Kvinnan omskrivs som guldets »selja« (giverska) och med alla kvinnliga träheiti — mörk, tróða, skorða, stoð, björk, eik, lind. Nio versexempel; en prosanotis förklarar kenningen »Viðblindis galtar« = valar och därav havets bärnsten = guld.
Kona er kennd til gulls, kölluð selja gulls, sem kvað Hallar-Steinn:
Kvinnan omskrivs med guld, kallad guldets selja [pilträd], som Hallar-Steinn kvad:
Hér er kallat hvalir Viðblinda geltir. Hann var jötunn ok dró hvali í hafi út sem fiska. Teigr hvala er sær, röf sævar er gull. Kona er selja gulls þess, er hon gefr, ok samheiti við selju er tré, sem fyrr er ritat, at kona er kennd við alls konar trjáheiti kvenkennd. Hon er ok lág kölluð þess, er hon gefr. Lág heitir ok tré þat, er fellr í skógi. Svá kvað Gunnlaugr ormstunga:
Här kallas valar Viðblindis galtar. Han var en jätte och drog valar ur havet som fiskar. Valarnas teg är havet, havets bärnsten är guld. Kvinnan är selja för det guld som hon ger, och samheiti med selja är träd, som förr skrivits, att kvinnan omskrivs med alla slags kvinnliga träheiti. Hon kallas också lág för det hon ger. Lág heter också det träd som faller i skogen. Så kvad Gunnlaugr ormstunga:
Kona er kölluð mörk. Svá kvað Hallar-Steinn:
Kvinnan kallas mörk [skog]. Så kvad Hallar-Steinn:
Tróða, enn sem kvað Steinn:
Tróða [stör], vidare som Steinn kvad:
Skorða, svá kvað Ormr Steinþórsson:
Skorða [stötta], så kvad Ormr Steinþórsson:
Stoð, sem Steinarr kvað:
Stoð [stöd], som Steinarr kvad:
Björk, enn sem Ormr kvað:
Björk [björk], vidare som Ormr kvad:
Eik, svá sem hér er:
Eik [ek], så som här:
Lind, svá sem hér er:
Lind [lind], så som här:
Skaldecitat
Hallar-Steinn (kvinna = selja gulls, guldets pil)
Svalteigar mun selju salts Viðblinda galtar rafkastandi rastar reyrþvengs muna lengi.
Bärnstenskastaren [guldgiverskan = kvinnan] av den svala fåran i saltströmmen av Viðblindis galt [havet > guldet] ska jag länge minnas.
Gunnlaugr ormstunga (kvinna = lág auðs, rikedomens stock)
Alin var rýgr at rógi, runnr olli því gunnar, lág var ek auðs at eiga óðgjarn, fira börnum.
Kvinnan föddes till strid — ett stridens träd [en man] vållade det; jag, hugstor, var rikedomens fallna stock [kvinnan] att äga, för mäns barn.
Hallar-Steinn (kvinna = mörk, skog)
Ek hefi óðar lokri ölstafna Bil skafna, væn mörk skála, verki vandr stef-knarrar branda.
Jag har med diktens hyvel [min konst] skavt … skålarnas fagra skog [mörk = kvinnan].
Steinn (kvinna = tróða, stör; flóðs fúrs hirðisif = guldkvinnan)
Þú munt, fúrs, sem fleiri, flóðs hirðisif, tróður, grönn, við gæfu þinni grjóts Hjaðninga brjótask.
Du, smala flödseldens [guldets] väkterska [kvinnan], ska liksom fler kvinnor kämpa mot din lycka av Hjaðningarnas stenar [guldet].
Ormr Steinþórsson (kvinna = skorða, stötta)
Skorða var í föt færð fjarðbeins afar hrein. Nýri slöng nadd-Freyr nisting of mjaðar Hrist.
Stöttan [kvinnan], övermåttan ren, av fjordbenet … Spjut-Freyr [krigaren] slängde ett nytt … om mjödets Hrist [kvinnan].
Steinarr (kvinna = stoð, stöd)
Mens hafa mildrar Synjar mjúkstalls logit allir, sjá höfumk veltistoð stilltan straumtungls, at mér draumar.
Alla har ljugit om den milda Syns [kvinnans] halsband … denna strömmånens virvel-stötta [kvinnan] har jag stillat — så att drömmar kommer till mig.
Ormr Steinþórsson (kvinna = björk, björk)
Því at hols hrynbáls hramma, þats ek berk fram, Billings á burar full bjarkar hefi ek lagit mark.
Ty jag har lagt mitt märke på den fulla björken [kvinnan] av Billings sons [dvärgens] guld, det jag bär fram [i lovkväde] för händernas dånande låga [guldringen].
Anonym (kvinna = eik, ek)
Aura stendr fyr órum eik fagrbúin leiki.
Rikedomens fagert klädda ek [kvinnan] står framför vår lek.
Anonym (kvinna = lind, lind)
Ógnrakkr, skalat okkur, almr dynskúrar malma, svá bauð lind í landi líns, hugrekki dvína.
Stridsdjärve, vår hugstorhet ska inte vika, du metallernas dån-skurs alm [krigare] — så bjöd linnets lind [kvinnan] i landet.