Guld kallas »Fróðis mjöl«: kung Fróði låter jättekvinnorna Fenja och Menja mala guld och fred på trollkvarnen Grótti, men unnar dem ingen vila — så de i stället maler fram en här som dräper honom. Sjökungen Mýsingr tar kvarnen och låter mala salt tills skeppet sjunker — därav havets salta vatten.

Hví er gull kallat mjöl Fróða? Til þess er saga sjá, at Skjöldr hét sonr Óðins, er Skjöldungar eru frá komnir. Hann hafði atsetu ok réð löndum, þar sem nú er kölluð Danmörk, en þá var kallat Gotland. Skjöldr átti þann son, er Friðleifr hét, er löndum réð eftir hann. Sonr Friðleifs hét Fróði. Mann tók konungdóm eftir föður sinn í þann tíð, er Ágústus keisari lagði frið of heim allan. Þá var Kristr borinn. En fyrir því at Fróði var allra konunga ríkastr á Norðlöndum, þá var honum kenndr friðrinn um alla danska tungu, ok kalla menn það Fróðafrið. Engi maðr grandaði öðrum, þótt hann hitti fyrir sér föðurbana eða bróðurbana lausan eða bundinn. Þá var ok engi þjófr eða ránsmaðr, svá at gullhringr einn lá á Jalangrsheiði lengi.

Varför kallas guld Fróðis mjöl? Till det hör denna saga, att en son till Óðinn hette Skjöldr, från vilken Skjöldungarna är komna. Han hade sitt säte och rådde över de länder som nu kallas Danmark, men då kallades Gotland. Skjöldr hade den son som hette Friðleifr, som rådde över länderna efter honom. Friðleifrs son hette Fróði. Han tog kungadömet efter sin far vid den tid då kejsar Augustus lade fred över hela världen. Då föddes Kristus. Och eftersom Fróði var den mäktigaste av alla kungar i Nordländerna, tillskrevs freden honom över hela den danska tungan, och man kallar det Fróðafrid. Ingen skadade någon annan, även om han mötte sin faders eller broders baneman fri eller bunden. Då fanns inte heller någon tjuv eller rånare, så att en enda guldring länge låg på Jalangrsheiðr.

Fróði konungr sótti heimboð í Svíþjóð til þess konungs, er Fjölnir er nefndr. Þá keypti hann ambáttir tvær, er hétu Fenja ok Menja. Þær váru miklar ok sterkar.

Kung Fróði sökte gästabud i Svíþjóð hos den kung som heter Fjölnir. Där köpte han två ambandskvinnor som hette Fenja och Menja. De var stora och starka.

Í þann tíma fundust í Danmörku kvernsteinar tveir svá miklir, at engi var svá sterkr, at dregit gæti. En sú náttúra fylgði kvernunum, at þat mólst á kverninni, sem sá mælti fyrir, er mól. Sú kvern hét Grótti. Hengikjöftr er sá nefndr, er Fróða konungi gaf kvernina.

Vid den tiden fanns i Danmark två kvarnstenar så stora att ingen var stark nog att dra dem. Men den egenskapen följde kvarnen, att det maldes på den vad den som malde talade för. Den kvarnen hette Grótti. Hengikjaptr heter den som gav kung Fróði kvarnen.

Fróði konungr lét leiða ambáttirnar til kvernarinnar ok bað þær mala gull, ok svá gerðu þær, mólu fyrst gull ok frið ok sælu Fróða. Þá gaf hann þeim eigi lengri hvílð eða svefn en gaukrinn þagði eða hljóð mátti kveða. Þat er sagt, at þær kvæði ljóð þau, er kallat er Gróttasöngr, ok er þetta upphaf at:

Kung Fróði lät leda ambandskvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld, och så gjorde de — malde först guld och fred och sällhet åt Fróði. Sedan gav han dem inte längre vila eller sömn än medan göken teg eller en visa kunde kvädas. Det sägs att de kvad det kväde som kallas Gróttasöngr, och detta är dess början:

Ok áðr létti kvæðinu, mólu þær her at Fróða, svá at á þeiri nótt kom þar sá sækonungr, er Mýsingr hét, ok drap Fróða, tók þar herfang mikit. Þá lagðist Fróðafriðr. Mýsingr hafði með sér Grótta ok svá Fenju ok Menju ok bað þær mala salt. Ok at miðri nótt spurðu þær, ef eigi leiddist Mýsingi salt. Hann bað þær mala lengr. Þær mólu litla hríð, áðr niðr sökk skipit, ok var þar eftir svelgr í hafinu, er særinn fellr í kvernaraugat. Þá varð sær saltr.

Och innan kvädet slutade, malde de fram en här mot Fróði, så att den natten kom dit den sjökung som hette Mýsingr och dräpte Fróði och tog stort byte. Då lades Fróðafriden. Mýsingr tog Grótti med sig och likaså Fenja och Menja och bad dem mala salt. Och vid midnatt frågade de om inte Mýsingr tröttnat på salt. Han bad dem mala vidare. De malde en kort stund innan skeppet sjönk, och där blev efteråt en malström i havet, där havet faller in i kvarnögat. Då blev havet salt.

Skaldecitat

Gróttasöngr (Fenja och Menja)

Nú erum komnar til konungs húsa framvísar tvær, Fenja ok Menja; þær eru at Fróða Friðleifs sonar máttkar meyjar at mani hafðar.

Nu är vi två framsynta komna till kungens hus, Fenja och Menja; de hålls som trälinnor hos Fróði, Friðleifrs son, de mäktiga mörna.