Striden är »Óðins oväder«. Med Víga-Glúmrs strof förklarar Snorri den »drivna« kenningen (rekit): mannen omskrivs på en gång med striden (Viðris veðr) och vapnet (vígs vöndr = svärdet), och de vidareutvecklade omskrivningarna kallas nýgervingar.
Orrosta er veðr Óðins, sem fyrr er ritat. Svá kvað Víga-Glúmr:
Striden är Óðins oväder, som förr skrivits. Så kvad Víga-Glúmr:
Viðris veðr er hér kallat orrusta, en vöndr vígs sverðit, en menn stafir sverðsins. Hér er bæði orrosta ok vápn haft til kenningar mannins. Þat er rekit kallat, er svá er ort. Skjöldr er land vápnanna, en vápn er hagl eða regn þess lands, ef nýgervingum er ort.
Viðris oväder kallas här strid, och vígs vöndr [stridens spö] svärdet, och männen svärdets stavar. Här brukas både strid och vapen till att omskriva mannen. Det kallas rekit [drivet], när det så diktas. Skölden är vapnens land, och vapnet är det landets hagel eller regn, om det diktas med nýgervingar [nybildningar].
Skaldecitat
Víga-Glúmr (strid = Viðris veðr; man = stafr vandar)
Rudda ek sem jarlar, orð lék á því, forðum með veðrstöfum Viðris vandar mér til landa.
Jag röjde mig land i forna dagar, liksom jarlarna — det taltes om det — med Viðris [Óðins] ovädersstavar [krigarna] av spöet [svärdet].