Guld kallas »Krakis säd« efter Fýrisvellir: kung Aðils sviker Hrólfr krakis berserkar på deras lön, men Hrólfr rider till Uppsala, hoppar över de förrädiska eldarna och flyr med guldet som modern Yrsa ger honom. På flykten sår han ut guldet på Fýrisvellir för att hejda de giriga svenskarna och »svinböjer« Aðils, som lutar sig efter ringen Svíagríss.

Annat mark var þat sagt frá Hrólfi kraka um fræknleik hans, at sá konungr réð fyrir Uppsölum, er Aðils hét. Hann átti Yrsu, móður Hrólfs kraka. Hann hafði ósætt við þann konung, er réð fyrir Nóregi, er Áli hét. Þeir stefndu orrostu milli sín á ísi vatns þess, er Væni heitir. Aðils konungr sendi boð Hrólfi kraka, mági sínum, at hann kæmi til liðveizlu við hann, ok hét mála öllum her hans, meðan þeir væri í ferðinni, en konungr sjálfr skyldi eignast þrjá kostgripi, þá er hann köri af Svíðjóð. Hrólfr konungr mátti eigi fara fyrir ófriði þeim, er hann átti við Saxa, en þó sendi hann Aðilsi berserki sína tólf. Þar var einn Böðvarr bjarki ok Hjalti hugprúði, Hvítserkr hvati, Vöttr, Véseti, þeir bræðr Svipdagr ok Beiguðr. Í þeiri orrostu féll Áli konungr ok mikill hluti liðs hans. Þá tók Aðils konungr af honum dauðum hjálminn Hildisvín ok hest hans Hrafn.

Ett annat tecken berättades om Hrólfr kraki om hans fräcklek, att den kung som rådde över Uppsalir hette Aðils. Han ägde Yrsa, Hrólfr krakis mor. Han hade osämja med den kung som rådde över Norge, som hette Áli. De avtalade en strid mellan sig på isen av den sjö som heter Vænir. Kung Aðils sände bud till Hrólfr kraki, sin frände, att han skulle komma till undsättning, och lovade sold åt hela hans här medan de var på färden, och kungen själv skulle få tre kostbarheter som han valde ur Svíþjóð. Kung Hrólfr kunde inte fara för den ofred han hade med saxarna, men ändå sände han Aðils sina tolv berserkar. Där var Böðvarr bjarki och Hjalti den hugstore, Hvítserkr den käcke, Vöttr, Véseti, bröderna Svipdagr och Beiguðr. I den striden föll kung Áli och en stor del av hans här. Då tog kung Aðils av honom död hjälmen Hildisvín och hans häst Hrafn.

Þá beiddust þeir berserkir Hrólfs kraka at taka mála sinn, þrjú pund gulls hverr þeira, ok um fram beiddust þeir at flytja Hrólfi kraka kostgripi þá, er þeir kuru til handa honum. Þat var hjálmrinn Hildigöltr ok brynjan Finnsleif, er á hvárigu festi járn, ok gullhringr sá, er kallaðr var Svíagríss, er átt höfðu langfeðgar Aðils. En konungr varnaði allra gripanna, ok eigi heldr galt hann málann. Fóru berserkir braut ok unðu illa sínum hlut, sögðu svá búit Hrólfi kraka.

Då bad Hrólfr krakis berserkar att få ta sin sold, tre pund guld var, och därutöver bad de att få föra till Hrólfr kraki de kostbarheter som de valde åt honom. Det var hjälmen Hildigöltr och brynjan Finnsleif, i vilken inget järn fäste, och den guldring som kallades Svíagríss, som Aðils fäder ägt. Men kungen vägrade alla klenoderna, och inte heller betalade han solden. Berserkarna for bort och var illa till freds med sin lott, sade så till Hrólfr kraki hur det stod till.

Ok jafnskjótt byrjaði hann ferð sína til Uppsala, ok er hann kom skipum sínum í ána Fýri, þá reið hann til Uppsala, ok með honum tólf berserkir hans, allr griðalausir. Yrsa, móðir hans, fagnaði honum ok fylgði honum til herbergis ok eigi til konungs hallar. Váru þá gervir eldar fyrir þeim ok gefit öl at drekka.

Och genast började han sin färd till Uppsalir, och när han förde sina skepp in i ån Fýri, red han till Uppsalir, och med honom hans tolv berserkar, alla utan grid. Yrsa, hans mor, välkomnade honom och förde honom till härbärge, och inte till kungens hall. Där gjordes eldar framför dem och gavs öl att dricka.

Þá komu menn Aðils konungs inn ok báru skíð á eldinn ok gerðu svá mikinn, at klæði brunnu af þeim Hrólfi, ok mæltu: "Er þat satt, at Hrólfr kraki ok berserkir hans flýja hvárki eld né járn?"

Då kom kung Aðils män in och lade ved på elden och gjorde den så stor att kläderna brann av Hrólfr och hans män, och de sade: »Är det sant att Hrólfr kraki och hans berserkar flyr varken eld eller järn?«

Þá hljóp Hrólfr kraki upp ok allir þeir. Þá mælti hann:

Då hoppade Hrólfr kraki upp och alla de. Då sade han:

tók skjöld sinn ok kastaði á eldinn ok hljóp yfir eldinn, meðan skjöldrinn brann, ok mælti enn:

— och tog sin sköld och kastade den på elden och hoppade över elden medan skölden brann, och sade vidare:

Svá fór hverr at öðrum hans manna, tóku þá ok, er eldinn höfðu aukit, ok köstuðu á eldinn. Þá kom Yrsa ok fekk Hrólfi kraka dýrshorn, fullt af gulli, ok þar með hringinn Svíagrís ok bað þá braut ríða til liðsins. Þeir hljópu á hesta sína ok ríða ofan á Fýrisvöllu. Þá sá þeir, at Aðils konungr reið eftir þeim með her sinn alvápnaðan ok vill drepa þá. Þá tók Hrólfr kraki hægri hendi gullit ofan í hornit ok söri allt um götuna. En er Svíar sjá þat, hlaupa þeir ór söðlunum, ok tók hverr slíkt er fekk, en Aðils konungr bað þá ríða ok reið sjálfr ákafliga. Slöngvir hét hestr hans, allra hesta skjótastr. Þá sá Hrólfr kraki, at Aðils konungr reið nær honum, tók þá hringinn Svíagrís ok kastaði til hans ok bað hann þiggja at gjöf. Aðils konungr reið at hringinum ok tók til með spjótsoddinum ok renndi upp á falinn.

Så gjorde var och en av hans män efter den andre; de tog då också dem som hade ökat elden och kastade dem på elden. Då kom Yrsa och gav Hrólfr kraki ett djurhorn fullt av guld, och därmed ringen Svíagríss, och bad dem rida bort till hären. De hoppade på sina hästar och rider ner på Fýrisvellir. Då såg de att kung Aðils red efter dem med sin här fullt beväpnad och vill dräpa dem. Då tog Hrólfr kraki guldet med högra handen upp ur hornet och sådde ut det över hela vägen. Och när svenskarna ser det, hoppar de ur sadlarna och var och en tog vad han fick, men kung Aðils bad dem rida och red själv häftigt. Slöngvir hette hans häst, snabbast av alla hästar. Då såg Hrólfr kraki att kung Aðils red nära honom, tog då ringen Svíagríss och kastade den till honom och bad honom motta den till gåva. Kung Aðils red mot ringen och tog efter den med spjutsudden och lät den löpa upp på skaftet.

Þá veik Hrólfr kraki aftr ok sá, er hann laut niðr. Þá mælti hann: "Svínbeygt hefi ek nú þann, er ríkastr er með Svíum." Svá skilðust þeir.

Då vände Hrólfr kraki tillbaka och såg att han böjde sig ner. Då sade han: »Nu har jag svinböjt den som är mäktigast bland svenskarna.« Så skildes de.

Af þessi sök er gull kallat sáð Kraka eða Fýrisvalla. Svá kvað Eyvindr skáldaspillir:

Av denna orsak kallas guld Krakis säd eller Fýrisvellirs. Så kvad Eyvindr skáldaspillir:

Svá sem Þjóðólfr kvað:

Så som Þjóðólfr kvad:

Skaldecitat

Hrólfr kraki (vid Aðils eldar)

"Aukum enn elda at Aðils húsum,"

»Låt oss öka eldarna än mer vid Aðils hus,«

Hrólfr kraki (hoppar över elden)

"Flýra sá eld er yfir hleypr."

»Den flyr inte elden som hoppar över den.«

Eyvindr skáldaspillir (guld = Fýrisvalla fræ, Fýrisvellirs säd)

Bárum, Ullr, of alla, ímunlauks, á hauka fjöllum Fýrisvalla fræ Hákunar ævi.

Vi bar, du stridslökens [svärdets] Ullr [krigare], under hela Hákons livstid, Fýrisvellirs säd [guldet] på hökarnas berg [armarna].

Þjóðólfr (guld = Kraka barr, Krakis korn)

Örð sær Yrsu burðar inndrótt jöfurr sinni bjartplógaðan bauga brattakr völu-spakra. Eyss landreki ljósu lastvarr Kraka barri á hlémyldar holdi, hauks kölfur mér sjalfum.

Den lastfrie landshövdingen sår den ljusa Krakis säd [guldet] på mina egna höks-vålar [armar].