Fler guldkenningar samlas ur de gamla Bjarkamál, som räknar upp guldet som Fenjas verk, Fáfnirs bädd, Glasirs löv och Draupnirs svett. Kapitlet fastställer också att guld är »handens eld« (rött) och silver dess »snö« eller »is« (vitt), med versexempel av Þorleikr, Einarr och Þórðr.
Í Bjarkarmálum inum fornum eru tölð mörg gullsheiti. Svá segir þar:
I de gamla Bjarkamál räknas många guld-heiti upp. Så sägs det där:
Gull er kallat í kenningum eldr handar eða liðs eða leggjar, því at þat er rautt, en silfr snær eða svell eða héla, því at þat er hvítt. Með sama hætti skal ok kenna gull eða silfr til sjóðs eða diguls eða lauðar, en hvárttveggja silfr ok gull má vera grjót handar eða hálsgjörð nökkurs þess manns, er títt var at hafa men. Men ok hringar eru bæði silfr ok gull, ef eigi er annan veg greint. Sem kvað Þorleikr fagri:
Guld kallas i kenningar handens eller ledens eller lemmens eld, eftersom det är rött, men silver snö eller is eller rimfrost, eftersom det är vitt. På samma sätt ska man också omskriva guld eller silver med pungen eller degeln eller lödret; och både silver och guld kan vara handens sten eller halsband hos någon sådan man som brukade bära smycke. Smycken och ringar är både silver och guld, om det inte skiljs på annat vis. Som Þorleikr fagri kvad:
Ok sem kvað Einarr skálaglamm:
Och som Einarr skálaglamm kvad:
Svá kvað Einarr Skúlason:
Så kvad Einarr Skúlason:
Ok enn sem hann kvað:
Och vidare som han kvad:
Hér er gull kallat eldr áls hrynbrautar, en silfr snær skálanna. Svá kvað Þórðr Mæraskáld:
Här kallas guld ålens dånande vägs [havets] eld, och silver skålarnas snö. Så kvad Þórðr Mæraskáld:
Skaldecitat
Bjarkamál (guldkenningar)
Gramr inn gjöflasti gæddi hirð sína Fenju forverki, Fáfnis Miðgarði, Glasis glóbarri, Grana fagrbyrði, Draupnis dýrsveita, dúni Grafvitnis.
Den mest givmilde fursten berikade sin hird med Fenjas verk [guldet malt på Grótti], Fáfnirs Miðgarðr [ormens bädd], Glasirs glödande löv, Granis fagra börda, Draupnirs dyra svett [gulddropparna], Grafvitnirs [ormens] dun.
Bjarkamál (guldkenningar)
Ýtti örr hilmir, aldir við tóku, Sifjar svarðfestum, svelli dalnauðar, tregum otrsgjöldum, tárum Mardallar, eldi Órunar, Iðja glysmálum.
Den frikostige härskaren utdelade — och männen tog emot — Sifs hårband [gyllene håret], armens is [guldet], den svåra utterboten, Mardölls [Freyjas] tårar, Óruns [flodens] eld, Iðis [jättens] glittrande tal.
Bjarkamál (guldkenningar)
Gladdi gunnveitir, gengum fagrbúnir, Þjaza þingskilum þjóðir hermargar, Rínar rauðmalmi, rógi Niflunga, vísi inn vígdjarfi. Varði hann Baldr þeygi.
Stridsgivaren fröjdade — vi gick fagert klädda — de talrika folken med Þjazis tingstal [guldet], med Rhens röda malm, med Niflungarnas tvist, den stridsdjärve fursten.
Þorleikr fagri (guld = digulfarmr, degelns last)
Kastar gramr á glæstar gegn valstöðvar þegnum, ungr vísi gefr eisu armleggs, digulfarmi.
Den rättrådige fursten kastar degelns last [guldet] åt de präktiga männen; den unge fursten ger armens glöd [guldet] åt hökperchens [armens] män.
Einarr skálaglamm (guld = Rínar grjót, Rhens sten)
Liðbröndum kná Lundar landfrækn jöfurr granda. Hykka ek ræsis rekka Rínar grjót of þrjóta.
Den landsdjärve fursten förstör ledbränderna [armringarna, guldet]; jag tror inte att Rhens sten [guldet] tryter för furstens kämpar.
Einarr Skúlason (guld = eldr, silver = snær)
Blóðeisu liggr bæði bjargs tveim megin geima sjóðs, á ek sökkva stríði, snær ok eldr, at mæra.
Både snö och eld [silver och guld] av blodsglödens [guldets] pung ligger på ömse sidor om havet; jag har att prisa skattens nedsänkare [den frikostige fursten].
Einarr Skúlason (guld = eldr áls hrynbrautar, silver = digulskafl)
Dægr þrymr hvert, en hjarta hlýrskildir ræðr mildu Heita blakks, of hvítum hafleygr digulskafli. Aldri má fyr eldi áls hrynbrautar skála, öll viðr folka fellir framræði snæ bræða.
Var dag förgår, och det generösa hjärtat hos kindsköldaren av Heitis häst [skeppet > fursten] råder över havslågan [guldet] över den vita degeldrivan [silvret]; ålens dånande vägs [havets] snö [silvret] kan aldrig smälta inför elden [guldet]; härfällaren främjar all djärvhet.
Þórðr Mæraskáld (guld = hrauns handa, handens lava)
Sér á seima rýri, sigðis látrs at átti, hrauns glaðsendir handa, Hermóðr föður góðan.
Man ser på guldets förminskare [den frikostige fursten] — handens lavas [guldets] glade utdelare — att Hermóðr hade en god far.