jörmunrekks konungs, at þeir skyldu ganga of nótt at honum sofanda. Skyldi Sörli ok Hamðir höggva af honum hendr ok fætr, en Erpr höfuðit.
Och när Guðrún sporde detta, eggade hon sina söner till hämnd efter Svanhildr. Och när de rustade sig till färden, gav hon dem brynjor och hjälmar så starka att inget järn skulle fästa i dem. Hon lade det rådet för dem, att när de kom till kung Jörmunrekkr, skulle de om natten gå mot honom där han sov; Sörli och Hamðir skulle hugga av honom händer och fötter, men Erpr huvudet.
En er þeir kómu á leið, þá spurðu þeir Erp, hver liðsemð þeim myndi at honum, ef þeir hitti Jörmunrekk konung. Hann svarar, at hann myndi veita þeim þvílíkt sem hönd fæti. Þeir segja, at þat var alls ekki, at fótr styddist við hönd. Þeir váru svá reiðir móður sinni, er hon hafði leitt þá út með heiftyrðum, ok þeir vildu gera þat, er henni þætti verst, ok drápu Erp, því at hon unni honum mest.
Och när de kom på vägen, frågade de Erpr vilken hjälp han skulle ge dem, om de träffade kung Jörmunrekkr. Han svarar att han skulle ge dem sådan som handen ger foten. De säger att det var ingenting alls, att en fot stöddes av en hand. De var så vreda på sin mor, som hade lett ut dem med hätska ord, och de ville göra det som hon tyckte värst, och dräpte Erpr, ty hon älskade honom mest.
Litlu síðar, er Sörli gekk, skriðnaði hann öðrum fæti, studdi sik með hendinni. Þá mælti hann: "veitti nú höndin fætinum. Betr væri nú, at Erpr lifði."
Litet senare, när Sörli gick, halkade han med ena foten och stödde sig med handen. Då sade han: »Nu bistod handen foten. Bättre vore det nu, att Erpr levde.«
En er þeir kómu til Jörmunrekks konungs of nótt, þar sem hann svaf, ok hjuggu af honum hendr ok fætr, þá vaknaði hann ok kallaði á menn sína, bað þá vaka.
Och när de kom till kung Jörmunrekkr om natten, där han sov, och högg av honom händer och fötter, då vaknade han och kallade på sina män, bad dem vakna.
Þá mælti Hamðir: "Af myndi nú höfuðit, ef Erpr lifði."
Då sade Hamðir: »Av vore nu huvudet, om Erpr levde.«
Þá stóðu upp hirðmenninir ok sóttu þá ok fengu eigi sótt með vápnum. Þá kallaði Jörmunrekkr, at þá skal berja grjóti. Var svá gert. Þar fellu þeir Sörli ok Hamðir. Þá var ok dauð öll ætt ok afkvæmi Gjúka. Því er brynja kölluð klæði eða váðir Hamðis ok Sörla.
Då stod hirdmännen upp och angrep dem och kunde inte fälla dem med vapen. Då ropade Jörmunrekkr att man skulle stena dem. Så gjordes. Där föll Sörli och Hamðir. Då var också hela Gjúkis ätt och avkomma död. Därför kallas en brynja Hamðirs och Sörlis kläder eller plagg.