Kungar och stormän omskrivs som landsrådare, landvärn och guldbrytare. Snorri utreder rangordningen — kejsare, þjóðkonungr, jarl/skattkonung, hersir/lendr maðr (greifar i Saxland, barúnar i England), hölðr, hirðmenn/húskarlar — och att en furstes män heter hans rúnar, málar eller sessar. Tjugotvå versexempel.

Þar koma saman kenningar, ok verðr sá at skilja af stöð, er ræðr skáldskapinn, um hvárn kveðit er konunginn, því at rétt er at kalla Miklagarðskeisara Grikkjakonung, ok svá þann konung, er ræðr Jórsalalandi, at kalla Jórsalakonung, svá ok at kalla Rómskonung Rómaborgarkeisara, eða Englakonung, þann er Englandi ræðr. En sú kenning, er áðr var ritat, at kalla Krist konung manna, þá kenning má eiga hverr konungur. Konunga alla er rétt at kenna svá at kalla þá landráðendr eða landsvörðu eða landssæki eða hirðstjóra eða vörð landsfólks. Svá kvað Eyvindr skáldaspillir:

Där möts kenningar, och den som råder över skaldskapen måste skilja av sammanhanget om vilken kung det kväds; ty det är rätt att kalla Miklagarðrs kejsare grekernas konung, och likaså att kalla den kung som råder över Jórsalaland Jerusalems konung, likaså att kalla Roms konung staden Roms kejsare, eller englarnas konung den som råder över England. Men den kenning som förr skrevs, att kalla Krist mäns konung, den kenningen kan varje kung äga. Alla kungar är det rätt att omskriva så att kalla dem landsrådare eller landvärn eller landsökare eller hirdstyrare eller landsfolkets väktare. Så kvad Eyvindr skáldaspillir:

Ok sem Glúmr kvað Geirason:

Och som Glúmr Geirason kvad:

Sem Þjóðólfr kvað:

Som Þjóðólfr kvad:

Sem Einarr kvað:

Som Einarr kvad:

Rétt er ok um hann konung, er undir honum eru skattkonungar, at kalla hann konung konunga. Keisari er æðstr konunga, en þar næst er konungr sá, er ræðr fyrir þjóðlandi, jafn í kenningum öllum hverr við annan í skáldskap. Þar næst eru þeir menn, er jarlar heita eða skattkonungar, ok eru þeir jafnir í kenningum við konung, nema eigi má þá kalla þjóðkonunga, er skattkonungar eru. Ok svá kvað Arnórr jarlaskáld of Þorfinn jarl:

Det är också rätt om den kung under vilken det finns skattkonungar att kalla honom kungarnas konung. Kejsaren är den högste av kungar, och därnäst är den kung som råder över ett folkland, jämlik i alla kenningar med varandra i skaldskapen. Därnäst är de män som heter jarlar eller skattkonungar, och de är jämlika i kenningar med kung, utom att de som är skattkonungar inte får kallas þjóðkonungar. Och så kvad Arnórr jarlaskáld om jarl Þorfinnr:

Þar næst eru í kenningum í skáldskap þeir menn, er hersar heita. Kenna má þá sem konung eða jarl, svá at kalla þá gullbrjóta ok auðmildinga ok merkismenn ok fólksstjóra eða kalla hann oddvita liðsins eða orrostu, fyrir því at þjóðkonungr hverr, sá er ræðr mörgum löndum, þá setr hann til landstjórnar með sér skattkonunga ok jarla at dæma landslög ok verja land fyrir ófriði í þeim löndum, er konungi liggja fjarri, ok skulu þeir dómar ok refsingar vera þar jafnréttir sem sjálfs konungs. En í einu landi eru mörg heruð, ok er þat háttr konunga at setja þar réttara yfir svá mörg heruð sem hann gefr til valds, ok heita þeir hersar eða lendir menn í danskri tungu, en greifar í Saxlandi, en barúnar í Englandi. Þeir skulu ok vera réttir dómarar ok réttir landvarnarmenn yfir því ríki, er þeim er fengit til stjórnar. Ef eigi er konungr nær, þá skal fyrir þeim merki bera í orrostum, ok eru þeir þá jafnréttir herstjórar sem konungar eða jarlar. Þar næst eru þeir menn, er hölðar heita. Þat eru búendr þeir, er gildir eru at ættum ok réttum fullum. Þá má svá kenna at kalla þá veitanda fjár ok gætanda ok sætti manna. Þessar kenningar megu ok eiga höfðingjar. Konungar ok jarlar hafa til fylgðar með sér þá menn, er hirðmenn heita ok húskarlar, en lendir menn hafa ok sér handgengna menn, þá er í Danmörku ok í Svíðjóð eru hirðmenn kallaðir, en í Nóregi húskarlar, ok sverja þeir þó eiða svá sem hirðmenn konungum. Húskarlar konunga váru mjök hirðmenn kallaðir í forneskju. Svá kvað Þorvaldr blönduskáld:

Därnäst i kenningar i skaldskapen är de män som heter hersar. Man kan omskriva dem som kung eller jarl, så att kalla dem guldbrytare och rikedomsutdelare och märkesmän och folkstyrare, eller kalla någon truppens eller stridens främste. Ty varje þjóðkonungr som råder över många länder sätter skattkonungar och jarlar med sig till landsstyrelse, att döma landets lagar och värja landet mot ofred i de länder som ligger kungen fjärran, och de domarna och straffen ska där vara lika giltiga som kungens egna. Och i ett land finns många härad, och det är kungars sed att sätta en rättare över så många härad som han ger till välde, och de heter hersar eller lendir menn på danska tungan, men greifar i Saxland, och barúnar i England. De ska också vara rätta domare och rätta landvärnsmän över det rike som anförtrotts dem. Om kungen inte är nära, ska märket bäras framför dem i strider, och de är då lika giltiga härstyrare som kungar eller jarlar. Därnäst är de män som heter hölðar. Det är de bönder som är gilla till ätt och fulla rättigheter. Dem kan man omskriva så att kalla dem godsgivare och godsvårdare och mäns försonare. Dessa kenningar kan också hövdingar äga. Kungar och jarlar har till följe med sig de män som heter hirdmän och huskarlar, men lendir menn har också sina handgångna män, som i Danmark och Svíþjóð kallas hirdmän, men i Norge huskarlar, och de svär ändå eder liksom hirdmän åt kungar. Kungars huskarlar kallades ofta hirdmän i forntiden. Så kvad Þorvaldr blönduskáld:

Þetta orti Haraldr konungr Sigurðarson:

Detta diktade kung Haraldr Sigurðarson:

Hirðmenn ok húskarla höfðingja má svá kenna at kalla þá inndrótt eða verðung eða heiðmenn. Svá kvað Sighvatr:

Hirdmän och en hövdings huskarlar kan omskrivas så att kalla dem inndrótt [inre hird] eller verðung [krigarskara] eller heiðmenn [lönemän]. Så kvad Sighvatr:

Ok enn þetta:

Och vidare detta:

Heiðfé heitir máli ok gjöf, er höfðingjar gefa. Svá kvað Óttarr svarti:

Heiðfé heter den lön och gåva som hövdingar ger. Så kvad Óttarr svarti:

Jarlar ok hersar ok hirðmenn eru svá kenndir, kallaðir konungs rúnar eða málar eða sessar. Svá kvað Hallfreðr:

Jarlar och hersar och hirdmän omskrivs så, kallade kungens rúnar [förtrogna] eller málar [talesmän] eller sessar [bänkkamrater]. Så kvad Hallfreðr:

Sem Snæbjörn kvað:

Som Snæbjörn kvad:

Svá kvað Arnórr:

Så kvad Arnórr:

Konungs spjalli, sem Hallfreðr kvað:

Kungens spjalli [förtrogne], som Hallfreðr kvad:

Svá skal menn kenna við ættir, sem Kormákr kvað:

Så ska man omskriva män med deras ätter, som Kormákr kvad:

Hann kallaði jarlinn sannreyni konungsins, en Hákon jarl son Sigurðar jarls. En Þjóðólfr kvað svá um Harald:

Han kallade jarlen kungens sannreynir [sanne prövare], och Hákon jarl son av Sigurðr jarl. Men Þjóðólfr kvad så om Haraldr:

Ok enn svá:

Och vidare så:

Ok enn kvað hann:

Och vidare kvad han:

Enn kvað svá Arnórr í Rögnvaldsdrápu:

Vidare kvad så Arnórr i Rögnvaldsdrápa:

Ok enn kvað hann of Þorfinn jarl:

Och vidare kvad han om jarl Þorfinnr:

Ok enn kvað hann:

Och vidare kvad han:

Ok enn kvað Einarr skálaglamm:

Och vidare kvad Einarr skálaglamm:

Skaldecitat

Eyvindr skáldaspillir (kung = jarðráðendr, landsrådare)

Farmatýs fjörvi næmðu jarðráðendr á Öglói.

Landsrådarna [kungarna] tog livet av Farmatýrs [Óðins] Sigurðr vid Ögló.

Glúmr Geirason (kung = grundar vörðr, markens väktare)

Hilmir rauð und hjalmi heina laut á Gautum. Þar varð í gný geira grundar vörðr of fundinn.

Fursten rödfärgade brynstenens grop [svärdet] under sin hjälm på Gautarna. Där fanns markens väktare [kungen] mitt i spjutens dån [striden].

Þjóðólfr (kung = hirðar stjóri, hirdens styrare)

Hár skyli hirðar stjóri hugreifr sonum leifa arf ok óðaltorfu, ósk mín er þat, sína.

Må den höge hirdstyraren [kungen], glad till sinnes, lämna åt sina söner deras arv och odaltorva — det är min önskan.

Einarr (kung = folkvörðr, folkets väktare)

Snáks berr fald of fræknu folkvörðr, konungs Hörða frama telr greppr fyr gumnum, geðsnjallr skarar fjalli.

Hörðarnas folkväktare [kungen], hugstark, bär ormhättan [guldet] över det djärva hårberget [huvudet]; skalden räknar upp hans frejd för männen.

Arnórr jarlaskáld (jarl = konungr jarla, jarlarnas konung)

Nemi drótt, hvé sjá sótti snarlyndr konungr jarla. Eigi þraut við ægi ofvægjan gram bægja.

Låt hären lära hur den hugdjärve jarlarnas konung [Þorfinnr] anföll. Den obetvingliga fursten svek inte att strida mot havet.

Þorvaldr blönduskáld (om huskarlarna)

Konungr heill ok svá snjallir sókn-örr, við lof görvan óð hafa menn í munni mínn, húskarlar þínir.

Var hälsad, kung, och likaså de tappra, anfallssnabba [männen] — män har min dikt, gjord till din lovprisning, i sina munnar — dina huskarlar.

Haraldr Sigurðarson (om furstestol och huskarlar)

Fullafli bíðr fyllar, finn ek oft at drífr minna, hilmis stóls, á hæla húskarla lið jarli.

Den fullstarke [kungen] bidar furstestolens fyllnad [tronen]; ofta finner jag att en mindre skara huskarlar driver på en jarls hälar.

Sighvatr (hird = verðung, krigarskara)

Þat frá ek víg á vatni verðung jöfurs gerðu, nadda él en, nýla, næst tel ek engi in smæstu.

Jag hörde att furstens krigarskara utkämpade strid på vattnet, och ett spjutens oväder nyligen; jag räknar ingen av de närmaste till de ringaste.

Sighvatr (heiðþegar, lönemän)

Þági var sem þessum þengils á jó strengjar mjöð fyr malma kveðju mær heiðþegum bæri.

Det var inte som om mön bar mjöd åt denne furstens lönetagare [huskarl] på bågsträngens häst [skeppet], framför metallernas hälsning [striden].

Óttarr svarti (hird = inndrótt, inre hird)

Góðmennis þarf ek gunnar glóðbrjótanda at njóta. Hér er alnennin inni inndrótt með gram svinnum.

Jag behöver få njuta av den gode, stridens glödbrytare [den frikostige fursten]. Här inne är en högst tapper inre hird med den vise fursten.

Hallfreðr (storman = grams rúni, furstens förtrogne)

Grams rúni lætr glymja gunnríkr, hinn er hvöt líkar, Högna hamri slegnar heiftbráðr of sik váðir.

Furstens stridsmäktige förtrogne, den som eggelser behagar, låter Högnis hammarslagna plagg [brynjan] skallra kring sig, snar till vrede.

Snæbjörn (storman = buðlunga máli, furstarnas talesman)

Stjórnviðjar lætr styðja stáls buðlinga máli hlemmisverð við harðri húflagan skæ dúfu.

Stålets styrvidjas [skeppets] furstetalesman [sjöfararen] låter det skallrande svärdet [åran] stötta mot vågens hårda skrovläggning, dyningens häst [skeppet].

Arnórr (storman = þengils sessi, furstens bänkkamrat)

Bera sýn of mik mínir morðkennds taka enda þess of þengils sessa Þung mein synir ungir.

Mina unga söner ser över mig … den stridsfrejdade furstens bänkkamrats tunga men tar slut.

Hallfreðr (storman = konungs spjalli, kungens förtrogne)

Ráð lukusk, at sá, síðan, snjallráðr konungs spjalli átti eingadóttur Ónars viði gróna.

Det gick så till att den rådkloke kungens förtrogne sedan ägde Ónarrs enda dotter [jorden], bevuxen med skog.

Kormákr (man omskriven med ätt)

Heyri sonr á, Sýrar, sannreynis, fentanna örr greppa lætk uppi jast-Rín, Haralds, mína.

Må Sýrs son höra: jag lyfter fram min jäst-Rhen [dikt] om Haralds sanne prövare [Hákon jarl] inför männen.

Þjóðólfr (om Haraldr)

Vex Óláfs feðr járnsaxa veðr, harðræði hvert svá at hróðrs er vert.

Óláfrs faders [Haralds] järnsvärdsstorm [striden] växer, vart hårt dåd så att det är värt lovkväde.

Þjóðólfr (om Haraldr)

Jarizleifr of sá, hvert jöfri brá. Hófsk hlýri fram ins helga grams.

Jarizleifr såg hur det gick för var furste. Den helige furstens [Óláfs] broder [Haraldr] pressade sig fram.

Þjóðólfr (om Haraldr)

Andaðr er sá, er of alla brá, haukstalla konr, Haralds bróðursonr.

Död är han som överträffade alla, hökstallets ätt [fursten], Haralds brorson.

Arnórr, Rögnvaldsdrápa (jarl = Heita konr, Heitis ätt)

Réð Heita konr hleyti herþarfr við mik gerva. Styrk lét oss of orkat jarls mægð af því frægðar.

Den härnyttige Heitis ätt [Rögnvaldr] gjorde svågerskap med mig; jarlens mågskap skänkte mig stark frejd.

Arnórr (om Þorfinnr; kin ins gamla Rögnvalds)

Bitu sverð, en þar þurðu, þunngör fyr Mön sunnan Rögnvalds kind, und randir ramlig folk, ins gamla.

Svärd bet söder om Man, och där föll de tunnsmidda mäktiga härarna av gamle Rögnvalds ätt [Þorfinnr] under sköldar.

Arnórr (Torf-Einars goð)

Ættbæti firr ítran allríks, en ek bið líkna trúra tyggja dýrum, Torf-Einars goð meinum.

Gud, håll den allmäktige furstens ädle ättförbättrare [Torf-Einars ätt] fjärran från men — och jag ber nåd för de trogna, dyra kungarna.

Einarr skálaglamm (Hilditanns ætt)

Né ættstuðill ættar ógnherði mun verða, skyldr em ek hróðri at halda, Hilditanns in mildri.

Ingen ättens ättstöttning ska bli mildare än stridshärdaren [Hákon]; jag är bunden att hålla vid Hilditönns lovkväde.