Jordens heiti: jörð, fold, grund, hauðr, land, láð, Hlöðyn, frón, Fjörgyn — belagda med nio versexempel (Þjóðólfr, Óttarr, Hallfreðr, Einarr, Úlfr Uggason m.fl.).
Hver eru jarðarheiti? Hon heitir jörð, sem Þjóðólfr kvað:
Vilka är jordens heiti? Hon heter jörð, som Þjóðólfr kvad:
Fold, sem Óttarr kvað:
Fold, som Óttarr kvad:
Grund, sem Hallfreðr kvað:
Grund, som Hallfreðr kvad:
Hauðr, sem Einarr kvað:
Hauðr, som Einarr kvad:
Land, sem Þórðr Kolbeinsson kvað:
Land, som Þórðr Kolbeinsson kvad:
Láð, sem Óttarr kvað:
Láð, som Óttarr kvad:
Hlöðyn, sem kvað Völu-Steinn:
Hlöðyn, som Völu-Steinn kvad:
Frón, sem kvað Úlfr Uggason:
Frón, som Úlfr Uggason kvad:
Fjörgyn, sem hér er kveðit:
Fjörgyn, som här kväds:
Skaldecitat
Þjóðólfr (jord = jörð)
Jarl lætr odda skúrar oft herðir gör verða hrings, áðr hann of þryngvi, hörð él, und sik jörðu.
Jarlen, uddskurens [stridens] härdare [krigaren], låter ofta hårda stormar bli till innan han tvingar jorden [landet] under sig.
Óttarr svarti (jord = fold)
Fold verr folk-Baldr, fár má konungr svá, örnu reifir Óleifr, er framr Svía gramr.
Folk-Baldr [fursten] värjer landet (fold); få kungar kan så; Óláfr gläder örnarna, svearnas främste furste.
Hallfreðr (jord = grund)
Grund liggr und bör bundin breið holmfjöturs leiðar, heinlands hoddum grandar Höðr, eitrsvélum naðri.
Den breda grunden ligger bunden under mannens [trädet]; svärdets Höðr [krigaren] fördärvar skatter med den ettersvala ormen [svärdet].
Einarr (jord = hauðr)
Verja hauðr með hjörvi hart döglinga bjartra hjalmr springr oft fyr olmri egghríð, framir seggir.
De främsta männen, de ljusa furstarna, värjer landet (hauðr) hårt med svärdet; hjälmen brister ofta för den ilskna eggstormen [striden].
Þórðr Kolbeinsson (jord = land)
En eft víg frá Veigu, vant er orð at styr, norðan land eða lengra stundu lagðisk suðr til Agða.
Och efter striden vid Veiga norrifrån — ett ord är svårt att göra i tumultet — lade han landet, eller för en längre tid, söderut till Agðir.
Óttarr svarti (jord = láð)
Heltu, þar er hrafn né svalta, hvatráðr ertu, láði ógnar stafr, fyr jöfrum, ýgr, tveimr, við kyn beima.
Du höll landet (láð) mot två furstar, där korpen inte svalt; du är rådklok, du fasans grymme stav [man], mot mäns ätt.
Völu-Steinn (jord = Hlöðyn)
Man ek þat, er jörð við orða endr myrk Danar sendi grænnar gröfnum munni gein Hlöðynjar beina.
Jag minns när den mörka jorden en gång sände … den gröna Hlöðyn [jorden] gapade med graverad mun mot benens ord …
Úlfr Uggason, Húsdrápa (jord = frón)
En stirðþinull starði storðar leggs fyr borði fróns á folka reyni fránleitr ok blés eitri.
Men den styva huvudlinan [ormen], klarögd, stirrade över relingen på landets (fróns) bens [bergets] härprövare [Þórr] och blåste etter.
Anonym (jord = Fjörgyn)
Örgildi var ek, Eldis, áls Fjörgynjar, mála, dyggr, sé heiðr ok hreggi, hrynbeðs, áar steðja.
Jag var en värdig, trogen man … av Fjörgyn [jorden] … må det bli heder …